SVT-satsningen som livesänder älgens vårvandring inordnar sig i en uråldrig tradition av att glo på och kommentera naturen.

Varken harar eller kycklingar stod i centrum under den gångna helgen – nej, påsken 2019 blev det älgen som stal showen. Den 15 april började ”Den stora älgvandringen” sändas i SVT Play och under påskhelgens lediga stunder var det många som trillade dit och blev fast framför direktsändningarna från Kullberg, Västernorrland, där älgarna sedan tusentals år passerar årligen till sommarens betesmarker.

”Sakte-tv” är det norska begrepp vi fick lära oss, NRK:s framgångskoncept inom natur-tv sedan många år, som SVT nu matchar med sin storsatsning kring älgarnas vårvandring. Och med livesändningar som en vecka efter start återfinns på flera av topplaceringarna över SVT Plays mest sedda tycks programmen bekräfta den lekmanna-analys som ligger närmast till hands för att förklara populariteten: att natur i reality-tv-format blir precis det vi med våra uppkopplade popcornhjärnor mest längtar efter.

Men programmens genomslag hänger förstås också samman med just den uppkopplade dimensionen av det hela. Inte bara själva tekniken som placerar oss mitt i skogen, eller skogen mitt i bland oss, eller hur vi vill se det, utan i lika hög grad det digitala samtal som åtföljt sändningarna. Eller ja, utrop – för snarare än intellektuella reflekterande kommentarer har sändningarna spridits i samma lite primitiva anda som väderfenomen gärna kommenteras i bilduppdateringar – ”Snö!”, ”Sol!”. Klipp delade i sociala medier utan annan agenda än att utropa: ”Kolla! Älg!”

Detta fortsätter i sin tur förklara programmets dragningskraft – hur det ställer sig mitt i en uråldrig tradition av att glo på och kommentera naturen, mitt i brytpunkten mellan natur och kultur, just där mänsklig civilisation uppstår. Inför blicken av en älg i skogen föds en önskan att dela upplevelsen med en annan människa, kanske peka ut ett potentiellt byte – och ett språk tar form. Samma kollektiva instinkter då som nu: människan varnar sin flock för ett rovdjur, pekar ut en gynnsam boplats, lägger upp ännu en bild i insta-flödet av blommande körsbärsträd.

Så inordnar sig ”Den stora älgvandringen” ganska sömlöst i ett mångtusenårigt mänskligt evolutionärt system, där egentligen bara kommunikationsmedlen förändrats, från muntliga till digitala. Det stora skiftet handlar förstås i stället om hur människan i dag håller på att rubba själva naturen – och mot bakgrund av detta kan också en djupare förklaring till älgfebern spåras. Hur älgen i tider av klimatångest tycks kunna bjuda en särskild sorts tröst.

Från grottmålningarnas tidevarv har älgen alltjämt funnits i vår bild- och skriftkultur och har i modern tid fått något av en särställning som lågmäld klimataktivist. På 1970-talet lät James & Karin älgarna demonstrera och med en turistindustri byggd på älgskyltar och älgskit har också älgen bevarat sin status som symbol för oförstörd nordisk natur. Samtidigt har älgen, till skillnad från renen eller vargen, en tillräckligt låg politisk laddning för att utgöra en hyfsat neutral skogsromantisk samlingspunkt: en naturens Notre Dame, innan opinionen vände katedralen till något kontroversiellt – en varelse vi har en varm och lite förströdd relation till, men skulle försvara med stor kraft om den hotades.
Ur den svenska sagoskatten träder älgtjuren Skutt fram som en stark ikon – hur han i John Bauer-klassikern blev både lots och beskyddare av den spröda Tuvstarr, med sin mänskliga äventyrslystnad och naivitet.

Och kanske är det detta vi längtar efter när vi klickar upp livesändningarna från ”Den stora älgvandringen” i våra mobiler, låter dem rulla i hörnet på arbetsdatorn. Att få färdas tryggt på älgtjuren Skutts rygg genom en värld i alltför snabb förändring. Att få följa en konservativ flock längs samma stråk som de senaste 9000 åren. Få ta del av ett naturfenomen som underhåller med precis lagom mått av oförutsägbarhet, men i grunden tycks vara beständigt genom tiderna – till skillnad från bränderna, till skillnad från de förstörda insjöarna, alla de smältande isarna och larmen som ljuder allt högre.

Ja, så enkla och samtidigt komplicerade är väl vi människor, som de djur vi är. Härjar och söndrar, våndas sen och söker tröst. Klickar upp det där klippet som alla pratar om, renen som plötsligt photobombar älgsändningen. Fnissar, gillar och delar. Kolla! En ren!

Sara Meidell