Inte för att kvällarna är mörkare nu och skogen åter gjort sig påmind som den vi möter i deckarna, en plats där kvinnolik göms undan – nej, det är i stället bränderna som markerar ut skogen som brottsplats. För aldrig blev det tydligare än nu, med ett Amazonas i lågor, att det är den vite mannens livsstil som härjar sönder planeten.

Kolonisatören, den köttätande patriarken, föraren av bränsleslukande fordon, krigsherren, blir figurer i ett historiskt brännglas riktat mot regnskogarna – allt med en president, ännu en av alla mäktiga män, som i stället för att gjuta vatten på lågorna blåst syre till bränderna.

Skogen bär priset för västvärldens och det patriarkala samhällets värsta beteenden – och man kan fundera på om det är därför kvinnliga separatistiska rörelser genom tiderna gärna tagit skogen i bruk. För ett par år sedan avtäckte folkmusikerna Sara Parkman och Samantha Olanders magnifikt ett stycke glömd kvinnohistoria i föreställningen Fäboland, om hur kvinnor i fäbodarna under sommarmånaderna fick en frist från manlig maktutövning. Och i en kommande scenhändelse i höst skildras ett mera sentida fenomen – den svenska flickscoutrörelsen, detta i kollektivet PotatoPotatos nya föreställning Riddare av tusen äventyr, baserad på en avhandling av Umeåforskaren Bodil Formark. Mellan 1910- och 1960-talen hade rörelsen sina livaktiga år och erbjöd en värdefull plats där flickor fria från mäns blickar kunde träna sig i att verka i det offentliga rummet och naturen, bygga identitet och gemenskap.

Att skogens roll som feministisk arena förändrats står dock klart. I New York Times publicerades i veckan ett djuplodande reportage från HOWL, ett av de samhällen som byggdes upp inom den lesbiska separatistiska womyn´s land-rörelsen under 1960- och 1970-talen, i dag riskerar stängning på grund av svårigheter att rekrytera nya entusiaster. I artikeln resoneras det kring anledningar som att rörelsen blev i första hand en angelägenhet för vita akademiker, men också kring en allmänt utbredd glesbygd: som en av föreståndarna konstaterar “För 35 år sedan var detta en plats att fly patriarkatet. Men ärligt talat, här i Burlington har själva patriarkatet en lägre befolkningsgrad än vi.”

Greta Thunberg för inte feminismens utan miljörörelsens talan – men att dessa hänger samman blir hon utifrån ovanstående resonemang samtidigt ett litet intyg på. Med flickscoutens bästa färdigheter – rask, vänlig, djurvän, talar sanning och hjälper de svaga – och motarbetad av ett manligt etablissemang på samma vis som när scoutrörelsen var ny, är det i veckan visserligen inte en skog utan ett hav hon korsat. Men när jag ser bilderna på henne, från landstigningen i New York tänker jag att allt hänger samman, att skogarna i Amazonas är som feminismen; nödvändiga för vår arts och planetens långsiktiga överlevnad.

SARA MEIDELL