Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

”Hur gör man slime?” – frågan som sammanfattar 2017

Av , , Bli först att kommentera 1

Bland alla årsbästalistor som just nu fyller spalterna finns en lista som bättre än någon annan sätter fingret på samtiden: nyordslistan, som Språkrådet sedan 2000 släpper årligen, med de ord som det mänskliga varandet under det gångna året funnit behov av att uppfinna. Dylanman, filterbubbla och fomo ingick i förra årets lista och när nyordslistan på onsdagsmorgonen släpps får vi veta vilka ord som tecknar 2017 års emblem.
Ett närbesläktat mått på samtiden är hur vi googlar – den listan släpptes redan för ett par veckor sedan av Google Sverige, till sedvanligt nöje för många samtidsuttydare. Att Martin Timell och Fredrik Virtanen låg i topp både bland det mest googlade alla kategorier och de mest googlade personer säger till exempel allt om vad som dominerat hösten 2017. Mer oväntad för en del var kanske listan med den mest googlade frasen som börjar på: ”Hur..?”, där fraser som ”Hur blir man rik?” och ”Hur många ben har en fästing?” toppas av frågan ”Hur gör man slime?”

Ingen av oss som lever nära 8-13-åringar höjde på ögonbrynen – hela 2017 har vi svurit över klibbiga kvarlämningar på mattor och möbler, över mögliga plastaskar i bokhyllor och väskor, över specialingredienser att inhandla till slimefabriken (linsvätska? raklödder?). Men även vi kunde dela den uppgivenhet över mänskligheten och över hela svenska folket som listettan framkallade. Så hopplöst tom visade sig alltså vår samtid vara, att vad vi under ett utmanande 2017 funnit mest angeläget att fråga internet inte varit ”Hur minskar jag min klimatpåverkan?” eller ”Hur bemöter jag rasism i vardagen?”, utan alltså: ”Hur gör man slime.”

Men likväl som ”grindsamhälle” och ”kroppsaktivism” beskrev ett 2016 och likväl som de ord som i dag presenteras sannolikt väldigt träffande tecknar ett 2017, lika säkra kan vi vara på att den mest googlade “Hur”-frågan liksom, framför allt, den uppgivna raljans med vilken vi reagerat på den, ger bud om vår samtid som vi nog gör klokt i att lyssna till. Och är det något som 2017 borde ha lärt oss, är det att vara väldigt lyhörda för de röster som gör sig hörda från vad vi betraktar som politiskt döda vinklar och med berättelser vi har svårt att koda som relevanta för något större skeende.

Detta skulle nu inte bli en mellandagstext om årets bästa kulturupplevelse, men om jag ändå får nämna en av mina höjdpunkter från året, så blir det gästspelet av scenkonstkollektivet PotatoPotato i Umeå i våras. Med föreställningen I´m her(e) gav de en inblick i det digitala flickrummet – en fysiskt sluten värld, men vidöppen mot omvärlden via nätet. Till Aras flickrum bjöds vi in, Ara som har en miljard följare på sin Youtubekanal, som läst Virginia Woolf och som reser vart hon vill i världen genom sin mobilkamera.
Ara är ingen som skulle googla ”Hur gör man slime?”, hon är i stället den som redan bjudit sina följare på Internets bästa recept, likväl som hon försett dem med de mest rafflande klippen på när olika sorters stressbollar dissekeras och de bästa metoderna för att möblera om i sitt rum – allt med den subversiva kraft hos den som ställer sig helt utanför omvärldens påbjudna ramar och som väljer helt egna kriterier för vad som laddas som meningsfullt.

Utöver scenupplevelsen som imponerade med starkt skådespeleri och innovativa tekniska berättargrepp, blev föreställningen för mig en välbehövlig käftsmäll. Där jag tidigare slarvigt betraktat sminktutorials och sura-godis-challenges som något att acceptera som socker i en digital brygd där ett feministiskt mellansnack var det centrala, kunde jag nu tydligt se de feminint kodade aktiviteternas egna fulla värde. Att det som pågår i lipsynk-utmaningarna på Musica.ly, i de knasiga utmaningarna och experimenten med olika produkter och material, i de ändlösa vloggarna där samtalen får flöda som flickrummens ljusslingor, om kläder, hår och smink, är ett mäktigt självgestaltande och kunskapsbyggande. Därmed ett fält att vara uppmärksam på, dels som lärdoms­yta för hur nya strukturer för kunskap och erfarenheter kan se ut, men också naturligtvis, som påminnelser om hur potent det förminskade och hånade kan vara.

”Alla sanna revolutioner börjar med små steg”, sa ständiga sekreteraren Sara Danius under Svenska Akademiens högtidssammankomst – undertexten var tydlig i riktning mot Metoo, även om det var Akademiens utgivning av klassikerserien det handlade om, att den fått nytt utseende, med omslag där grått matt papper bytts ut mot band i egna färger.
Och så är det nog, om de små stegen – men alla sanna revolutioner behöver också i något skede bäras av ordet. Därför var det synd att Danius i ett tal som i allt övrigt hyllade Metoo, undvek att omnämna de 18 kvinnorna och kulturprofilen i Akademiens närhet, där det enda konsekventa förstås hade varit att skriva in detta och dessa i historien.
Desto fler skäl att glädjas åt de små revolutioner som ändå skrivs in i historien – som den googlade slime-frågan och all den utopiska kraft den bär på. Mest uppiggande formulerat av elvaåriga Maja och Alma, intervjuade av SVT i våras i ett inslag om slime-trenden, jakten på ingredienser och det häftiga med att kunna tillverka det själva: ”Det härligaste vore om vi kunde göra ett riktigt stort slime som man kunde bada i. Det skulle vara en dröm.”

 

Jul med Erik och Lotta bryter ett kontrakt

Av , , Bli först att kommentera 3
Nu tändas tusen ensamheter – och lika lojal med alla ensamfirare som julvärden fram till nu varit, lika brutalt vänder SVT nu ryggen åt dem alla.
 

”Arne Weise rasar mot SVT:s julvärdsbeslut” – så löd en av vinterns hittills tröttaste kvällstidningsrubriker häromveckan, när en av vinterns tröttaste nyheter presenterades. Plats på mediescenen för årets julvärdar alltså, och här hade vi nu det mest oengagerade försök att spetsa till bevakningen av händelsen; julvärdsveteranen som plockas fram ur arkiven och får gå till storms mot den förnyelse som tiden kräver.

Om man nu kan tala om förnyelse – för så förutsägbart var väl SVT:s val av Erik Haag och Lotta Lundgren att det snarare hade funnits skäl att rasa om de INTE hade blivit julvärdar. Sveriges mesta tv-par – FANNS det ens något alternativ till att sätta in dem i julstudion?
Och vem, utöver Arne Weise och en handfull pliktskyldiga tv-krönikörer, orkar förresten bry sig om något så ångloksmässigt som julvärdskap?
Ja, vi alla borde, är nog svaret. För jul i kombination med tv i allmänhetens tjänst utgör ett litet destillat av tillståndet i landet Sverige. Och med Erik och Lotta tecknas ett skifte som inte kan beskrivas som annat än ett brutet samhällskontrakt: ett brott mot den outtalade överenskommelsen om att televisionen i allmänhetens tjänst, ska vara som bäst för just den publik som just denna dag behöver den som mest. Nej, inte barnen, de ger nuförtiden högaktningsfullt fasen i både tablå-tv och tecknad film från 1900-talet – utan ensamfirarna, de många tysta, som i julvärden har sin viktiga följeslagare genom en av årets svåraste dagar.

Mest uppenbart brott står förstås själva tvåsamheten för. Med försåtlig generositet bjuder SVT i år in till ett julvärdskapens parmiddag – tittaren blir nu den svårplacerade femte gästen medan värdarna, härligt skojbråkande och nykära efter att ha skalat av sig varsitt gammalt äktenskap, manifesterar modern tvåsamhetsnorm i sin mest maximalistiska form.
Men lika dramatisk och möjligen än mer cynisk är den upphävda live-situationen, där SVT för första gången överger direktsänd studio till förmån för förinspelade program. Ingen permanent nyordning, försäkras det, men ändå ett skifte av högre tyngd än vad man i förstone kunde tänka.
För lika intill döden lojal som julvärden varit i sin ensamhet i studion med alla ensamma firare genom åren, lika brutalt vänder SVT nu ryggen åt alla dessa.
Hur ensliga arbetsplatsernas fikarum än varit för alla julaftonens arbetare, hur uppgiven än känslan varit för alla som haft tv:n som enda sällskap i julaftonseftermiddagens blå timmar, har det alltid, i själva den direktsända gemenskapen, gått att finna tröst. Också julvärden i sin lilla studio har saknat vänner och familj – ensamma tillsammans, har SVT viskat, tröstande.

Men nu, 2017, när sociala medier livesänder julaftonens glädje och gemenskap, finns alltså varken Arne Weise eller mer sentida folkhemsikoner som Sanna Nielsen eller Henrik Dorsin som alternativ för den som befinner sig utanför gemenskapen, att vara ensamma tillsammans med. Bara Erik och Lotta – Erik och Lotta, som väl mest troligt firar gemytlig par-jul, medan deras förinspelade versioner introducerar Kalle med vänner. Medan matbutikskedjor mest troligt skräddar på återupptagna reklamkontrakt efter påbjuden SVT-paus. Medan den gamla tiden rasar i kvällstidningarna om sådant ingen riktigt orkar lyssna på.
Så bär ändå SVT samtidens folkhemsberättelse – den om en tid utan plats för annat än, ja, Erik och Lotta.

När helgernas tv-tablåer glittrar och går på med sina utsagor om den sanna julens budskap tänker jag att det finns så många julsagor att försöka tro på och så få som verkligen talar sant om det som är viktigt. Mest förljugen är den vi gillar att berätta om den vidgade julen, den där alla får plats – en saga lika falsk som de förespeglat uppdaterade traditioner vi pryder oss med, de som bara hjälpligt maskerar att julen är och förblir en smal spång av gemenskapskonventioner, så förtvivlat lätt att ramla vid sidan av.
Ett kapitel av den sagan, lika försåtlig, är den om ensamhet, den som julen alltså ska bota – den som i alla berättelser, reklamens, feel-good-filmerna, också får sin final i ett lyckligt slut, en upphävd ensamhet, eftersom det är den enda berättelse vi orkar lyssna till och därmed den som till sist går att sälja. Vännerna, grannarna, de oväntade gästerna, som plötsligt väller in till de bord som dukats för en – så slås gränsen fast för den ensamhet vi orkar bära och berätta om, den som tar slut, den som ger oss alla ett lyckligt slut.
Där utanför; de oberättade berättelserna om alla de andra sorterna av ensamhet, den som inte är vacker, den som inte tar slut, den som bara svårligen låter sig upptäckas eftersom den bärs helt nära hjärtat och lika gärna kan finnas i synbara gemenskaper.
Nu tändas tusen ensamheter – och på söndag strax innan klockan 15 (varken livesänt eller förinspelat, ej heller marknadsfört i något socialt medium), tänder jag mitt ljus för er.

SARA MEIDELL

Konsthögskolan värdefull i kamp mot kulturförakt

Av , , Bli först att kommentera 0

Umeå Konsthögskola fyller 30 och skenet från studenternas verkstäder markerar viktigt ledljus genom mörkret.

 

Det har varit svårtillgängligt ett tag under byggstök, men snart ska vägen åter vara öppen förbi ett av konstnärligt campus finaste stråk – ett parti längs strandpromenaden, just efter eller just före Bildmuseets flexhall och café, beroende på vilket håll man går. Här finner man konsthögskoleelevernas verkstäder, fantasieggande platser som med sina skelett till verk och sina tunga maskiner ger en unik inblick i konstens mest handfasta stadier. Bäst är det under mörka stunder på dygnet, när någon lämnat ljuset på och det halvfärdiga blir tydligast exponerat – själva rörelsen, idéerna som är väg att ta form, eller de som är på väg att skrotats. Belägna alldeles intill Bildmuseet utgör verkstäderna del av en vacker exposé över den krets som beskriver konsten och skapandet, skapandet och konsten.

I veckan firas Umeå Konsthögskolas 30-årsjubileum och fortsätter man uppströms från konstnärligt campus kommer man till dess förhistoria, den kommunala konstskola som under några år drevs i Tullkammaren och som blev en viktig motor i etableringen av det som skulle bli Sveriges då tredje konsthögskola.
Ett stenkast geografiskt, men desto större är glappet i fråga om konstvärldens förändring under de tre decennier som gått. I dag är Tullkammaren showroom för Galleri Andersson/Sandström, genom åren pigga på att plocka upp konsthögskoleelever i sitt stall, men i dag med utställningsverksamheten förlagd till Stockholm – och de ateljéer som i dag ingår i klustret konstnärligt campus, blickar ut på en tid som ställer helt andra krav på konstnärerna.
1987 klingade ännu 1974 års kulturproposition i den svenska kulturpolitiken, med demokratisering och kvalitet som ledord, och skulptur eller måleri var vad de tolv årliga eleverna som antogs kunde söka till. Sedan dess har utbildningen växlat in i den process- och idébaserade konsten och står nu utkommen på andra sidan av genomgången Bolognaprocess, där bara framtiden kan ge svar på hur hårt dess påbud om anställningsbarhet och mätbar kunskap gått åt utbildningen och den fria konst som ju i grunden utgör den kritiserade reformens antiteser.

Som bild av Umeå Konsthögskola har de öppna ateljéfönstren sitt motsägelsefulla symbolvärde. Visst, med en konsthögskola placerad i en stad finns en teoretisk och faktisk närhet och möjlighet till insyn i konstnärsyrkets utbildningsprocesser. Samtidigt är och upplevs nog Konsthögskolan i både universitetsvärlden och för många Umeåbor vara en sluten värld – även inom kulturled.
Det är inget märkligt med det, konsthögskolor är och ska vara udda fåglar och egna zoner i både universitets- och den vanliga världen – och att de upplevs ha mer kontakt med ett internationellt fält än med Umeå är också i sin ordning ety själva konsten är ju global.
Men dumt vore att alltför oreflekterat godta och stryka medhårs denna bild av slutenhet. För värdet för en stad och en region av en konsthögskola är alltför dyrbart för att inte tas tillvara – och om man öppnar blicken ser man det mycel som konsthögskolan utgör i staden, med sina pärlband av elevutställningar, sina årliga sprakande finalpresentationer, de konstnärliga projekt och interventioner med staden och regionens fenomen som pågår. En verksamhet som inte bara ger en värdefull insyn i framtida konstnärskap för en lokal konstpublik, utan också ställer frågor till en region och en stad om konstens välmående och konstnärernas yrkesvillkor.

När konstnären Michael Richter skickade en hälsning till landets kulturredaktioner inför 30-årsjubileet, en hyllning till utbildningen och till Umeå som kulturstad, återfanns på hans bifogade bild av den första årskullen utexaminerade konstnärer flera i dag väletablerade namn på den svenska konstscenen. Så kan utan tvekan en sorts framgång tecknas: gruppbilder på avgångsklasser med hög representation av gedigna konstnärskap som flugit vidare till nationella och internationella karriärer. Betydelsen av dessa ska naturligtvis inte underskattas, men i fråga om konstnärlig framgång i vidare mening är det lika viktigt att framhålla de konstnärer som stannar kvar, som de indikatorer de blir på hur väl en region sköter sin konstnärspolitik och hur hållbara strukturerna är.
I så mån blir en konsthögskola en resurs i vid bemärkelse för en hel regions konstliv. En aktör som både håller en medvetenhet levande om yrkets professionalitet och som tillgodoser att utbildade konstnärer utexamineras för att, vid sidan eller i mellanrummen mellan det egna konstnärliga skapandet, kunna bemanna de tjänster där konstnärens kompetens krävs för starka strukturer – vid kulturinstitutionerna, i kommun och landsting, som pedagoger, konsulenter eller inköpare.

En ny tid råder 2017 jämfört med 1987, med gigantiska politiska och ekologiska utmaningar. Att världen behöver sina fria konstnärer står mer klart än någonsin och att mycket behöver göras för att stärka yrkesgruppen är lika klart.
Metoo gjorde det tydligt att bildkonsten representerar en skör och svagt organiserad grupp kulturskapare, med ett upprop som, symptomatiskt för detta, kom sent jämfört med andra branscher i kultursektorn.
Lika tydliga är tecknen på den backlash som allt fler nu vädrar farhågor om i spåren av Metoo, i form av ett ökat kulturförakt – en reaktion som kan förstås som en följd av det faktum att kultursektorn har varit så central i avslöjandena om övergrepp och osunda ledarskapsstrukturer.
Hur kan sådana tendenser motarbetas? Ja, ett långsiktigt skydd handlar förstås om att stärka konstnärskårens yrkesvillkor, men också om att avmystifiera och tillmäta yrket dess professionalitet i alla avseenden.
Och detta för oss åter till fönstren in mot en konsthögskoleverkstad.
Ingen kan utbilda konstnärer och ingen kan utbildas till det, skrev Dan Wolgers i en text 2015, med anledning av den hårt kritiserade Bolognaprocessen – och denna hållning behöver ju ständigt hållas vid liv i en debatt av substans, om konstutbildningarnas egenart. Men medan denna eviga fråga fortsätter knådas, får vi tacksamt låta arbetslamporna från studenternas verkstäder markera ledljus genom mörkret.

Sara Meidell

Inte bara Svenska Akademien som behöver genomlysas

Av , , Bli först att kommentera 0

Tänk er en ny rörelse, en bekännelsevåg där hela kulturlivet outar sina vägar till makt och inflytande.

Så blev han något av sin egen fiktiva gestalt, årets Nobelpristagare i litteratur, Kazuo Ishiguro. Just såsom den diskrete mönsterbutlern Stevens i Återstoden av dagen, den tyste åskådaren. Observatören utan egen röst, där i serveringsgångarna utanför salar där politiska samtal med dov underton äger rum vid herrefolkens bord. Nobelpristagaren i litteratur som helt gled under radarn i mellanspelen mellan Nobeltillkännagivande och utdelning, i en kulturoffentlighet där verklighetens dramatik trängt ut all litterär debatt.

Den lagom komplexe, älskvärde och brett lästa Kazuo Ishiguro är visserligen så okontroversiell som en pristagare kan bli. Och den lilla debatt som ändå blev där vid tillkännagivandet, handlade väl främst om det, om Akademiens halvtrista försiktighet – med tillägg av den självklara kritiken av den manliga dominans Ishiguro utgjorde en del av i både litteraturprisets historik och i årets fördelning av Nobelpriser (en upprördhet som i dag, sedan skandalen kring Kulturmannen briserat, känns som en lyx att kunna få begränsa sig till. Representation, visst, men nu talade vi plötsligt om grova fysiska övergrepp).

Och kanske önskar någon av de aderton (eller nitton? sexton?) att man i år prisat ett bråkigt författarskap, en superkontroversiell enfant terrible som kunnat leda ljus bort från den kris som nu pågår. Men klart står att inget författarskap hade kunnat blända ut den skandal som nu skakar Akademien. Under Nobelhösten 2017 har vare sig frågor om snille och smak gällande litteraturen i vidare mening, eller om enskilda författarskap varit möjliga att föra (där frågor om i vilken grad jävsmisstankar skvätter bakåt mot historiens pristagare och där anklagelser om läckor nu ställer upp sig som deformerade skräckexempel på hur just enskilda författarskap på helt fel sätt ställs i offentlighetens ljus i krisens svallvågor.) 

Det var starkt berörande att höra skådespelaren och regissören Marika Lagercrantz i en morgonintervju i P1 häromveckan beskriva hur hon under uppväxten i en kulturelitfamilj såg den litterära makten formera sig vid köksbordet av ett fåtal kulturelitmän och hur hon i dag med smärta ser Svenska Akademien på nytt återspegla just detta. Och lika tydligt som det under den senaste månaden blivit hur Svenska Akademien genom åren behållit formerna i dukningen för denna kulturelitens salongsmakt – lika tydligt blir det nu i ljuset som sipprar ut i sprickorna, vilka hierarkier som styr hur privilegier och makt fördelas. Samt, att det patriarkala maktmissbruk i Svenska Akademiens närhet, som blottlagts genom Matilda Gustavssons reportage om Kulturprofilen i DN, väver in sig i andra strukturer av makt.

I ett mycket uppmärksammat Facebookinlägg belyste författaren Athena Farrokhzad till exempel stråk av rasism i hur den litterära eliten utövar sin godtyckliga makt. En återgiven händelse från 2011, då Kulturprofilen medverkade vid ett arrangemang på författarskolan Biskops Arnö och där anklagades för att ha begått sexuella övergrepp och de mejl som senare kom till skolan från en kvinnlig poet och redaktör för att desarmera den lärarkritik som framfördes, där Farrokhzad stod som en av flera undertecknare, antyder här högst problematiska tongångar.

Malte Persson berör i Expressen en annan tung polaritet, den mellan storstad och landsbygd. I en befriande självutlämnande text tecknar den själv ofta utpekat tänkbare Akademiekandidaten hur all makt graviterar mot Stockholm. Hur Akademieledamoten Lotta Lotass stora avstånd till dess litteraturvärld är det som gör att hon är den enda han lyckas tro på när alla inför den uppdagade skandalen med Kulturmannen hävdat att de ”inte visste” – och hur det var först när han själv flyttade från Stockholm han slapp undan ”både frestelser och min egen feghet”.

Malte Persson skriver att han uppskattat Svenska Akademiens position som självständig maktfaktor inom kulturen, intill politiker och byråkrater. Att denna självständiga maktposition och de slutna rummens informella nätverk är just vad som gynnar maktmissbruk är klart, men naivt vore att tro att de maktstrukturer som här visar sig i sina mest uppskruvade former, inte skulle belasta också de politiskt sanktionerade systemen och öppna institutionerna. Persson är själv inne på saken och skriver självkritiskt att det finns få hjältar i denna historia.

Och att många högprofilerade tyckare i media nu tävlar om att förfasa sig över Svenska Akademien skulle nog kunna ses som just en avledningsmanöver för att rikta om ljus från både egen skuld och egna privilegier, där samma hierarkier som i Svenska Akademien avspeglas – Stockholmsfixeringen, den vita manliga medelklasshegemonin. För hur ser det till exempel egentligen ut i fördelningssystemen gällande kulturstöd till huvudstad kontra landsbygd? Hur med representationen av anställda vid kulturinstitutionerna? Vid landets kultursidor? 

Att nu Svenska Akademien aviserar en ordentlig genomlysning sker inte en dag för tidigt och man hoppas innerligt att Sara Danius, just såsom hon med imponerade bildning och ledarskapsintelligens väckt hoppet om att kunna göra, faktiskt blir den ständiga sekreterare som får leda Akademien in i modern tid.

En önskedröm vore om en sådan revolution också kunde sätta i gång en genomlysning av hela kulturlivets tysta maktstrukturer. Tänk er en ny rörelse, en bekännelsevåg där varje uppburen kulturperson, varje kulturbyråkrat och kulturpolitiker, varje inflytelserik kulturskribent och kulturchef rannsakar och uttalar sina privilegier, sina vänskapsband, sina vägar till makt och inflytande.

Det vore en kampanj som likt Metoo kunnat placera skam där den hör hemma – men också, likt Metoo, skulle ha potential att omfördela en del reda resurser, på det att gamla institutioner faktiskt till sist kan få rämna. Att alla kulturens mr Stevens en gång för alla kan få släppa titlar och hovsamhet och gasa iväg från de gamla inrökta herresätena.

SARA MEIDELL