Inte för att kvällarna är mörkare nu och skogen åter gjort sig påmind som den vi möter i deckarna, en plats där kvinnolik göms undan – nej, det är i stället bränderna som markerar ut skogen som brottsplats. För aldrig blev det tydligare än nu, med ett Amazonas i lågor, att det är den vite mannens livsstil som härjar sönder planeten.

Kolonisatören, den köttätande patriarken, föraren av bränsleslukande fordon, krigsherren, blir figurer i ett historiskt brännglas riktat mot regnskogarna – allt med en president, ännu en av alla mäktiga män, som i stället för att gjuta vatten på lågorna blåst syre till bränderna.

Skogen bär priset för västvärldens och det patriarkala samhällets värsta beteenden – och man kan fundera på om det är därför kvinnliga separatistiska rörelser genom tiderna gärna tagit skogen i bruk. För ett par år sedan avtäckte folkmusikerna Sara Parkman och Samantha Olanders magnifikt ett stycke glömd kvinnohistoria i föreställningen Fäboland, om hur kvinnor i fäbodarna under sommarmånaderna fick en frist från manlig maktutövning. Och i en kommande scenhändelse i höst skildras ett mera sentida fenomen – den svenska flickscoutrörelsen, detta i kollektivet PotatoPotatos nya föreställning Riddare av tusen äventyr, baserad på en avhandling av Umeåforskaren Bodil Formark. Mellan 1910- och 1960-talen hade rörelsen sina livaktiga år och erbjöd en värdefull plats där flickor fria från mäns blickar kunde träna sig i att verka i det offentliga rummet och naturen, bygga identitet och gemenskap.

Att skogens roll som feministisk arena förändrats står dock klart. I New York Times publicerades i veckan ett djuplodande reportage från HOWL, ett av de samhällen som byggdes upp inom den lesbiska separatistiska womyn´s land-rörelsen under 1960- och 1970-talen, i dag riskerar stängning på grund av svårigheter att rekrytera nya entusiaster. I artikeln resoneras det kring anledningar som att rörelsen blev i första hand en angelägenhet för vita akademiker, men också kring en allmänt utbredd glesbygd: som en av föreståndarna konstaterar “För 35 år sedan var detta en plats att fly patriarkatet. Men ärligt talat, här i Burlington har själva patriarkatet en lägre befolkningsgrad än vi.”

Greta Thunberg för inte feminismens utan miljörörelsens talan – men att dessa hänger samman blir hon utifrån ovanstående resonemang samtidigt ett litet intyg på. Med flickscoutens bästa färdigheter – rask, vänlig, djurvän, talar sanning och hjälper de svaga – och motarbetad av ett manligt etablissemang på samma vis som när scoutrörelsen var ny, är det i veckan visserligen inte en skog utan ett hav hon korsat. Men när jag ser bilderna på henne, från landstigningen i New York tänker jag att allt hänger samman, att skogarna i Amazonas är som feminismen; nödvändiga för vår arts och planetens långsiktiga överlevnad.

SARA MEIDELL

350 sjuksköterskor till Värmland – det var symbolbilden för det utjämningsförslag som Stefan Löfven kickade i gång politikhösten med i helgens sommartal. Det var en väl vald reklambild: vitklädda vårdänglar som dansar genom de värmländska skogarna och bringar välfärd, från Stockholm till folket – men en bild som likafullt blev en spegling av de klyftor som statsministern vill utjämna, med en huvudstad som mer svårligen ville låta sig förföras av förslaget om att dela med sig.

250 miljoner blir 350 sjuksköterskor – men hur många författare, konstnärer och skådespelare behöver välfärden? Hur länge till ska det dröja innan vi får höra om ett kulturens utjämningssystem i sommartalen? Innan konsten – skapandet och upplevelserna, konsten med sina berättelser, sin kritik och sina reflektioner – upphöjs till lika obligatorisk som vård och skola för en hållbar levnadsmiljö?

Frågan är verkligen inte ny, men måste ställas i varje sammanhang där välfärdsbegreppet diskuteras mera storskaligt. Och kanske i synnerhet just nu, med ett kultur-Sverige där alltför många länsmuseer och regionteatrar, alltför många fria kulturskapare utanför storstäderna, våndas inför ännu en kultursäsong. En hösttermin i lite tajtare kostym, lite snävare ramar, trots vackra utfästelser från både nuvarande och tidigare kulturministrar om ett kultur-Sverige med liv i varje landsända.

”Vad du ser när du tittar ut från ditt köksfönster på morgonen styr din bild av verkligheten.” skrev Allehandas kulturredaktör Katarina Östholm i helgen, i en skarp Facebook-appell som kunde gälla för konstens berättelser i lika hög grad som den journalistbransch inlägget nu handlade om – hur makt och resurser ständigt kommer att gravitera mot Stockholm om inte fler och starkare röster drar uppmärksamhet till glesbygdens livsfrågor.

Man rapporterar om det man ser utanför sitt fönster – så är det, och i DN samma dag publicerades signifikant nog ännu en text på ännu en nationell kultursida, denna gång av Ola Andersson, om krisen för Stockholms kulturscener. Om ännu en klubb som tvingats stänga i gentrifieringens och hyreshöjningarnas storstad, där bostadsmarknadens och den allmänna lönsamhetens krav på rena, tysta och städade miljöer nu hotar tränga ut musiken och konstnärerna helt från stadskärnan.

Med en fönstervy över en rufsig periferi snarare än en hårdpolerad stadskärna kunde texten varit lockande att förstrött bläddra förbi, men detta i sig gör den relevant även utanför tullarna, som en vy över den problematik som präglar kultur-Sveriges fördelningspolitik.

Stockholm måste få vara till för alla, för besökare såväl som bosatta, måste få vara myllrande och stökig, måste få rymma konst, musik, barer, klubbar, ja, mer än vad som gör den till bara ett maktcentra, skriver Andersson och ställer frågan; om Stockholm tystnar, vilken stad ska ta över platsen som Sveriges storstad? Malmö eller Göteborg?

Det finns ingen anledning att undervärdera de gynnsamma faktorer som en storstad erbjuder, inte minst den centralisering av resurser som kan lägga grund för både konstnärlig innovation och mod – men låt oss för en sekund ta tankehöjd för att i en samtid med nya möjligheter för nätverk och kreativa utbyten, formulera om frågan om Sveriges nya storstad till en fråga om hur glesbygdens potential kan bära storstadens möjligheter.

Under Dramaten och Stadsteaterns pågående renoveringar har tillfälliga scener till exempel ansetts berika verksamheten, samtliga dock inom en snäv geografisk närhet till hemmascenerna. Snart står Kungliga Operan inför samma renoveringsprocess och har aviserat en utlokalisering i hela landet under byggåren, rätteligt så, som den nationalscen det är.

Tänk så vackert det vore om detta kunde bli en symbolhändelse där Sveriges småorter och regioner till sist kunde betraktas som den resurs de är för storstaden – inte tvärtom.

Glesbygden som möjliggörare, som kreativ arena, ännu med låga lokalhyror, ännu med vidsträckta rum för skapande, ännu med miljoner röster som återstår att foga in i berättelsen om verklig välfärd.

SARA MEIDELL

”Tidlös och klassisk konst” som harmoniserar med kommunens lokala identitet ska väljas framför framför ”utmanande samtidskonst” vid kommunala konstinköp. ”Kulturarvet” ska ges en särskilt framträdande plats i den offentliga konsten. Kravet på konstnärlig utsmyckning vid om- och nybyggnationer ska avskaffas. En förteckning över ”kommunens viktigaste kulturella verk” ska aktivt kommuniceras ut till kommuninvånarna.

Så lyder några av de punkter som det så kallade Samstyret vill genomföra inom Sölvesborgs kommunpolitik under kommande mandatperiod – Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sölvesborg- och Listerpartiet, som i onsdags presenterade sin lista på totalt 220 punkter, varav drygt 30 inom området Fritid och kultur.

Kultur som uttryck för och bärare av lokal identitet, införandet av en kulturkanon, en långsam kvävning av samtidskonsten och en tydlig offensiv gällande hur långt politiken bör sträcka sig in i konsten. Ja, nu händer det, det som konstvärlden och en växande skara debattörer larmade om under valrörelsen. Nu omsätts gradvis Sverigedemokraternas kulturpolitik till kommunala beslut och politisk infrastruktur, med långsiktiga följder för den fria konsten och för demokratin som vi bara förskräckta kan spekulera kring.

Hur oroade bör vi vara för reella konsekvenser för konsten vid ett ökat nationalistiskt inflytande över kulturpolitiken på kommunal nivå? Är inte en robust nationell kulturpolitik ett skydd som förhindrar avarterna? Nej, inte nödvändigtvis – snarare kan det visa sig vara i landets mindre kommuner som Sverigedemokraterna eller andra högerpopulistiska småpartier förmår få genomslag med en kulturpolitik som på högre nivå skulle möta större motstånd från en politik med mer muskler och högre vaksamhet inför nationalistiska koder och nyckelbeslut.

Och bara genom att politikprogram som det i Sölvesborg når offentligheten, kan det slås fast att en förskjutning redan pågår. Ett politiskt språk sprider sig, som inte bara handlar om syn på kulturarv, samtidskonst eller konstens betydelse och roll i samhället, utan också om hur långt politiken bör och kan sträcka sig in i konsten. Det är en retorik som förgiftar hela kulturpolitiken och som riskerar sprida sig i både politiker- och tjänstemannaled i konst-Sverige, med en generellt förhöjd intolerans gentemot konstens frihet som följd. Ett sluttande plan, där även försvarare av ett rörligt och levande kulturarv och en fri och modig samtidskonst kan komma att tvingas alltför långt in i detaljstyrning och klåfingrighet.

En mobilisering mot en nationalistisk kulturpolitik behöver nu därför ske brett och på alla beslutsnivåer inom politiken, nationell och kommunalt – och i detta läge krävs mer än att bara rösta ned de politiska förslag som krymper konstens rörelseutrymme. Även i den kommunpolitiska debatten måste de Sverigedemokratiska idéerna om kulturarv och kultursyn bemötas. Ett offensivt, modigt och tydligt politiskt språk måste fylla den tystnad som i dag fortfarande är alltför stor hos de beslutsfattare som i tanke och hjärta försvarar konstens frihet.

SARA MEIDELL