Youtube-fenomenets bok ger insikter om samtiden som blir som att  stirra sin egen död i vitögat en stund.

Till privilegiet i att vara barn till en kulturredaktör hör att alltid ha tillgång till den rykande färska litteraturen. Till våndan i att vara kulturredaktör och mamma med ambitioner att låta barnen ta del av den rykande färska litteraturen, men av kvalitetsstämplad sort, hör att vara utsatt för en pågående dubbelattack – från förlagsvärldens mest cyniska kommersialism och från en generation som dödsföraktande stirrar just cynisk kommersialism rakt i ögonen. För visst, lydigt tar barnen emot kvalitetslitteraturen jag stjärnögt packar upp, men bokfrågorna är aldrig så lystna som när Youtube-stjärnorna släpper böcker.

Pewdiepie, Clara Henry, Therese Lindgren har jag lydigt också lånat hem från recensionsbokhyllan. Men ingen bok har känts så tung att bära hem i den finkulturella mammans tygväska som den nu senast; Monster, Joakim Lundells självbiografi – det förkylda hemmavarande barnets underhållning och tröst i veckan. Boken om Youtube-stjärnan Joakim Lundell, tidigare Jockiboi – ena halvan i Jocke & Jonna, paret som med relationsdramer och pranks trollbundit en hel generation 8–12-åringar med samma kraft som de med ett grovt språk och ett sexistiskt innehåll förskräckt desammes föräldrar. Boken som storsäljer från lastpallar på Ica Maxi och samtidigt genererar reportage och långläsning i seriöst tonfall i magasinen och de stora morgontidningarna.

Behövs det en bok för att ett fenomen ska bli intressant i den tyngre kulturdebatten? Ja, så tycks det. För att parafrasera replikväxlingen på The Guardian efter Kurt Cobains död 1994, citerad av journalisten Andreas Ekström i ett faceookinlägg där han reflekterade över medieuppmärksamheten kring Jocke & Jonna. ”Varför ska vi skriva om det här?” ska den ena ärrade redaktören ha frågat, varpå den andra svarat: ”För att våra döttrar gråter”. I dag kan vi lägga till: ”Och för att hen skrivit en bok.”
Intressant nog tycks boken som objekt ändå vara ovidkommande för de unga läsarna. Papper inbundet i pärmar, telefon eller padda – i konsumtionen av fenomenet Joakim Lundell är plattformen underordnad innehållet, här nu i bokform en barndomsberättelse som även för unga läsare ger inblickar i hur en dysfunktionell barndom kan prägla ett vuxenskap som fortsätter likna barnets.

Och med samma naturlighet som de unga svingar sig mellan digitala och fysiska fält, äger de också en till synes medfödd instinkt för att genomskåda medielogiken och de kommersiella drivkrafterna bakom den nya tidens Youtube-stjärnor och influencers. Uttråkade suckar har mött mig när jag tidigare försökt undervisa döttrarna i konsten att sålla ut livsvisdomarna från den sponsrade inläggen – helt i onödan, i deras värld är detta självklarheter. För att Therese Lindgren ska ha tid att skriva om livet behöver ju pengar trilla in.
Och när dottern under läsning av Monster konstaterar att språket ändå är rätt bra, till skillnad från hur Joakim Lundell uttrycker sig i Youtube-världen – varpå jag i ett plötslig anfall av finkulturell ångest ändå häver ur mig; visst vet du att han inte skrivit boken själv? – så tittar hon bara på mig med något som liknar medlidande och svarar lugnt: Ja, jag vet.

Vad är du rädd för? Vad läste du själv när du var liten? Undrade en klok person när jag vid något tillfälle luftade bekymmer över en ung generations dragning åt skräplitteratur. Tja, Dagerman och Hesse, men också Grottbjörnens folk, en och annan Harlekin. Man omfamnade hela spannet och hade ännu inte utvecklat en stelopererad beröringsskräck gentemot det breda eller låga. Att just Grottbjörnens folk nu sätts upp på de fina scenerna utgör en plågsam påminnelse om att de unga alltid avgår med segern i kulturstriderna mot den vuxengeneration som förfasas.
Och Kazuo Ishiguro och kommande August-prisade prestigeförfattare åt sidan – frågan är om det finns någon bok hösten 2017 som bättre än Monster tecknar en samtid? Genrernas sönderfall, hierarkiernas uppbrott och samtidigt ravinerna: Joakim Lundell blir i egen person ett förkroppsligande av ett mentalt samtidstillstånd där vi aldrig varit så infantila och samtidigt aldrig haft så svårt att förstå våra barns världar.

Vad är du rädd för? Ja, kanske detta – kanske handlar tyngden i väskan när jag bär hem Joakim Lundells Monster inte om att bära hem en samtidsyttring som ter sig banal och vars världsbild man svårligen delar. Kanske handlar det i stället om en skräck inför att inte känna igen vare sig de fält på vilka samtidens stora frågor avgörs eller vilka de banerförare är som starkast lyckas formulera något – vad? – av relevans för framtiden. En insikt som är att stirra sin egen död i vitögat en stund.

SARA MEIDELL