”Jag måste tjäna mer pengar”/”Jag vill ha mer pengar”/”Nu är pengarna slut igen” – så lyder några av ett otal variationer av samma tema i ”Marginalia”, Johan Jönsons nya diktsamling. Kännetecknande för en poet som gärna använder vardagens mest krassa villkor i sitt diktande, fogar sig de insprängda meningarna i diktsamlingen också till den aktuella kulturdebatten om poesin och pengarna.
Med start i författaren Katarina Frostensons villkor för att lämna Svenska Akademien; ”att hon kan försörja sig och fortsätta sitt värv som lyriker”, blev debatten en uppiggande start på året. Symbolisk för Akademiens våndor, men också, med de frågor den väckte om kulturekonomi och kultursyn, en debatt relevant för hela kulturlivet i det regeringskrisens Sverige som ännu inte sett sin fulla upplösning.
Poesin och pengarna – vad har vi råd med? Vad får kulturen kosta? Vem betalar priset och hur, för de kulturpolitiska beslut som i dag tas?

Med ”katastrofbudgetens” besked i december om 200 statliga miljoner i nedskärningar fick kulturlivet en käftsmäll i julklapp och det var en skärrad kultursektor som efter helgerna mötte vardagen. Konstnärer och kulturinstitutioner, tidskriftsredaktörer och teaterchefer som börjat göra sina konsekvensanalyser, i tanken börjat skrädda in kostymerna, utifall.

Lugnande var beskedet häromveckan, att fri entréavgift vid statliga museer ändå kvarstår och på Instagram lovar nu den ännu sittande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke att fler besked till kulturens gagn är att vänta.
Men det faktum att ingen av de 73 punkterna i S, L, C och MP-överenskommelsen berör kulturen, ger dessvärre skäl till samma oro man haft anledning att känna genom hela valrörelsen, över en kulturpolitik alltför blek för att kunna möta en SD-offensiv. Dels inom kulturområdet, men också i vidare mening, genom de demokratiska och ideologiska prövningar detta partis politik ställer upp och där en fri och stark kultur- och mediesfär som kan bjuda motstånd behövs mer än någonsin.
Kulturbudgetens konsekvenser visar sig redan och beskeden har sedan årsskiftet duggat tätt om nedläggningar och avvecklingar av kulturverksamheter runtom i landet. Men skadorna handlar förstås också om följderna av en politik som nu så tydligt visar vilket värde kulturen tillmäts – en ökad otrygghet som drabbar även de som står fria från stympning denna gång.

Sorgligt har varit att se hur konstnärer och kulturarbetare i mina flöden plötsligt börjat dela artiklar om kulturens hälsoeffekter – kultur mot depression, kultur som förbättrar ditt minne – och hur alltfler debattinlägg kring kulturbudgeten berör konstarternas potential för tillväxt och utveckling.
Reaktionen är begriplig: när obegripliga yxhugg utdelas mot kulturverksamheter som borde vara omöjliga att röra, är det inte konstigt att en konstnär griper sig an nyttoargument för att försvara sitt existensberättigande. Likväl går det inte att bortse från tragedin i hur detta nyttotänkande, hur avlägset det än må vara, är en gren på samma instrumentella träd där också en nationalistisk kultursyn återfinns. Skyddet: att freda ett fritt och robust kulturliv – vilket i grunden och ofrånkomligen kräver pengar i tillräcklig mängd.

Poeten behöver mat i magen och en väldig massa tid, men den som skriver dikt vet att det är en syssla som sällan leder till något extravagant liv, lyder poeten David Väyrynens kloka sammanfattning av den hållning som är så självklar för många kulturarbetare, intervjuad av DN i en uppföljning av Frostenson-debatten. Kärnfullt ringar han här också in den kulturens frihet vi slår vakt om genom att säkra stöd till det som i likhet med poesin rimmar dåligt med tillväxt. Som Väyrynen konstaterar: ”Jag har aldrig varit med om att någon försökt att påverka texterna i syfte att bättre marknadsanpassa dem.”

SARA MEIDELL