Kulturen får stor betydelse när de framtida städerna skissas fram, men vilken plats får konstnärerna?

Naivistiskt måleri och myllrande djärvt broderi utgör en färgstark injektion längs en smutsgrå Rådhusesplanad i Galleri Sockers nya utställning. Karin Rådin och Emma Ewadotter är konstnärerna som denna gång fyller den tidigare blomsterbutikens lokaler, där det nystartade konstnärskollektivet huserat sedan man drog i gång sin utställningsverksamhet i höstas. Initiativet är lika energigivande som galleriets namn gör gällande och att lokalen fungerar sällsynt bra som galleri, med sina stora fönster och fria ytor, kan åter konstateras – ändå väntar nya gallerilokaler för nästa vernissage, allt enligt planen för det nomadiska kollektivet.

Konceptet, att i samarbete med fastighetsägare ta tillfälliga utrymme i bruk, är ett tecken i tiden, ett fenomen som hör till den moderna stadens omvandlingsprocess. När konsumtionsmönster förändras och butiksdöd drabbar stadskärnorna har denna win-win-lösning uppstått i flera storstäder: konstnärer får tillgång till lokaler i attraktiva lägen och fastighetsägarna kan med kulturens hjälp bevara liv, rörelse och status där gapande hål i fasaderna annars snabbt hade kunnat skapa otrivsel och sänka värdet på området med dess fastigheter.

Lägg till detta observationerna att också Umeås köptempel visat att man förstått värdet av att matcha konst med shoppingen – som Utopia, med konstverket Beetle sphere hängande från taket, eller Avion, där i veckan de första penseldragen tas i satsningen med en jättemålning skapad på plats – så kan lugnande besked ges till den som eventuellt grunnar över hur Umeå står sig i urbaniseringsracet. Det verkar som att vi följer de stora mönstren – och fler utställningsytor och nya intressanta initiativ förstås bara är att bejubla. Konsten kan aldrig få för många scener och en flora av flera aktörer, offentliga institutioner, fria initiativ och privata gallerier, är också önskvärt för ett hälsosamt konstliv.

Samtidigt behöver förstås Umeå liksom alla andra tillväxtstäder förhålla sig till de utmaningar som följer med de framväxande nya städerna – där bland annat en livlig diskussion på politisk nivå förekommer i Storbritannien, om vad som händer i städer där konsumtion inte längre ska vara den huvudsakliga motorn och magneten i stadskärnorna. Konsten kan här bli ett bra titthål in mot frågor om hur vi organiserar framtidens stad – om makt och kapital, om offentligt eller privat ägande, ja, om vem som äger rummet och vem den nya staden byggs för.

Frågan om vad som händer med konstens utrymme och frihet när privata aktörer, gallerior eller fastighetsägare, får inflytande inte bara över ytor utan också över konstbegreppet, blir till exempel belysande för frågan om vilken plats som på riktigt finns för det prövande anslaget, det som kanske inte blir säljbart.
För – lika mycket frihet som kan finnas i ett konstnärligt nomadupplägg, kanske till och med större än inom institutionerna, lika viktigt är att de permanenta offentliga utställningsytorna bevaras. Och lika viktiga som de privata gallerierna, liksom byggprojekten, eller för den delen galleriorna, är för konstnärers inkomstmöjligheter – lika viktiga blir insatserna för att hålla en konstnärlig professionalitet i byggprocesser och gestaltningar, säkra goda konstutbildningar, liksom, inte minst, strukturer som låter konstnärer får plats att inte bara visa, utan också skapa konst.

När illustratören Jessica Arevärn i dagarna drar i gång sin 96 kvadratmeter stora målning i Avion, har en annan Umeåkonstnär, Anders Granberg, nyss packat ihop sina grejer och avslutat arbetet med ett annat mastodontprojekt – Sveriges största teckning med kulspetspenna, 5 x 2 meter, som skapats i Vävens projektateljé. Motivet, en Volvobil, utgör den första delen i en planerad triptyk, där Villan och Vovven ska följa upp i en kommentar till vardagsvurm, begreppet lagom och medelklassens trygghetssökande.
Var dessa storskaliga kommande teckningar ska skapas är ännu oklart, likaså var triptyken kan komma att beskådas när den står färdig. Men ville man, kunde man redan nu gärna låna det pågående verket för fortsatta frågor till framtidens stad – både kring konstens plats, men också konstnärernas, denna lågbetalda yrkesgrupp som liksom så många andra i lågbetalda yrken faller genom de sociala skyddsnätens maskor. Hur bygger vi möjligheter till boende, liv och trygghet, även för dem, i våra städer? Ja, för en vardag, mellan kulturen och shoppingen?

SARA MEIDELL