Fredagen före 7 januari, måndagarnas måndag, är det dags att rusta sig för vardagen och jag beger mig till bokhandeln för inköp av kalendern för 2019, pappersvarianten. De börjar utgöra en ansenlig samling där hemma, A5-kalendrarna i mjuka pärmar, som i kombination med listor i drive-tjänster och olika mejlmappar för privat och jobbrelaterade händelser, fortfarande är den bästa lösningen jag funnit för att organisera mitt liv.

Jo, jag har försökt bli helt digital, för ett par år sedan – en ambitiös och tidskrävande insats gjordes då för att ta klivet över från papper till smartphone, men någonstans slog tidsinställningen fel vilket lät larm gå av mitt i natten om fotbollsträningar och telefonmöten och sedan dess har varje år en ny papperskalender införskaffats.
Men något har hänt på senare år – för från att ha blivit betraktad som en reaktionär dinosaurie är mina vaxpärmar numera något som placerat mig i de coolas gäng på möten och konferenser: de ny-analogas.

Trenden bekräftas där i bokhandeln, där utplockade hyllor möter mig och en expedit beklagar att flera sorter tagit slut. De säljer som aldrig förr, säger hon – och tillägger att papperskalendrarna ju faktiskt har sina fördelar, för om man skulle tappa bort telefonen, då tappar man ju allt. Som om molntjänster var science fiction, som om i stället de analoga kalendrarna hade sina dubbletter i något mystiskt underjordiskt lager, men jag nickar och rullar med i kommentarens baklängeskullerbytta, möjligen för att den så träffande ringar in den statusförskjutning som skett, det nya blinda prisandet av det analogas förträfflighet.

Kalendrarna utgör de tydligaste av markörer för den nedkopplade trenden, de ekon som ljudit över västvärlden efter sociala medier-avhopparnas skri från Silicon Valley häromåret. Och när det vid nyårsskifte är dags att träda ut som en bättre människa är inköp av papperskalender helt i linje med annan detox som följer efter helgerna: bort socker, bort skärmar och sociala medier-konton, in gymkort och friskluft. Intill självhjälpstexter om träning och bra vardagsmat fylls tidningarna av artiklar om att bli smartare än sin mobil, om skärmar som ger oss popcornhjärnor, om skärmar som kokain och hur går det att försvara ett mobilbeteende där du inte ser ditt barn i ögonen de korta minuter som en stressig vardag snart snävar ner samvaron till?

Lika uppfordrande är artiklarna om hur vi behåller de goda vanorna och det är här frågan behöver formuleras: De nya vanorna, är de verkligen goda? Och framför allt: vem dikterar egentligen vad som är gott, hållbart och sunt? Erfarenheter av strikta dieter och ambitiösa träningsscheman som kapsejsar i frossande och utmattat soffläge ger en vink om att de mänskliga behoven och drifterna alltid kommer att övervinna oss – och när det gäller inrättandet av en digitalt rensad vardag går det snabbt för den krasst lagda att sortera in projektet i samma kategori av livsstilspynt som en tillfällig sockerdetox, eller en lyxig yogakurs á 10 träffar.
För så baserade är ju redan våra liv på digitala system, att ett smartphone-stopp bara kan klassas som de privilegierades privilegium, ett utslag av en medelklass med blinda fläckar. Svala mobilvägrare som ändå uppskattar att kunna splitta krognotor med ett swish, eller ja, för den delen kunna synka familj-jobb i sin smarta telefon.

”När det blivit norm att skylla på skärmar, att lämna sociala medier och bara använda knapptelefoner, då visar klassamhället sin allra fulaste sida.” skriver Umeåforskaren Elza Dunkels i ett instagraminlägg som med fördel således kan bladas in bland peppiga nystartsartiklar om ett bättre 2019. Inlägget, formulerat som ett svar på en brittisk sammanställning av forskning om skärmar, ger välbehövligt djup i samtalet om digital avhållsamhet, där det viktigaste är det klassperspektiv som sällan berörs i den bredare debatten. För, som Dunkels skriver: ”Vi vet att de som tjänat mest på digitaliseringen är marginaliserade grupper och individer, inte normbärarna.” Varningen hon formulerar, att skärmanvändandet blir en markör för underklass, socioekonomiskt eller i funktionsbetydelse, är värd att ta på stort allvar för alla som redan har ett ganska bra liv och skulle klara sig gott även utan digitaliseringens alla fördelar.

En nystart som skulle låta oss gå ut som bättre människor i ett 2019 skulle därför, hellre än skärmstopp, vara en tillämpad ödmjukhet inför andra grupper än de mest privilegierade. En klarsyn kring olika individers olika behov av skärmar, kring vilka andra faktorer som styr människors hälsa än skärmar och kring vilka som tjänar på att låta dessa beskyllas för ohälsa kopplad till andra livsomständigheter.
I den ödmjukheten skulle det också ingå att som normbärare ta ansvar för att se till ett större kollektivs bästa och inte bidra till att skambelägga eller förminska den betydelse som tekniken haft för så många marginaliserade. Att för all del hålla sig med den variant av kalender man finner bäst av praktiska och identietsmarkerande skäl, men också, för att citera Dunkels, i en akt av solidaritet ”flasha din skärm var du går.”

SARA MEIDELL