Kroppen en vända till alltså – ja, faktiskt. Så länge klimakteriet hägrar med en vision om att få bli lite mer gubbe behöver samtalen bli fler, inte färre.

För ett år sedan stod vi mitt i starten av metoo och som i en blinkning till den flodvågskänsla som då rådde kommer nu höstens stora samtalsämne inom fältet kvinnor, kropp, gränser och makt. Ja, det är förstås klimakteriet jag pratar om – precis som SVT, DN, Sveriges Radio gör, med specialsatsningar och långläsningar. Plötsligt är det essäer och antologier överallt, det är blodvallningar, sömnstörningar, skamgränser som krossas. En synkroniserad attack? Ett nytt spirande frigörelseprojekt?
Nej, inte nödvändigtvis. Att många pratar om samma sak samtidigt är också ett stråk i en strikt kommersiell medielogik – och att kvinnokroppen står i centrum för samtal kan snarare än frigörelse signalera det direkt motsatta.

Det menade till exempel Gunilla Brodrej i Expressen i sin recension av Malin Jacobson Båths serie ”Klimakteriet – det ska hända dig med” (12/10). Kroppen ett varv till alltså, suckade Brodrej inför denna ”en beskäftig mix av Fråga doktorn, Aktuellt, Kulturnyheterna och Amelia” – och visst kan man lätt känna leda över att kvinnokroppen åter släpas ut i medieljuset på ett sätt som hade varit otänkbart kring den manliga övergångskroppen, i tonfall och tilltal som inte står de raljanta skämtböckerna om klimakteriehelvetet långt efter.

Å andra sidan – att ett program om sjunkande testosteronproduktion, gubbmagarna, håravfallet, ter sig så omöjligt bevisar ju bara att kvinnokroppen är offentlig och politisk på ett sätt som markerar en underordning gentemot männen. Vilket tillsammans med det faktum att klimakteriet fortfarande avhandlas så spretigt och infantilt – även om ämnet långt i från är så tabubelagt som de mediala frontfigurerna just nu vill göra gällande – ger argument för fler, inte färre, tv-program, essäer. Fler samtal, som lyfter klimakteriet till en fråga som till sist kan slippa illustreras med lysande livmödrar eller avhandlas i höhöig form i litteraturens skämtsektion.

Att kvinnokroppen är politisk, att det är genom att kontrollera kvinnors kroppar och sexualitet som en underordning kan vidmakthållas, gör att kroppen blir central också i ett övertagande av makt. Vi har ett försprång här, som bör utnyttjas – för det faktum att våra kroppar är offentliga och politiska alltsedan vi föds, gör också att vi sedan unga år lärt oss att prata kropp med en analytisk distans som män inte fostras till i samma utsträckning. Detta hemliga vapen bör vi noga vårda – för det är genom att prata kropp i trygga rum, när ingen skrattar, dömer eller kränker, som vi skapar insikt om strukturerna.
Klimakteriet är ännu inte ett tema i mina kretsar – men samtalen börjar och slutar ändå nästan alltid i kroppen. Hormonerna, menscyklerna, livsledan och euforin, hur ägglossningar och pms ritar in sina intrikata kartor för relationer och reaktioner i det privata och i våra yrkesliv. Genom att prata kropp mäter vi ut vårt livsutrymme och mobiliserar motstånd – hur kan vi på bästa sätt vara lojala med våra kroppar? Hur mycket nedstämdhet och ilska är rimligt att sätta på hormonernas konto och hur mycket på den patriarkala världsordningen?

På samma vis speglar klimakterieberättelserna också ett livsutrymme – inte minst HUR vi pratar, vilket är vad Gunilla Brodrej pekar ut som problematiskt i den pågående vågen: de klimakterieberättelser som skrivs fram med synen på kvinnan som sexuellt objekt som resonansbotten. Utifrån denna förståelse blir klimakteriet en störningsfaktor i den tvåsamhetsnorm där kvinnans skönhet och sexualitet är en avgörande komponent, när klimakteriet, lyder andemeningen i kritiken, i stället borde få tecknas som en frizon, till sist.
Denna bild, alternativet, är å andra sidan syrerik så det räcker, det stora vida fält av icke-kropp, icke-hormoner som presenterar sig – tänk, att till sist slippa vara fånge i ett cykliskt hormonfängelse. Slippa vara ett sexuellt villebråd, någon som utstrålar en könsdoft som män likt Kulturprofilen detekterar som svaghet, som Kerstin Ekman skrev i en isande destillerad text i DN (14/10) i samband med årsmärket av metoo.
Samtidigt lyser smärttråden obönhörligt, till världshistoriens alla kvinnliga flyktförsök från förtryck, via kroppsligt förminskande – självsvälterskorna, väggblommorna.

I SVT:s klimakterieserie talar Elisabeth Ohlson Wallin vackert om sin nyfikna längtan efter förändringen – kanske blir hon mer lik en gubbe nu, skriver Brodrej i sin recension och fyller på med egna post-klimakteriedrömmar om ny frihet i det icke-fertila. Att få gå i pappakläder, tälta i fjällen.

Att bejaka gubben – ja, det kan förstås vara en målbild, låt vara att den lånar symbolik och kraft ur en patriarkal överordning.
Ett minne kommer för mig, från den korta tid en av döttrarna tränade cheerleading: hur coachen uppmanade de åttaåriga flickorna att ta fram sina gubbröster när hejaramsorna skanderades. Hur jag då tyckte att det var lite mäktigt att höra flocken av taniga flickröster växa och fylla rummet. Hur jag i smyg ändå sörjde att det inte var gumman som var förstavalet för att lyfta taket.

SARA MEIDELL