Min Notre Dame-kommentar tar omvägen förbi stick-and-poke-utsmyckningar och älvar som river.

”Ni skall inte göra något tatueringsmärke på er.” Så lyder Bibelns ord, Tredje Moseboken 19:28, och det är dessa jag haft i sinnet inför årets stora kyrkohögtid. Påsken, när familjen samlas, när den första vårvärmen samtidigt får långärmade tröjor att åka av och byxben att rullas upp. När påskens lidande plötsligt kan handla om att exponera vinterns ansamlingar av tatueringar för både äldre och yngre generationer.
Det var för något år sedan som alla svarta märkpennor plötsligt började försvinna från mina väskor och skrivbordslådor. När de återuppstod i form av klotter på tonårsdöttrarnas armar, händer och ben, roade det mig lite, som sådana där tonårsfenomen kan göra.

Möjligen blev jag lite nostalgisk kring det där rituella, hur ännu en generation skriver in sig i en historia av frigörelse medelst kroppskonst. Möjligen fascinerades jag också av hur den klottriga estetiken, smileys och feministsymboler om vart annat, så tydligt kopplade samman denna generations kroppskonst med en digital sfär, instagram-flöden fyllda av utsmyckade anklar och handleder. Och kanske var det därför jag inte reagerade mer än lite förstrött när döttrarna i vintras introducerade begreppet Stick and Poke som nästa steg i kroppsklottrandet. Hemmatatuering alltså, med nål och bläck, vi gör dem inte så djupa, de brukar blekna efter ett par månader sades det mig och jag tänkte; klottra på ni, gör era riter, ett kvinnotecken på ringfingret, varför inte?

I teorin borde det vara odramatiskt när våra barn nu på 2010-talet tatuerar sig. Vi 1980-talister som själva på bred front förargade en föräldrageneration med våra tribals och retromotiv. Vi som lär våra barn från förskoleålder att säga ”stopp-min-kropp” och genom hela deras uppväxt fortsätter försvara deras exklusiva och oantastliga rätt till sina kroppar. Vi som vänt tatueringarnas sociala stigma och i stället för att begråta barnens tatueringar markerar status genom att vara uppmuntrande nyfikna inför deras utsmyckningar.

Så varför darrade hjärtat ändå till i omedelbar sorg när döttrarna snart kom och visade sina smileys och djurmotiv på vrister och armar? En lätt vibration av dödsångest, men långt ifrån sammankopplad med infektionsrisk, eller någon tro på att känslan varit annorlunda om de varit ett par år äldre och juridiskt fria att sticka sig fulla med bläck.
Jag hade svårt att förklara min reaktion, både för mig själv och för flickorna, men vädjade med illa dold desperation till dem att åtminstone inte göra fler, eller fylla mer bläck i de redan gjorda.

När bilderna från den brinnande Notre Dame på måndagskvällen når oss, ska det bli hon med smileyn på ankeln som ger mig insikt om tatueringsångestens underströmmar. Berörd, som en hel värld av psalmsången utanför katedralen, av sorgeklangen genom sociala medier, börjar hon prata om söndagens cykeltur längs älven. Vi hade då fascinerats av det dramatiska i isar som raskt och ljudligt brister och nu säger hon att branden i Notre Dame är skrämmande på samma sätt som en naturkatastrof. Inte branden i sig, förtydligar hon, men hur kyrkan genom sitt symbolvärde och historia närmast kunde betraktas som natur, lika laddad av känsla av evighet, lika djupt förankrad i så många människors bild av världen och existensen.

Och när hon med dinosaurien på insidan av överarmen senare ringer upp och också vill dela saknaden över en förlorad kulturell referenspunkt, Disneys och vår egen turistversion likväl som Europeisk konstskatt, har insikten inom mig djupnat, kring sorgen och tatueringarna – men också kring sorgen, katedralen och naturkatastroferna. Hur dödsångesten, framkallad av systrarnas bläckristningar i sina kroppar, berättar om en krossad önskan om att livet aldrig ska sätta sina outplånliga märken, att allt alltid ska vara beständigt, vackert och oförstört. Men hur tatueringarna som barnen ändå gör, också påminner om att livet, oavsett vi vill det eller inte, kommer att sätta sina märken och att vi har att bära dessa med oss.
De unga ska alltid fortsätta skapa sina kroppsliga tidskapslar och alltid också bära kroppsminnet av en given tid då livet kändes oändligt. Och en medeltidskatedral har sina bränder och förintade kulturskatter, sina kollektiva sorgeprocesser – men också sina epoker av restaurering och återuppbyggnad, sina tider av livskraft och möjligheter till omförhandling och nya kunskaper.

Och när plusgraderna väller in över påsksammankomsterna där generationer ska mötas och bråka sig samman om kulturella referenspunkter och symboler, ska de blottade tatueringarna intill den skenande vårgrönskan bli en vacker tavla över detta – livet, hur det sätter sina outplånliga spår, hur allt alltid ändå ska förändras och återfödas.

SARA MEIDELL