Claes Månsson och TV4 lägger an ett tröttsamt storstadssnävt perspektiv på kultur-Sverige med sin diss av Profilteatern.

Hänförande och magnifik är den La Traviata som gått upp på Norrlandsoperan och en fullträff var också premiärkvällen i lördags: en mix av nyskapande och tradition, just som Verdi-operan. Förstagångsbesökare lockade med gratisbiljetter såsom det anstår ett modernt operahus att satsa. Samtidigt traditionstunga röda mattor, de sedvanliga lokala kändisarna i premiärminglet, samt, förstås – i en parallell till scenografen Linus Fellboms snillrika lek med speglar och illusioner på operascenen – det lika traditionsenliga spanandet efter storstadstidningarnas recensenter. Vilka är på plats? Vilka saknas? Vilka kritiker har tidningarna valt ut och vad månde de skriva hem om? Finns vi? Syns vi? Finns vi om vi inte syns?
Vid operapremiärerna brukar närvaron från nationell media vara hyfsat täckande – och vid kontrollräknande dagarna efter ser prognosen god ut även denna gång. Samtidigt är förstås själva det nervösa spejandet i foajéerna ett alltför tydligt kvitto på en i grunden bräcklig överenskommelse mellan landets kulturscener och riksmedias uppmärksamhet. Ett normalläge av storstadstidningarnas ickenärvaro, oavsett nationell eller i förekommande fall internationell tyngd i det som presenteras. En illusionsakt så framgångsrikt spelad under så lång tid att vi alla gått med på iscensättningen av storstadsscenen som den enda legitima: har det inte hänt i Stockholm har det nog inte hänt, inte helt på riktigt. Likt operans Violetta i sin sjukbädd hör landsorten stadens karneval dansa på avstånd, bakom frostade väggar av glas.

Absurt tydligt blev detta i helgen när TV4 visste att berätta att en ”Helt ny teatergenre når Sverige i vinter” – detta när Scalateatern sätter upp Kvinnan i svart. I mjuk morgonsoffa intervjuades den medverkande skådespelaren Claes Månsson, som trodde sig ha hört att föreställningen satts upp i Örebro, men framhöll Londons West End som sin stora referens. Där, menade Månsson, har konceptet skräckteater framgångsrikt bevisat sin finess och därmed relevans för en svensk publik.
Åter intrycket av illusionsnummer och overklighetskänsla: för ingen gång i intervjun nämndes den uppsättning Umeåpubliken mötte redan 2001, Profilteaterns succéverk och mesta långkörare – inte heller de fördjupningar samma teater gjort i skräckteatergenren, som får varje försök att lansera konceptet som något nytt att falla platt.
Särskilt förbryllande blir det faktum att Scalateatern och Claes Månsson redan för ett par veckor sedan borde ha haft detta klart för sig – då gjorde TT samma förbiseende av Profilteaterns uppsättning, men presterade sedan ett tillägg där tillbörligt credd delades ut. Att Månsson och co antingen inte brytt sig om att notera detta eller valt att ändå förbigå saken i nya intervjuer är lika beklämmande som förklaringsmodeller – en missprydande slarvighet eller helt enkelt ignorans.
Ändå vore det orätt att gå alltför hårt åt Scalateatern eller TV4, när det är de genomgående och generella strukturerna som utgör problemet. Operapremiärerna må få sina recensioner, men i allt övrigt är storstadsdogmen rigid – medier och kulturvärld i armkrok, dansen går i ring, blicken mot centrum och ryggen vänd mot en utpekat ointressant periferi.

Umeås kontaktytor och nätverk med ett globalt kulturellt fält borde göra den uppmärksamhet som Stockholm ägnar oss ovidkommande – men så länge makt och tolkningsföreträde, med åtföljande reell resursfördelning, utgår från detta centralperspektiv, har vi att fortsätta speja efter storstadsrecensenter på premiärerna. Mejla och ringa in rättelser när storstadsteatrarna och riksmedia slentrianmässigt glömmer vidvinkelseendet.
Förnedringen i detta har landsorten sina strategier för att hantera – men frustrerande är ändå att konstatera det faktum att både centrum och periferi lider skada av en obalans i representation. Hela landet behöver synas i de sammanhang där makt och resurser fördelas. Och för att inte stagnera behöver Stockholm å sin sida få del av internationellt intressanta händelser i landet, ta del av den lilla ortens erfarenheter och kvaliteter för kulturskapande och kulturupplevelser.
I en rapportering som tillhandahåller precis detta, åker Sveriges Radio till Tornedalen där just teatern belyser saken. Vi möter Markus Öhrn, ledare för teatergruppen Institutet, som nu flyttar sin verksamhet från Malmö och Berlin till Vitsaniemi i Övertorneå kommun. I byns gamla skola ska en experimentell scen ta form och i inslaget lyfter Öhrn fram den lilla ortens fördelar, platsens höga takhöjd, både kreativt och ekonomiskt, som en möjliggörare för nya uttryck.
Förhoppningsvis kan hans konstnärliga centralgestalt få gott om plats att frodas här, mormodern som efter sin död givits nytt liv av Öhrn, i zombie-version. En redig Tornedalskvinna som får återuppstå och skapa det kaos hon aldrig tilläts under sin levnad – trasha tvättmaskiner, göra upp med Korpelarörelsen.
Kanske ge Stockholmsscenernas tv-soffmysande skådisar en lektion i vad riktig skräck kan handla om?

SARA MEIDELL