Det finns mycket att tycka om i satsningen på litteratur som väg för att hindra våld i nära relationer – men den förenklade bilden av människan och litteraturen blir ett problem.

Timingen kunde inte ha varit sämre, eller bättre, beroende på hur man ser det. Precis på krönet av den andra vågen av metoo, kritikstormar mot ett mytologiserande av manligt mörker och skyddande strukturer för manliga våldsverkare skakar nationalscenen – då kommer den store samtida nationalskalden med en text som dundrar rakt in i debatten genom att inta just våldsverkarens verklighet.
”Sista måltiden” är titeln på Jonas Hassen Khemiris novell, skriven som ett beställningsjobb till hjälplinjen ”Välj att sluta”. Texten, som följer en kontrollerande man och pappa genom hans eftermiddag och det som ska bli hans sista måltid med flickvännen, skulle genom att skildra våldets psykologi och praktik få våldsbenägna män att söka hjälp i tid, det var tanken och uppdraget.

Efter publiceringen i Expressen i helgen delades och hyllades novellen och initiativet snabbt av många. Samtidigt höjdes också kritiska röster i sociala medier, där texten anklagades för att göda destruktiva myter om våld, bland annat genom att porträttera mannen som ett offer för okontrollerbara krafter och negligera det psykologiska våldet genom sitt fokus på det första slaget som avgörande för att bryta en relation.

Klart är att det finns mycket att tycka om i detta projekt. Först som sist förstås, hela den tilltro till litteraturens kraft att förändra liv som satsningen vittnar om. Med minnet ännu levande av hur Karin Boyes ”I rörelse” kidnappades till bilreklam för några år sedan, tar man också instinktivt och varmt emot varje seriösare initiativ till att bruka litteratur i kampanjsyfte. Och för en litteraturälskare är det förstås omöjligt att inte falla för liknelsen mellan Stig Dagermans kampanjnovell ”Att döda ett barn” från 1948, som i intervjuer om projektet framhålls som en inspiration – och skulle en Dagerman för vår tid utses, skulle Jonas Hassen Khemiri onekligen ligga bra till.
Lika lätt skulle kunna vara att, utifrån de uppretade reaktionerna, välja att betrakta novellen som en testballong för offentlighetens tolerans för litteraturens friheter att inta varje perspektiv av det mänskliga, även kvinnomisshandlarens – och utifrån det fälla dom över en bekymmersam lomhördhet inför litteraturens behov av frihet.

Men hur mycket man än må älska sin JHK eller litteraturens frihet, skulle det i detta fall vara ett misstag att inte ta invändningarna i beaktande. Problemet ligger dock inte i själva novellens innehåll – Jonas Hassen Khemiri vill varken försvara eller förenkla mekanismerna som ligger bakom våld i nära relationer och han gör en spännande och i stora delar trovärdig kameraåkning genom det inre förhandlandet som pågår i mannen i novellen, hur han bygger upp en logik inom sig för att legitimera sina handlingar, sin kritik av flickvännen, det latenta hot han lägger över henne.

Det problematiska är förstås i stället den grundsyn uppdraget grundar sig i: den om människans vilja till det goda och den blinda tron på bildning och upplysning som vägen dit. Om bara kvinnomisshandlaren med hjälp av novellens mansgestalt kan få syn på sitt inre våldssystem, så kommer han att agera för förändring. Men hur kan vi vara helt säkra på det?
Det är en långt driven tanke, men Gud förbjude om novellen i stället skulle inspirera eller legitimera till fortsatt förtryck eller våld. I premissen för uppdraget, hur mycket den litterära gestaltningens frihet än understryks, finns kort sagt alltså bara utrymme för ett sätt att påverkas av novellen.
Allt detta visar på en förenklad och schematisk bild av både människan och litteraturen, just den instrumentella dimension som kampanjmakarna med detta litterära initiativ förmodligen hade ambitionen att undvika.

Som ren text betraktad blir inte novellen mindre intressant för detta och hade den publicerats i annat sammanhang hade den kunnat läsas friare, som ett experiment och ett utforskande av våldets psykologi, med höjd tagen för litterär risk och en öppen utgång av läsningen. Men som kampanjmaterial blir den svår att läsa utan känslan av att utsättas för, kanske inte våld, men ett destruktivt kontrollbeteende.

SARA MEIDELL