Till en av mina tidigaste och starkaste litterära matupplevelser hör Hasse Alfredsons och Povel Ramels beskrivning av hur en fastlagsbulle tillreds. Det var i deras humorpärla från 1987, ”Vanliga palsternackan för gottegrisar” även känd som Palsternackan, som en sjuårig unge en grå dag trillade över denna kulinariska raritet och knockades – plötsligt här ett bakningsrecept som hämtad från en annan kontinent än de strikt pedagogiska i ”Vi bakar”, plötsligt en hisnande insikt om att något så prosaiskt som en semla kunde bära så, närmast existentiella, dimensioner.
Med frustande språkglädje dikterades hur mandelmassan skulle hålla bitar av mandel och ha en distinkt smak av bittermandel, hur grädden skulle vara löst vispad och ISAD och hur fyllningen, om jag minns rätt, punkt slut skulle blandas med inkråm från bullen. Och rafflande som en thriller beskrevs tillredningen, hur innanmätet av bullen skulle SPACKLAS med fyllningen, hur bullens mjölkstinna hull till sist skulle ge vika för skeden – ja, allt detta en högoktanigt skildring av ett traditionellt bakverks djupaste sinnliga och känslomässiga lager.

Vilken laddning har semlan i folksjälens djup i dag, 30 år senare? Ja, tämligen hög, kan konstateras. I utrop från utlandssvenskar i mina sociala flöden längtas det dessa veckor hem till Alfredson/Ramels ursemla och att semlorna också kan skriva in sig mer direkt i den politiska samtidsberättelsen stod klart för ett par år sedan i den härva som rullades upp inom landstinget i Dalarna. Semmelgate (googla!), löd rubriken på händelsen, som inte bara tecknade besvärande dimmighet i en offentlig verksamhets uttolkning av regelverken och en vulgarisering av den politiska debatten, utan också innehöll den mest dråpliga och gripande bilden av semlans plats i folksjälen. För skulle inte personalen som slet denna högtidsdag vara värda en semla, menade en pressad divisionschef som i sitt försök att bemöta kritik mot representationsutgifterna alltså önsketänkte fram fettisdagen som ny helgdag.
Lika talande för berättelsen om Sverige är förstås myriaderna av semmelhybrider som tagit över fältet helt sedan Palsternackans tid – för om laddningen förr bestod i detaljstrider kring lockets form eller gräddens hårdhet, rör sig semmelstriderna i dag om innovation och egensinne – helt i linje med det Sverige som gått från konformitet till individsamhällets uppbrutna former. Och denna säsong seglar helt tidsenligt också en upphovsrättsstrid upp kring säsongens nysemla, nacho-semlan; kändiskonditorn Roy Fares skapelse från 2016, om man ska tro den just nu föreliggande bevisföringen.

Vad berättar dessa semmelbataljer om, årligt återkommande, med tidstypiska variationer? Ja, enkelt vore förstås att avfärda den traditionsenliga semmeldebatten som blott ett utslag av ett behov av lättsamhet efter midvintermörker och som en spegling av en banaliserad, genomkommersiell och matfixerad samtid, översockrad och övergödd. Och att spå samtiden via semlor kan förvisso tyckas lika banalt.
Men att just det folkliga och till synes banala bär berättelser vi bör lyssna till bör vi då påminna oss – och i de senaste årens semmelbråk ryms de djupare stridslinjerna i kulturen och konsten.
I vilket skede övergår semlan från kulturhistoriskt allmängods till ett varumärke? Vem äger tolkningsföreträdet för det kulturarv semlan utgör? – se där ett par frågor som genom hur de belyser idéer om svenskhet och om konflikter mellan fritt skapande ställt mot politisk eller kommersiell styrning, ringar in ett par av de teman i kulturen som under det just inledda valåret utgör ett par av de tyngsta.
När jag på besök i barndomshemmet i dag letar efter Palsternackan för att återuppleva läsnjutningen hittar jag inte den tunna lilla skriften – men när jag går tillbaka till texten i det trots allt högst levande minnet ser jag nu den metanivå jag inte hade redskap att uppfatta som barn.

Matintresset hos Hasse Alfredson var förvisso vida omtalat, men lika känt var hans aversion mot intolerans och rasism – och lika mycket som semmelbeskrivningen i Palsternackan är en hyllning till det goda och vackra i en kulinarisk tradition, är den högstämda och rigida tonen i texten också en drift med alla som tar traditionernas dogmer på för stort allvar. Och framför allt kanske en drift med dem som gör anspråk på att äga facit till vår gemensamma kulturhistoria.
För subtila motståndshandlingar som denna finns anledning att hålla sökljuset påslaget – och när snålskurna debattörer suckar över hysterin kring semlornas beskaffenhet håller jag Hasse och Povel som idealtyper för hur semmelsäsongen bör attackeras: med grädde på näsan, ursemlan i ena handen och den mest spektakulära semmelhybriden i den andra.

SARA MEIDELL