Redan när pressmeddelandet kom från Konstnärsnämnden insåg jag att det skulle bli svårt att skriva om nyheten på ett vis som inte fick de förväntade skeptikerna att gå i gång. Fyra konstnärer som bjuds in för att skapa konst, med småkryp som tänkt publik, ett projekt i regi av Konsthall Norra Kvarkens Mats Caldeborg och Katrin Zackrisson Caldeborg som nu beviljats stöd genom Konstnärsnämndens Kulturbryggan på drygt en miljon kronor. Originellt, uppiggande och förstås en alldeles ofelbar trigger för dem som under några år har ropat i skärrad falsett om ett politiserat kulturliv och blankettkonst skapad för kulturbyråkratins ideologiska trender.
Efter muntert mottagande på sociala medier av nyheten kom också det förväntade falsettutropet, från förväntat håll, när Lars Anders Johansson, redaktionschef på Timbro och chefredaktör för Smedjan tog till orda på sin egen plattform. ”Charlataner och bidragsentreprenörer” kallar han de kulturskapare som ges stöd till ”politiserad nonsensprojekt”, av den sort som han pekar ut småkrypskonsten som exempel på. ”Låtsasprojekt”, som genom att inteckna medel från den statliga kulturbyråkratin gör både kulturlivet och skattebetalarna till förlorare, som den indignerade texten hävdar.

Egentligen är det onödigt att ge tongångar som ges uttryck för i artikeln längre efterklang än nödvändigt genom ett försök att nyansera. Men den raljans som projektet avfärdas med utifrån Kulturbryggans kortfattade pressmeddelande är i sin tur en trigger för den kulturjournalistiska instinkt, den mediegren som Johansson för övrigt också passar på att sabla ner i sin text. För även om man skulle köpa begreppen låtsasprojekt och blankettkonst, går det snabbt för den som bemödar sig om att ge hela bilden, att konstatera att Konsthall Norra Kvarkens konstprojekt är långt i från fluffigt flum.
Projektets utgångspunkt är mycket riktigt konst för de minsta livsformerna, men de skattebetalare som Johansson värnar får också sitt, i form av den utställning för mänsklig publik som också ingår i projektplanen. Ytterligare tyngd i hans bok kanske den vetenskapliga kopplingen kan utgöra: de planer som finns på att i projektet involvera skogsforskare tidigt i processen. Att projektet därtill har ambitionen att engagera andra kulturskapare än de medverkande fyra konstnärerna, möjligen musiker eller författare, som då också skulle få del av miljonstödet, breddar bilden ytterligare – allt detta faktorer som stärker dragen av populistisk rallarsving i Johanssons text.

Än mer provocerande blir inlägget från kulturredaktionshorisont, där pressmeddelandena om statliga kulturbidragsbeslut vid denna tid på året duggar tätt – skattemedel till ett mycket brett fält av olika kulturformer, aktörer och projekt. En bild långt ifrån den som artikeln målar upp; den tröttsamma vanföreställningen om bisarra och otillgängliga projekt som glufsar i sig alla statliga medel. I stället återfinns i listorna över tilldelningen en lång rad högst jordnära projekt och representanter för de jag gissar åsyftas med ”hårt arbetande kulturutövare”, de som enligt Johansson inte vill följa politiska trender och därmed inte skulle släppas fram till köttgrytorna.

Så långt texten som sådan, men inlägget är problematiskt i vidare mening, då det också måste läsas i ljuset av den nedmontering av kulturen som satt agendan för höstens debatt. Det förslag från Moderata ungdomsförbundet häromveckan om slopade statliga kulturpengar är talande – och även om det kunde vara lockande att avfärda det som blott ett ungdomsförbunds-utspel, vore det naivt att bortse från den anda som förslaget ansluter till, där ifrågasättandena blir alltmer aggressiva, både hos debattörer och i politiken, av den statliga ryggradens betydelse i svenskt kulturliv. Mest alarmerande och konkret är förstås den operation som Sverigedemokraterna inlett, en stympning av den offentliga svenska kulturbudgeten, redan inledd i Hörby, där SD fått igenom sin första budget och skurit ned kulturpengarna med 4 miljoner.

Att skattebetalarna har skäl att vara oroliga och att en politisering av kulturen är en reell fara har Lars Anders Johansson således helt rätt i. Men det är inte en kostsam byråkratisk överbyggnad eller så kallade låtsasprojekt vi ska vara rädda för, utan en Sverigedemokratisk kulturpolitik som efter att ha svält ut det offentliga kulturlivet som vi i dag känner det, kommer att ha fritt fält för att återföra medel till den kultur som stöder partiets nationalistiska agenda.
I en sådan verklighet kan de stökiga och diffusa ”låtsasprojekt” som i dag hånas bli det vi mest desperat längtar efter, som de luftfickor de är för demokratin. Vi, småfåglarna, skalbaggarna och alla andra av våra minsta och mest skyddslösa livsformer.

Sara Meidell