Lägg till det ett Umeå där kamp råder kring varje kvadratmeter kommunstödd kulturyta i staden, och det blir med ett särskilt intresse man tar emot den omfattande utställningssatsning, både till visniningstid och yta, som museet nu presenterar.

140 år av kvinnokamp utgör tema för utställningen K.A.O.S, som koncentreras till kvinnors organisering och kamp under de Europeiska demokratiernas framväxt. Ett potent tema på flera vis, med en självklar anknytning till rådande valår, där dramaturgin också snyggt byggs upp inför rösträttsjubileum om några år. Därtill pedagogiskt tacksamt, med en historisk epok väl bekant för gemene man – i dess manligt dominerade historieskrivning vill säga, vilket gör museets insats lika tacksam; att fylla i luckor.

Detta pekar med samma pedagogiska tydlighet förstås ut den potentiella kritik som ligger inbyggd i konstruktionen, de invändningar som förses med en särskild laddning när just väldokumenterade historiska epoker angrips – frågorna om VILKA luckor det är som fylls i, VEMS feminism det är som sätter agendan för den nya historieskrivningen.

Den historiska bågen intar en central plats i rummet: här sätts de tidsmässiga ramarna och åskådliggörs kampens kronologi. Med start i oktobermarschen och franska revolutionen 1789 och avslut i 1914 års krigsutbrott och gryende freds- och rösträttsrörelse görs nedslag vid centrala gestalter (Olympe de Gouge, Drottning Victoria, Emmeline Pankhurst) och nyckelhändelser. Muren av plåt, med buckliga krockskador slår tydligt an andan av konflikt, förstärkt av skyltarna med sin blinkning till gatudemonstrationer, där en regnbågsfärgad tidsbåge bryts av med signalröda skyltar som märker ut tillfällen för backlash; som 1804 års rättighetsinskränkningar, det tyska och franska organisationsförbudet 1849, eller rasbiologins framväxt.

Samma grafiska kongenialitet utmärker spelplanen på golvet i centrum av tidsbågen. ”Konflikt utan knuff” är baserat på Chantal Mouffes “Om det politiska”, vars tankar om att demokrati måste byggas av legitima motståndare som står ut med att inte vara överens, blir en kommentar till den historiska bågen, som berättar en historia där kvinnor ständigt fråntagits sin position som just legitima aktörer i samhällsbygget.

Den nya historieskrivning som Kvinnohistoriskt museum skapar är således en historieskrivning i tydliga grundtoner, en stramt hållen exposé över växelspel mellan det offentliga och det privata, kollektiv och individ, juridik och revolt.

Den som ville kunde alltså utan problem kritisera utställningen för att hålla en grund nivå och peka ut en rad saknade perspektiv – lika enkelt kan man då invända att även den politiska samtidskonsten kräver sina läsnycklar och fortsatta självstudier för att till fullo expandera. Och det är just som konstupplevelse som utställningen djupnar: de kortfattade, närmast poetiska texterna, ljus- och ljudinstallationen i fonden med kören av historiens kvinnokollektiv, muren, återigen, där den strikt fysiska upplevelsen av att röra sig längs en tidsbåge är oväntat drabbande.

Den avskalade historieskrivningen blir således i första hand ett ramverk med rum för de associationer som de estetiska upplevelserna aktiverar, med ett icke mästrande tonfall som bidrar till att öppna rummet för bågar mellan historia och samtid. En propagandabild på en drunknad gravid kvinna från sent 1800-tal leder tanken till samtida shamingkultur i sociala medier och Elisabeth Widmarks storskaliga illustration av 1848 års unga kvinnor i Les Vésuviennes är ett förföriskt smycke med subtila kopplingar till dagens medialt uppburna kändisfeminister.

En aktivistisk dimension finns också i hela den rumsliga dispositionen, där en väl uttänkt design gör en fullskalig programverksamhet möjlig att hålla trots att utställningen tar hela museiytan, frånsett pågående Rötter och foajé, i anspråk. I Noras hörna kan besökaren lyssna till det inspelade talet av Henrik Ibsens litterära ikon, men soffgruppen ger också utrymme för egna samtal. Och i den avdelning där besökaren uppmanas väva med ord och tygremsor blir aktivismen nästan klichéartad. Detta lite pastischartade tar dock inte ner helhetsintrycket – i stället tydliggör det en metanivå, som understryker Umeås pionjärskap när nu Stockholm nyligen aviserat etablerandet av landets andra kvinnohistoriska museum: så här kan en kvinnohistorisk utställning byggas.

Att inte bara Stockholm, utan själva tiden, har kommit ikapp Umeås Kvinnohistoriska museum, blir alltmer tydligt.

De viskningar med kränkande tillmälen som upprörde publiken i utställningen Rötter har efter #metoo blivit smärtsamt enkla att sortera in i en pågående historieskrivining – och hela den revolution för det feministiska samtalet som #metoo inneburit inskärper museets betydelse som kvinnohistorisk förvaltare och samlingspunkt.

Ändå kvarstår motståndet, vilket utgör ännu en metanivå till utställningen. Till redaktionen kommer fortfarande fler konspiratoriska teorier och försök till misstänkliggöranden av Kvinnohistoriskt museums verksamhet än övriga museer i Umeå och inför valet går moderater åter ut med löften om nedläggning, tätt uppbackade av Sverigedemokrater som vill använda museilokalerna till förskoleverksamhet.

Även om inget borde förvåna i politiken i dag, är det tack och lov svårt att se en nedläggning realiseras – ingen röd skylt för backlash således, däremot fula plåtskador på den historiska mur som löper vidare mot framtiden.

SARA MEIDELL