”Arne Weise rasar mot SVT:s julvärdsbeslut” – så löd en av vinterns hittills tröttaste kvällstidningsrubriker häromveckan, när en av vinterns tröttaste nyheter presenterades. Plats på mediescenen för årets julvärdar alltså, och här hade vi nu det mest oengagerade försök att spetsa till bevakningen av händelsen; julvärdsveteranen som plockas fram ur arkiven och får gå till storms mot den förnyelse som tiden kräver.

Om man nu kan tala om förnyelse – för så förutsägbart var väl SVT:s val av Erik Haag och Lotta Lundgren att det snarare hade funnits skäl att rasa om de INTE hade blivit julvärdar. Sveriges mesta tv-par – FANNS det ens något alternativ till att sätta in dem i julstudion?
Och vem, utöver Arne Weise och en handfull pliktskyldiga tv-krönikörer, orkar förresten bry sig om något så ångloksmässigt som julvärdskap?
Ja, vi alla borde, är nog svaret. För jul i kombination med tv i allmänhetens tjänst utgör ett litet destillat av tillståndet i landet Sverige. Och med Erik och Lotta tecknas ett skifte som inte kan beskrivas som annat än ett brutet samhällskontrakt: ett brott mot den outtalade överenskommelsen om att televisionen i allmänhetens tjänst, ska vara som bäst för just den publik som just denna dag behöver den som mest. Nej, inte barnen, de ger nuförtiden högaktningsfullt fasen i både tablå-tv och tecknad film från 1900-talet – utan ensamfirarna, de många tysta, som i julvärden har sin viktiga följeslagare genom en av årets svåraste dagar.

Mest uppenbart brott står förstås själva tvåsamheten för. Med försåtlig generositet bjuder SVT i år in till ett julvärdskapens parmiddag – tittaren blir nu den svårplacerade femte gästen medan värdarna, härligt skojbråkande och nykära efter att ha skalat av sig varsitt gammalt äktenskap, manifesterar modern tvåsamhetsnorm i sin mest maximalistiska form.
Men lika dramatisk och möjligen än mer cynisk är den upphävda live-situationen, där SVT för första gången överger direktsänd studio till förmån för förinspelade program. Ingen permanent nyordning, försäkras det, men ändå ett skifte av högre tyngd än vad man i förstone kunde tänka.
För lika intill döden lojal som julvärden varit i sin ensamhet i studion med alla ensamma firare genom åren, lika brutalt vänder SVT nu ryggen åt alla dessa.
Hur ensliga arbetsplatsernas fikarum än varit för alla julaftonens arbetare, hur uppgiven än känslan varit för alla som haft tv:n som enda sällskap i julaftonseftermiddagens blå timmar, har det alltid, i själva den direktsända gemenskapen, gått att finna tröst. Också julvärden i sin lilla studio har saknat vänner och familj – ensamma tillsammans, har SVT viskat, tröstande.

Men nu, 2017, när sociala medier livesänder julaftonens glädje och gemenskap, finns alltså varken Arne Weise eller mer sentida folkhemsikoner som Sanna Nielsen eller Henrik Dorsin som alternativ för den som befinner sig utanför gemenskapen, att vara ensamma tillsammans med. Bara Erik och Lotta – Erik och Lotta, som väl mest troligt firar gemytlig par-jul, medan deras förinspelade versioner introducerar Kalle med vänner. Medan matbutikskedjor mest troligt skräddar på återupptagna reklamkontrakt efter påbjuden SVT-paus. Medan den gamla tiden rasar i kvällstidningarna om sådant ingen riktigt orkar lyssna på.
Så bär ändå SVT samtidens folkhemsberättelse – den om en tid utan plats för annat än, ja, Erik och Lotta.

När helgernas tv-tablåer glittrar och går på med sina utsagor om den sanna julens budskap tänker jag att det finns så många julsagor att försöka tro på och så få som verkligen talar sant om det som är viktigt. Mest förljugen är den vi gillar att berätta om den vidgade julen, den där alla får plats – en saga lika falsk som de förespeglat uppdaterade traditioner vi pryder oss med, de som bara hjälpligt maskerar att julen är och förblir en smal spång av gemenskapskonventioner, så förtvivlat lätt att ramla vid sidan av.
Ett kapitel av den sagan, lika försåtlig, är den om ensamhet, den som julen alltså ska bota – den som i alla berättelser, reklamens, feel-good-filmerna, också får sin final i ett lyckligt slut, en upphävd ensamhet, eftersom det är den enda berättelse vi orkar lyssna till och därmed den som till sist går att sälja. Vännerna, grannarna, de oväntade gästerna, som plötsligt väller in till de bord som dukats för en – så slås gränsen fast för den ensamhet vi orkar bära och berätta om, den som tar slut, den som ger oss alla ett lyckligt slut.
Där utanför; de oberättade berättelserna om alla de andra sorterna av ensamhet, den som inte är vacker, den som inte tar slut, den som bara svårligen låter sig upptäckas eftersom den bärs helt nära hjärtat och lika gärna kan finnas i synbara gemenskaper.
Nu tändas tusen ensamheter – och på söndag strax innan klockan 15 (varken livesänt eller förinspelat, ej heller marknadsfört i något socialt medium), tänder jag mitt ljus för er.

SARA MEIDELL