Bland vittnesmålen i boken om journalisternas Metoo ser jag min text sticka ut som en som inte offrar någonting alls.

Litteraturhösten har tagit fart och på mitt skrivbord på redaktionen har omsättningen varit hög i stapeln av böcker som inkommit och skickats vidare till recensenter. Ibland är matchningen en utmaning, men de flesta titlar hittar sin skribent – så också denna höst, utom en bok som blivit liggande. ”Mellan raderna” heter den syrligt gula boken av Jenny Nordlander, ”en bok om att vara kvinna och journalist” och det är en bok som konfronterar både smärtpunkter och jävsgränser. Smärtpunkter för att den handlar om mig, den bransch jag verkat i hela mitt yrkesliv, jävsgränser för att den rent faktiskt handlar om mig, genom den text jag medverkar med i boken, som ett av vittnesmål om patriarkala strukturer, glastak och maktspel.

Det finns en helt okomplicerad praxis för detta, när böcker hamnar för nära jävsgränser – man lånar in en gästkritiker från behörigt avstånd och detta är vad jag borde göra, men vem ska jag låta recensera – ja. mig? Vem ska fälla dom över min yrkesspecifika gren av Metoo, över det som varit så omvälvande och svårt, men också storslaget. Vem ska undra, eller starta andras nyfikenhet kring de maskerade personerna i min text, peta runt i den berättelse jag lämnat ifrån mig?

Jag skickar iväg en Knausgård och en PO Enquist i nytryck till frilansskribenter, tar emot och publicerar recensioner av en Zaremba och en Liljestrand, men boken om mig blir liggande och när andra tidningar börjar publicera recensioner av ”Mellan raderna” duckar jag, läser hastigt, liksom från sidan.
Jag beställer hem fler debattböcker, romaner, alla de viktiga höstböckerna och dagen för releasefesten på förlaget i Stockholm som jag tackat ja till kommer och går utan att jag är där och jag lägger andra böcker ovanpå den syrligt gula boken på mitt bord och ingenstans i debatten på sociala medier om den ger jag mig till känna som medskribent.
Nu börjar andra tidningars recensioner äta sig närmare, likaså den struktur som boken blottlägger och som flera av recensionerna tar upp, berättelser om att vara kvinna och journalist och medlöpare till ett patriarkalt system. Som Madeleine Levys, om hur hon som chefredaktör på modetidningen nog kunde gjort mer för att skydda yngre anställda mot manligas övergrepp. Eller Greta Thurfjells, om att förfina konsten att göra sig behagfull och att ta det mesta som en komplimang för att alternativet, att oupphörligen ofredas, är så outhärdligt.

Sen kommer Linda Skugges recension i Expressen, som är en liten revolution i sig, ett iskallt vittnesmål som fogar sig till bokens. Skugge, 1990-talets krönikedrottning, skriver nu om hur hon med texter där hon gjorde hatet mot andra tjejer till sitt signum säkrade en plats att supa med grabbgänget – äntligen fick vara en som räknades.
”Jag var en svikare. Jag har misslyckats som feminist” skriver Skugge – och det är nu som rubriken Skam lägger sig över min handlingsförlamning inför boken som är en snackis i alla andra tidningar – för bland dessa modiga kvinnors bekännelser ser jag min egen text sticka ut som en text som inte offrar någonting alls.
”Vapendragare” är dess rubrik och den handlar om mina första år på redaktörsstolen och det osynliga nätverk av kvinnor jag haft i kulisserna under mina år, både journalister och i kulturlivet, som givit stöd att orka. Självutlämnande och korrekt, ja, men det är också en text som stryker systemet medhårs, eftersom jag valde bort att tala klarspråk om allt det svåra. Om att smygstäda undan sexism i frilanstexter men aldrig ställa till ett jävla liv om saken. Om att blåsa upp manliga konstnärsegon både på presskonferenser och i texter. Om att aldrig markera tillräckligt hårt när manliga maktnätverk sökt spela ut mig mot ett äldre starkt kvinnokollektiv i bransch och kulturliv.
En text därtill förankrad i en verklighet för tio år sedan, som för att säga, ”så var det då, i början” – som om strukturerna inte är desamma nu, även om ett minskat antal krypskyttar och en förvärvad hårdhet med åren gjort det enklare att bjuda motstånd mot strukturerna.
I den bransch som kräver risktagande och transparens har jag misslyckats på båda punkter och är en dålig journalist. Vad värre, jag är en dålig feminist: i det historiska skede av revolution som Metoo-rörelsen utgör, har jag levererat en halvmesyr i stället för blod. Jag har svikit, jag har misslyckats och jag skäms.

Dagen efter Linda Skugges recension går jag på Kvinnohistoriskt museum och hör författaren Henrik Arnstad tala om feminism och demokrati och hur intimt förbundna dessa är. Konfrontation, smärta och strid, påminner han, är vad som alltid krävts för att förändra status quo och med en känsla av att min konfrontation med mig själv kan vara en del av något större växlar jag in delar av skamkänslan mot kampvilja.
Plötsligt minns jag en annan bok som aldrig blev recenserad: Katarina Wennstams ”Flickan och skammen”, om modern hederskultur – och påminner mig med ens om att skam är en klassiker bland antifeministiska repressiva strategier. Kanske också min skam, över den text jag skrivit i en gul bok och dömt ut som en medlöpartext? En text jag nu också ser som möjlig att läsa som ett vittnesmål om att sitta fast i en struktur, en text som speglar en rörelse som kämpar med både inre och interna konflikter men som ändå står enad mot det större motståndet.
Jag hör Henrik Arnstad konstatera att ett ökande kvinnohat löper parallellt med en nedmonterad demokrati, att vi ser det nu. På väg ut från föredraget ser jag också en handfull representanter från det högerpopulistiska Alternativ för Sverige, som suttit på pass och tyst markerat närvaro i de bakre publikraderna, som för att understryka just detta. Och jag tänker att nu är viktigare än någonsin att placera skam där den hör hemma och jag går hem och börjar skriva denna text.

SARA MEIDELL