Umeå har förutsättningarna för att bli en kommun som med en offensiv kulturpolitik kan föra kampen mot en nationalistisk kulturpolitik.

”Försvara rätten att inte fatta ett skit” – så lyder rubriken på den helsidesannons som Galleri Wetterling i Stockholm gav sig in i valrörelsen med för ett par veckor sedan. Utan att namnge något specifikt parti beskrev den politiskt stridbare galleristen konsekvenserna av en Sverigedemokratisk kulturpolitik: hur de krafter som vill att konsten ska vara vacker och enkel utgör ett hot mot den fria tanken och det fria samhället. Initiativet hyllades förstås av kulturvärlden och fick god spridning – och blev därmed också symtomatisk för en valrörelse där valet och demokratin varit lika flitigt förekommande i konsten som kulturpolitiken varit frånvarande i valdebatten.

Också i Umeå har mönstret varit tydligt: ”Medborgarbandet”, ”Gör din röst hörd”, ”Varför ska vi ha demokrati” på teaterscenerna, filmvisning ur projektet ”Röst” i KF Huset i Klöse och på själva valdagen en performance där demokrati avhandlas i måltidsformat på Bildmuseet, är bara ett axplock av lokala kulturhändelser där valet och demokratin står i centrum – men precis som i den nationella valdebatten har i kulturfrågorna haft en nedtonad plats i Umeås valrörelse. Inga flammande brandtal har hörts, där kultur inte kopplats till annan samhällsnytta och den lokala kulturpolitiken har i sina huvudlinjer i stort speglat den nationella, där inga av partierna inför årets val presenterat några överraskningar eller gamechangers.
Under förra valrörelsen var den lokala kulturpolitiska diskussionen livligare, naturligtvis med draghjälp från och med tydlig koppling till det då pågående kulturhuvudstadsåret. Då, under sensommaren 2014 vibrerade det alternativa kulturhuset i Lokstallarna av liv, medan det pågående bygget av Väven blottlade konfliktlinjer i kultursyn och framtidsvisioner. På I20 visade Norrlandsoperan musklerna i mastodontoperan Electra och kulturföreningar sydde ut sina kostymer med kreativa nya initiativ och samarbeten, medan ett fritt kulturliv och en kritisk gräsrotsrörelse punktmarkerade skörheter i storsatsningens konstruktion och slog ned på kulturpolitiska floskler – det var en unik tid, då den kulturpolitiska debatten nådde spridning och djup av sällsynt slag.

Lika tydligt bär årets valrörelse i Umeå spår av kulturhuvudstadsåret 2014 – men nu i form av dess följder, när hårdare tider råder och när samtidigt en allmän uppfattning om att det nu är kulturens tur att stå tillbaka fått stort utrymme att ta fäste i retoriken.
Umeås placering i topp bland kommuner för sina kultursatsningar och ett vitalt kulturliv som inte uppvisar synliga tecken på blodfattighet har förstärkt det hopplöst otacksamma i att politiskt driva frågor om mer pengar till kultur, eller ens en fördjupad kulturpolitisk debatt – men klart är att oavsett valutgång så står kulturlivet i Umeå inför stora utmaningar 2018 och framåt. Även med den höjning av kulturbudget som S, V, MP och FI föreslår kommer ett pressat läge att råda, med bland annat etablerande av kulturskola på uppdragslistan, ett fortsatt skriande behov av stöd till såväl en växande flora av kulturföreningar som till länsinstitutionerna, i väntan på en statlig uppryckning. Allianspartiernas föreslagna sänkning tecknar ett än tuffare läge, med den symboltunga flytt, avveckling eller omstrukturering av Kvinnohistoriskt museums verksamhet den skulle innebära.

Klart är alltså att de frågor som 2014 aktualiserade – om en långsiktigt hållbar fördelningspolitik i kulturlivet, om risker med ett instrumentaliserat kulturbegrepp, om behovet av starka länsinstitutioner som kan docka mot en statlig kulturpolitik som lokala och regionala politiker haft styrka nog att pressa till att ta ansvar för hela landet – hade behövt få vara mer tongivande.
I stället har de mest markanta kulturpolitiska utspelen kommit från de partier som samlat röster på en kultursyn grundad i kultur som antingen ett medel för att skapa svenskhet eller som underhållning för ett privilegierat fåtal – som Sverigedemokraterna, som i VK:s enkät om den lokala kulturpolitiken i förra veckan aviserade förslaget om en 8,8 miljoners sänkning av kulturbudgeten och krav på högre självfinansiering av operabiljetter, detta i linje med hur SD i övriga Sverige gått fram med förslag på kraftiga minskningar av kommunala kulturbudgetar.

Till kulturens hopplösa underläge när det gäller att försvara sina resurser hör att dess kraft ofta kommer med fördröjning – kulturhuvudstadsutmärkelsen, med rötter bland annat i 1970-talets offensiva kulturpolitik, blev ett sådant tydligt kvitto. På motsvarande vis kan konsekvenser av dåligt underhållna strukturer i dag komma att bli synbara först om en generation, eller två–en tid vi inte har råd att vänta in, med den kulturpolitik ett växande SD nu hotar med.
Men, vilket Wetterlings valaffisch som inte var någon valaffisch påminner om; konsten kan också injicera samtidssamtalet mera direkt. Och även Umeå har sina konstnärliga valaffischer; i Umeå konsthall har Simon Gran Danielsson i höstens första utställning lagt en hög svartmålade valplakat mitt på golvet–en kommentar till en valrörelse urlakad på ideologi, men ett verk som också försiktigt pekar mot nästkommande valrörelse. För frågor vi behöver svara på redan i dag är; vilka möjligheter kommer konstnärerna att ha att göra politisk konst, eller för den delen konst man inte fattar ett skit av, inför valet 2022? Har de råd att leva och verka, skapa konst till såväl offentliga konsthallar och privata gallerister? Får de stå inför fulla vernissagesalar och prata om politisk alienation eller har en sänkt takhöjd hunnit göra sådant omöjligt? Frågor som i dag kan synas alarmistiska, men som om SD vinner inflytande kan komma att bli relevanta snabbare än vi anar.

Vad verket också understryker är de lokala kulturscenernas avgörande betydelse för att i framtiden kunna motarbeta en nationalistisk kulturpolitik som nu hotar ta fäste.
Det är ute i kommunerna som SD:s konkreta inskränkningar av den fria kulturen kommer att bli kännbara, men det är också ute i kommunerna som ett fritt kulturliv och starka kulturinstitutioner kan ge medborgarna kraft att bjuda motstånd i vardagen. Umeå har alla förutsättningar att vara en föregångare bland landets kommuner i en sådan mobilisering–och ett stort hopp vore om ett kommande politiskt styre kunde göra en sådan motståndsrörelse till kulturstadens nya signum.
Man vinner inte val på ­kulturpolitik, lyder en regelbundet bekräftad sanning–men, vilket inför detta val blivit tydligare än någonsin i modern tid: förlorar vi kulturpolitiken är demokratin på sikt förlorad.

Sara Meidell