Den lagom komplexe, älskvärde och brett lästa Kazuo Ishiguro är visserligen så okontroversiell som en pristagare kan bli. Och den lilla debatt som ändå blev där vid tillkännagivandet, handlade väl främst om det, om Akademiens halvtrista försiktighet – med tillägg av den självklara kritiken av den manliga dominans Ishiguro utgjorde en del av i både litteraturprisets historik och i årets fördelning av Nobelpriser (en upprördhet som i dag, sedan skandalen kring Kulturmannen briserat, känns som en lyx att kunna få begränsa sig till. Representation, visst, men nu talade vi plötsligt om grova fysiska övergrepp).

Och kanske önskar någon av de aderton (eller nitton? sexton?) att man i år prisat ett bråkigt författarskap, en superkontroversiell enfant terrible som kunnat leda ljus bort från den kris som nu pågår. Men klart står att inget författarskap hade kunnat blända ut den skandal som nu skakar Akademien. Under Nobelhösten 2017 har vare sig frågor om snille och smak gällande litteraturen i vidare mening, eller om enskilda författarskap varit möjliga att föra (där frågor om i vilken grad jävsmisstankar skvätter bakåt mot historiens pristagare och där anklagelser om läckor nu ställer upp sig som deformerade skräckexempel på hur just enskilda författarskap på helt fel sätt ställs i offentlighetens ljus i krisens svallvågor.) 

Det var starkt berörande att höra skådespelaren och regissören Marika Lagercrantz i en morgonintervju i P1 häromveckan beskriva hur hon under uppväxten i en kulturelitfamilj såg den litterära makten formera sig vid köksbordet av ett fåtal kulturelitmän och hur hon i dag med smärta ser Svenska Akademien på nytt återspegla just detta. Och lika tydligt som det under den senaste månaden blivit hur Svenska Akademien genom åren behållit formerna i dukningen för denna kulturelitens salongsmakt – lika tydligt blir det nu i ljuset som sipprar ut i sprickorna, vilka hierarkier som styr hur privilegier och makt fördelas. Samt, att det patriarkala maktmissbruk i Svenska Akademiens närhet, som blottlagts genom Matilda Gustavssons reportage om Kulturprofilen i DN, väver in sig i andra strukturer av makt.

I ett mycket uppmärksammat Facebookinlägg belyste författaren Athena Farrokhzad till exempel stråk av rasism i hur den litterära eliten utövar sin godtyckliga makt. En återgiven händelse från 2011, då Kulturprofilen medverkade vid ett arrangemang på författarskolan Biskops Arnö och där anklagades för att ha begått sexuella övergrepp och de mejl som senare kom till skolan från en kvinnlig poet och redaktör för att desarmera den lärarkritik som framfördes, där Farrokhzad stod som en av flera undertecknare, antyder här högst problematiska tongångar.

Malte Persson berör i Expressen en annan tung polaritet, den mellan storstad och landsbygd. I en befriande självutlämnande text tecknar den själv ofta utpekat tänkbare Akademiekandidaten hur all makt graviterar mot Stockholm. Hur Akademieledamoten Lotta Lotass stora avstånd till dess litteraturvärld är det som gör att hon är den enda han lyckas tro på när alla inför den uppdagade skandalen med Kulturmannen hävdat att de ”inte visste” – och hur det var först när han själv flyttade från Stockholm han slapp undan ”både frestelser och min egen feghet”.

Malte Persson skriver att han uppskattat Svenska Akademiens position som självständig maktfaktor inom kulturen, intill politiker och byråkrater. Att denna självständiga maktposition och de slutna rummens informella nätverk är just vad som gynnar maktmissbruk är klart, men naivt vore att tro att de maktstrukturer som här visar sig i sina mest uppskruvade former, inte skulle belasta också de politiskt sanktionerade systemen och öppna institutionerna. Persson är själv inne på saken och skriver självkritiskt att det finns få hjältar i denna historia.

Och att många högprofilerade tyckare i media nu tävlar om att förfasa sig över Svenska Akademien skulle nog kunna ses som just en avledningsmanöver för att rikta om ljus från både egen skuld och egna privilegier, där samma hierarkier som i Svenska Akademien avspeglas – Stockholmsfixeringen, den vita manliga medelklasshegemonin. För hur ser det till exempel egentligen ut i fördelningssystemen gällande kulturstöd till huvudstad kontra landsbygd? Hur med representationen av anställda vid kulturinstitutionerna? Vid landets kultursidor? 

Att nu Svenska Akademien aviserar en ordentlig genomlysning sker inte en dag för tidigt och man hoppas innerligt att Sara Danius, just såsom hon med imponerade bildning och ledarskapsintelligens väckt hoppet om att kunna göra, faktiskt blir den ständiga sekreterare som får leda Akademien in i modern tid.

En önskedröm vore om en sådan revolution också kunde sätta i gång en genomlysning av hela kulturlivets tysta maktstrukturer. Tänk er en ny rörelse, en bekännelsevåg där varje uppburen kulturperson, varje kulturbyråkrat och kulturpolitiker, varje inflytelserik kulturskribent och kulturchef rannsakar och uttalar sina privilegier, sina vänskapsband, sina vägar till makt och inflytande.

Det vore en kampanj som likt Metoo kunnat placera skam där den hör hemma – men också, likt Metoo, skulle ha potential att omfördela en del reda resurser, på det att gamla institutioner faktiskt till sist kan få rämna. Att alla kulturens mr Stevens en gång för alla kan få släppa titlar och hovsamhet och gasa iväg från de gamla inrökta herresätena.

SARA MEIDELL