Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Jag är en misslyckad feminist och jag skäms

Av , , Bli först att kommentera 1

Bland vittnesmålen i boken om journalisternas Metoo ser jag min text sticka ut som en som inte offrar någonting alls.

Litteraturhösten har tagit fart och på mitt skrivbord på redaktionen har omsättningen varit hög i stapeln av böcker som inkommit och skickats vidare till recensenter. Ibland är matchningen en utmaning, men de flesta titlar hittar sin skribent – så också denna höst, utom en bok som blivit liggande. ”Mellan raderna” heter den syrligt gula boken av Jenny Nordlander, ”en bok om att vara kvinna och journalist” och det är en bok som konfronterar både smärtpunkter och jävsgränser. Smärtpunkter för att den handlar om mig, den bransch jag verkat i hela mitt yrkesliv, jävsgränser för att den rent faktiskt handlar om mig, genom den text jag medverkar med i boken, som ett av vittnesmål om patriarkala strukturer, glastak och maktspel.

Det finns en helt okomplicerad praxis för detta, när böcker hamnar för nära jävsgränser – man lånar in en gästkritiker från behörigt avstånd och detta är vad jag borde göra, men vem ska jag låta recensera – ja. mig? Vem ska fälla dom över min yrkesspecifika gren av Metoo, över det som varit så omvälvande och svårt, men också storslaget. Vem ska undra, eller starta andras nyfikenhet kring de maskerade personerna i min text, peta runt i den berättelse jag lämnat ifrån mig?

Jag skickar iväg en Knausgård och en PO Enquist i nytryck till frilansskribenter, tar emot och publicerar recensioner av en Zaremba och en Liljestrand, men boken om mig blir liggande och när andra tidningar börjar publicera recensioner av ”Mellan raderna” duckar jag, läser hastigt, liksom från sidan.
Jag beställer hem fler debattböcker, romaner, alla de viktiga höstböckerna och dagen för releasefesten på förlaget i Stockholm som jag tackat ja till kommer och går utan att jag är där och jag lägger andra böcker ovanpå den syrligt gula boken på mitt bord och ingenstans i debatten på sociala medier om den ger jag mig till känna som medskribent.
Nu börjar andra tidningars recensioner äta sig närmare, likaså den struktur som boken blottlägger och som flera av recensionerna tar upp, berättelser om att vara kvinna och journalist och medlöpare till ett patriarkalt system. Som Madeleine Levys, om hur hon som chefredaktör på modetidningen nog kunde gjort mer för att skydda yngre anställda mot manligas övergrepp. Eller Greta Thurfjells, om att förfina konsten att göra sig behagfull och att ta det mesta som en komplimang för att alternativet, att oupphörligen ofredas, är så outhärdligt.

Sen kommer Linda Skugges recension i Expressen, som är en liten revolution i sig, ett iskallt vittnesmål som fogar sig till bokens. Skugge, 1990-talets krönikedrottning, skriver nu om hur hon med texter där hon gjorde hatet mot andra tjejer till sitt signum säkrade en plats att supa med grabbgänget – äntligen fick vara en som räknades.
”Jag var en svikare. Jag har misslyckats som feminist” skriver Skugge – och det är nu som rubriken Skam lägger sig över min handlingsförlamning inför boken som är en snackis i alla andra tidningar – för bland dessa modiga kvinnors bekännelser ser jag min egen text sticka ut som en text som inte offrar någonting alls.
”Vapendragare” är dess rubrik och den handlar om mina första år på redaktörsstolen och det osynliga nätverk av kvinnor jag haft i kulisserna under mina år, både journalister och i kulturlivet, som givit stöd att orka. Självutlämnande och korrekt, ja, men det är också en text som stryker systemet medhårs, eftersom jag valde bort att tala klarspråk om allt det svåra. Om att smygstäda undan sexism i frilanstexter men aldrig ställa till ett jävla liv om saken. Om att blåsa upp manliga konstnärsegon både på presskonferenser och i texter. Om att aldrig markera tillräckligt hårt när manliga maktnätverk sökt spela ut mig mot ett äldre starkt kvinnokollektiv i bransch och kulturliv.
En text därtill förankrad i en verklighet för tio år sedan, som för att säga, ”så var det då, i början” – som om strukturerna inte är desamma nu, även om ett minskat antal krypskyttar och en förvärvad hårdhet med åren gjort det enklare att bjuda motstånd mot strukturerna.
I den bransch som kräver risktagande och transparens har jag misslyckats på båda punkter och är en dålig journalist. Vad värre, jag är en dålig feminist: i det historiska skede av revolution som Metoo-rörelsen utgör, har jag levererat en halvmesyr i stället för blod. Jag har svikit, jag har misslyckats och jag skäms.

Dagen efter Linda Skugges recension går jag på Kvinnohistoriskt museum och hör författaren Henrik Arnstad tala om feminism och demokrati och hur intimt förbundna dessa är. Konfrontation, smärta och strid, påminner han, är vad som alltid krävts för att förändra status quo och med en känsla av att min konfrontation med mig själv kan vara en del av något större växlar jag in delar av skamkänslan mot kampvilja.
Plötsligt minns jag en annan bok som aldrig blev recenserad: Katarina Wennstams ”Flickan och skammen”, om modern hederskultur – och påminner mig med ens om att skam är en klassiker bland antifeministiska repressiva strategier. Kanske också min skam, över den text jag skrivit i en gul bok och dömt ut som en medlöpartext? En text jag nu också ser som möjlig att läsa som ett vittnesmål om att sitta fast i en struktur, en text som speglar en rörelse som kämpar med både inre och interna konflikter men som ändå står enad mot det större motståndet.
Jag hör Henrik Arnstad konstatera att ett ökande kvinnohat löper parallellt med en nedmonterad demokrati, att vi ser det nu. På väg ut från föredraget ser jag också en handfull representanter från det högerpopulistiska Alternativ för Sverige, som suttit på pass och tyst markerat närvaro i de bakre publikraderna, som för att understryka just detta. Och jag tänker att nu är viktigare än någonsin att placera skam där den hör hemma och jag går hem och börjar skriva denna text.

SARA MEIDELL

Kulturfest för SD i faktaresistent debatt

Av , , Bli först att kommentera 1

Larmen om ett politiserat kulturarv överdrivet visar en ny rapport – däremot finns skäl att bekymra sig för själva kulturarvsdebatten.

Buskspel, kvaddans, stångstötning och spontansång med Sverige-vänner – en dålig parodi på en Sverigedemokratisk kulturfestival den politiskt brinnande sommaren 2018? Icke – en helt autentisk Sverigedemokratisk kulturfestival den politiskt brinnande sommaren 2018.
Okej, inte riktigt, festivalen arrangerades inte av SD utan av den kulturkonservativa kulturföreningen Gimle – men belägen ett stenkast från pågående sommartal av partiledare Jimmie Åkesson i Sölvesborg och med hög representation av SD, inte minst i programpunkterna, satte partiet sitt otvetydiga signum.

Bland annat kunde SD:s ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt utmanas i spelet näverbräda, medan SD:s gruppledare Mattias Karlsson medverkade med lektioner i folkdansen ”väva vadmal” och föreläste om svenskarna som naturfolk – och om bilder av sommarens bränder blev emblem för ett miljöhot som till sist briserat, framstod nyhetsrapporteringens bilder från festivalen lika emblematiska för ett annat hot som legat på tillväxt under ett antal år. En Sverigedemokratisk kulturpolitik, nu alltså förkroppsligad och oåterkallelig, driven av samma underliggande vrångbilder och faktaförnekelser som i partiets hållning i klimatfrågan.
Kvaddans? En färöisk tradition visserligen, men varför inte, i det hopkok från skilda tidsepoker och regioner som väl bäst beskrivs som en form av nationalistisk kulturappropriering, men som SD beslutat stämpla som ett autentiskt kulturarv.

Precis som i fråga om miljöhotet, om vi drar liknelsen vidare, har larmen duggat rikligt i fråga om den kulturpolitik vi kan förvänta oss vid ett Sverigedemokratiskt maktövertagande. Många insiktsfulla inlägg i senare års debatt har sökt rikta ljus på vilka strukturer i kulturen vi lämnar över vid ett regeringsskifte och varnat för hur en Sverigedemokratiskt kulturpolitik motståndslöst skulle kunna sättas i verket vid försvagade institutioner.
Ett viktigt spår har handlat om att värna de resurser som SD vill inskränka till samtidskulturen, ett annat om att förhindra självcensur och tystnad hos enskilda konstnärer som hotas och trakasseras av högerextrema krafter. Tyngst har dock frågan om kulturens påstådda politisering vägt: den högst befogade oro som uttryckts över följderna av att lämna över kulturinstitutioner och kulturarvsfrågor där en politisk agenda tillåtits bli styrande, i händerna på ett parti som med kulturen som redskap vill främja ”den nationella identitetens bevarande.”

Debatten om kulturens påstådda politisering har samtidigt varit den snårigaste och svåraste att överblicka, med spår som gått vidare in mot andra stora debatter, om statlig styrning inom andra fält, eller om identitetspolitik och normkritik. Därför är det med stort intresse man tar emot den rapport som nyligen lades fram i ämnet. ”Museerna i skottgluggen” är rubriken på Mika Handelman-Nielsens undersökning, utförd inom The Unstraight Museum, utifrån den kulturarvsdebatt som pågick i media 2016-2017, i syfte att kartlägga vilka argument som förekom i debatten och vilka som deltog.

Handelman-Nielsen blottlägger fyra spår i debatten, som sammanfattningsvis handlar om att kulturarvet är överpolitiserat, att hantering av samlingar brister och att fel sorts vetenskapssyn präglar kulturarvsfältet och museerna.
Att i detalj redogöra för de många inlägg som tas in i analysen av denna komplexa debatt låter sig inte göras, men flera av de slutsatser Handelman-Nielsens drar bör uppmärksammas. Som de resurser som de skribenter som framfört åsikter om en hotande överpolitisering av kulturarvet haft tillgång till – flera har varit knutna till nyhetsbyråer med stort genomslag och debatten har därtill dominerats av skribenter med fast koppling till tidningarna. Eller att kopplingar till tankesmedjan Timbro varit påtagliga hos de ledarskribenter som drivit frågorna, liksom att de tidningar vars ledarskribenter varit aktiva i att föra opinion om ett hotat kulturarv varit borgerliga, moderata/konservativa och liberala.

Mest uppseendeväckande är dock hur rapporten visar att debattörer i sin iver att belägga teserna om en överpolitisering, något man menat styrts av en normkritisk och identitetspolitisk agenda, inte bara avvisat en förståelse av kulturarvet som något som befinner sig i rörelse, utan också systematiskt avfärdat invändingar baserade på fakta och forskningsläge, framförda av kulturarvsprofessionella. En debatt byggd på skribenternas ”egna fakta”, som professorn i arkeologi Anders Högberg konstaterade i en granskning presenterad i Respons 2/2016, ”Museidebatt med åsikter utan vetenskaplig grund”, som Handelman-Nielsen lyfter fram i sin rapport.
Utgår man från Handelman-Nielsens undersökning är larmen om politisering alltså uppblåsta. Som rapportförfattaren skriver; ”hade debattörerna lyssnat till museiprofessionella och till den forskning som finns, hade debatten kunnat avblåsas innan den tog fart.”

Detta lugnar oron inför vad en Sverigedemokratisk kulturpolitik skulle kunna ställa till med om partiet i framtiden skulle få inflytande över kulturarvsinstitutionerna.
I stället tecknas dock bilden av en faktaresistent kulturdebatt – vilket är minst lika oroande i fråga om de demokratiska utmaningar vi står inför.

Sara Meidell

Sommaren då vi kunde känna systemen kollapsa

Av , , Bli först att kommentera 2

Krönika efter extremvärmen under sommarveckorna 2018:

Så kom den då till sist, svalkan – nätter som inte längre var tropiska, fönster som stängdes på kvällarna. Plötsligt skolstart och vemod i luften, vi återgick till jobb och vi skämtade vid kaffeautomaterna om att det var ju vältajmat, krispigheten, efter kanonsommaren – och för en stund kunde vi nästan finna ett lugn i den synbart vackra ordningen. Hur den onaturliga hettan under våra lagstadgade semestrar så självklart skulle upphöra när vardagen tog vid. Hur det nästan också gick att tänka fram en myndighet, en arbetslinje, en vuxen, vad som helst tryggt och auktoritärt, som snart skulle komma och meddela hela klimathotet avvärjt.

Sommaren 2018 var sommaren då hela världen för en stund flyttade in i våra kroppar – då klimatkrisen trängde sig in helt nära, in i våra överhettade blodsystem. Sommaren 2018 var sommaren då vi friskrevs från det moraliska valet att ta en flygresa till 30-gradig värme, eftersom hettan i stället tagit en charter till våra breddgrader, sommaren då vi i stället fick konsekvensen av en ohållbar livsstil serverad rakt in i våra gulnade villaträdgårdar. Grillförbudet, som i sin blixtbelysning av klimatkrisens epicentrum av livsstil, privilegier och ovilja till uppoffringar, inte ens den mest intelligenta klimatlobbyist hade kunnat tänka ut.

Sommaren 2018 var sommaren då vädret från att vara en kollektiv lingvistisk angelägenhet, ett socialt kitt i vardagens snabbköpsköer och fikarum, i stället blev en kollektiv kroppslig erfarenhet.
I extremvärmen blev vi samma kropp. Förundrat förvånade njöt vi av värmen, av att sömlöst vandra upp och ner ur ljumma hav. Senare pratade vi om rädslan som stegrades, som hovrade likt brandhelikoptrarna över oss. Om hur de eviga kvällsdoppen som blev möjliga, också gav känslan av att naivt förhäxad stirra in i atombombens sken, känslan av att aningslöst dra fram campingstolar för att beskåda den dramatiska apokalypsens himlar. Magiska sommarkvällar, undergången som fiktion, en stor utomhusbio nästan.
Och medan rapporter från bränderna med sina evakueringar, plötsligt så nära, gav en föraning om kommande folkförflyttningar och migration i klimatkrisens snara framtid, kunde vi alla, under de nätter som vägrade ge svalka, också rent fysiskt förnimma klimatkrisens klaustrofobi. Så här känns det när systemen kollapsar, när du överhettad söker svalka men ingenstans har att fly.

Svalkan kom, liksom vardagen snart. Solbrännor bleknar, kroppsminnen av hettan likaså och när vi snart skriver minnet av sommaren 2018 ligger ett kyligt stråk av fara i att vi bara kommer minnas den som ett märkligt undantag.
När Facebook om ett år påminner oss om sommaren 2018 är det bilderna lösryckta från den fysiska erfarenheten vi ska se; hur vi grillade, ändå, hur vi lyckliga badade med barnen ända in i evigheten.
Därför – låt oss stanna i våra kroppar ännu ett tag. Låt oss skapa det bästa sommarminnet med utgångspunkt i sommaren 2018 som just ett undantag; sommaren då det blev hettan och inte en lindrande svalka som fick oss att bli klara i tanken. Sommaren som fick mynna ut i en höst då vi återvände ut i världen med våra kroppars nya erfarenheter och gick mot valdag med tyngre laddade krav på en politik med kraft att omedelbart kyla ner en akut överhettad värld.

SARA MEIDELL