Gamla lasarettet är förlorat – men låt oss bevara lärdomarna som kampen gav.

Rivningar av hus gör något med en människa som passerar förbi i vardagen – om det påminns den som bor i Umeå regelbundet. Korskyrkans rivning i fjol är en av händelser som hos mig särskilt etsat sig fast – de sakrala salarna plötsligt upprivna, ställda i skarpt dagsljus, en betongvägg som okontrollerat kastar sig mot en grannbyggnad. Sommarens rivning av det lilla q-märkta huset Öst på stan, tidigare ateljé åt bland andra Atte och Peter Öhrnell, är ett annat smärtande minne – skoningslösheten i hur ett långsamt förfall till sist tvingar fram ett akut avslut och så var sagan all. Men av alla husrivningar i Umeå är den av gamla lasarettet, inledd i somras och fortskridande genom hösten, den som varit överlägset mest plågsam att följa.

Förklaringarna är många till den påträngande – ja, är det sorg? uppgivenhet? – som rivningen framkallar. Kanske handlar det om min dagliga konfrontation med processen – hur den som likt mig, som passerar platsen ett par gånger om dagen, rent fysiskt får uppleva omfattningen av den gigantiska huskropp som raseras och fraktas iväg. Ständigt nya stråk att följa förbi den rivningsplats som metodiskt äter sig runt husen, varje dag nya, en gång vackra salar, trapphus och innerväggar, som blir synliga mellan grävskoporna där de balanserar på sina berg av tegelstenar och betongklumpar.

Kanske handlar det också om den besynnerliga känslan av påtvingad normalitet i hela den maximalistiska och dystopiska rivningsscenen. Patienter som mellan stängsel och slukhål ändå snirklar sig in på akuten med omlindade handskador i högläge, sjuksköterskor med sina lunchsallader, byggarbetare i neon som lägger gatsten och sopar marken ren under den glänsande koloss till entré som växer upp alldeles intill de alltmer sargade kulturbyggnaderna. Business as usual, i ett Umeå som vill framåt och vill mer och där ingen annan plats finns för ett gammalt lasarett än den dementa farbroderns gungstol – låt honom tyna där med sina förvirrade minnen av något svunnet vackert, medan vi bygger det nya.
Kanske handlar sorgen över rivningen också om detta; en rädsla för en större glömska – att det inte bara är själva huset som går om intet, utan även den debatt som föregått rivningen och med det oumbärliga lärdomar att ta med in i framtiden kring vad och vilka som styr vad en stad ska vara.

Våra hus berättar om samhället och människorna och i en stads arkitektur finns lager på lager av politik, ekonomi, rådande maktförhållanden och estetiska ideal att utläsa. Så kommer till exempel märkesbyggnaderna i offentlig-privat samverkan att berätta om kommunal platsmarknadsföring och en anda av utvecklas eller dö-regim, medan andra hus i spretande estetik, eller total brist på, kommer att förmedla lika spretiga utsagor om forcerade byggprocesser, antingen i kollision eller lyckosam fusion med estetisk god vilja och ambitioner om hållbarhet.

Men husen som försvinner, och framför allt de som föregåtts av stridigheter och ideologisk debatt, bär på motsvarande vis med sig lager på lager av erfarenheter och ideologi med sig i graven, lika viktiga att minnas.
Västerbottens museum samlar nu in minnen från människor som vårdats i gamla lasarettet – ett viktigt dokumentationsprojekt, men hur nedtecknas och bevaras den debatt som föregått den rivning som till sist beslutades? Utlåtandena från sakkunniga antikvarier om byggnadernas och miljöns unika värde som kulturarv och de politiska avfärdandena av dessa. Överklagandena och de hundratals debattinläggen, de sista desperata skrivelserna till kulturarvsvårdande statliga instanser. De i elfte timmen inkommande partipolitiska inlagorna till lasarettets försvar?

Betydelsen av att bevara och dokumentera ett sådant immateriellt kulturarv skulle sannolikt visa sig först på längre sikt – men klart är att händelser och turer som föregått rivningen av gamla lasarettet ger oumbärliga lärdomar inför kommande hållbar stadsbyggnad, lika viktiga att markera ut på en stadskarta, som de erfarenheter de bevarade eller nyuppförda fysiska byggnaderna i staden kommer med.
Som de om hur en investerings- och byggiver kan vara stark nog att underblåsa ­politiska majoriteters företräde framför kulturvårdsexpertis – och hur detta hänger samman med en debattkultur och en strategi väl känd i stadsbyggnadssammanhang, av att med otillräckliga svar på invändningar bryta ner ett motstånd till en så försvagad skara att kritiken till sist blivit möjlig att avfärda som ett särintresse.
Vad detta i sin tur tydliggör är den tidsanda som möjligen gjort det mera tacksamt att avfärda just kulturarvsvårdare som reaktionära marginalföreteelser. Facebookgruppen Arkitekturupproret, som i somras placerade Umeå högt på listan i tävlingen om Sveriges fulaste stad, är en aktör som bidragit till den polarisering som lägger grunden till en sådan retorik, med den opinionsbildning man driver till försvar för ”klassisk arkitektur”, som bär nära släktskap med Sverigedemokraternas nostalgiska hållning i arkitekturdebatten. Att återta kommandot över kulturarvet och debatten om hållbarhet – i nyproduktion såväl som i bevarande av historiska byggnader – blir en uppgift som debatten om sjukhusrivningen i detta sammanhang ger en viktig påminnelse om.

Gamla lasarettets rivning innebär ett förlorat kulturarv – oavsett varje annan omständighet som må åberopas kan något annat inte sägas – men kampen vore dubbelt förlorad om inte den kamp som föregått rivningen också fick sin plats i det pågående skrivandet av stadens historia.

SARA MEIDELL