Det är en rakt igenom förtvivlad scen när hennes fråga möts av ett hånskratt – ett beställningsmord, får hon veta, kostar minst hundra gånger det hon har att erbjuda och sällan har väl all glorifierande mystik som ännu omgärdar temat psykisk ohälsa och skapande så brutalt röjts undan.

Efter scenen i underjorden ska inom kort ett akut omhändertagande följa och Linda Boström Knausgård ska under fyra års tid gå in och ut ur psykiatrisk tvångsvård, där ett pärlband av ECT-behandlingar ska bli vardag – allt detta nu skildrat i nya boken Oktoberbarn (Modernista), ett omskakande vittnesmål från insidan av ”fabriken”, som hon kallar vårdinstitutionen.

Detta är en bok som i flera avseenden utgör ett kyligt reningsbad för samtiden. Inte minst framstår dess kvaliteter tydligt under en höst där litteraturvärlden nu varvar upp, med sikte på bokmässa och Nobelpris – hur den utövar ett iskallt motstånd mot litteraturens och samtidens marknadslogik med dess törst efter fixstjärnor, lystet skvaller och hämndlitteratur. Äktenskapet med Karl-Ove Knausgård och dess upplösning 2016 beskrivs visserligen naket, men utan skymfanden eller uthängningar, i ömsesidig transparens gentemot den tidigare makens självbekännelser. Inget hat, inte ett ont ord, bara en redogörelse för ett liv tillsammans där det blir helt tydligt att hennes kamp aldrig var hans.

Men det är som skildring inifrån svensk psykvård i en alldeles nära dåtid som boken positionerar sig som en angelägenhet långt utanför litteraturvärlden. Och det är just i egenskap av författare och patient som Linda Boström Knausgård når längre än vilken journalistisk granskning eller utredning som helst hade haft möjlighet att göra.

Inte bara genom det faktiska vittnesmålet, boken som blev, trots allt, de stilistiska och språkliga kvaliteter som ställer litteraturen över andra genrer av samhällsberättelser – utan framför allt i hur skrivandet, skapandet, kreativiteten, blir det prisma där vårdens svar obevekligen tvingas fram på frågan: vad är det att vara en människa, samt, hur värderar vi detta mänskliga?

ECT-behandlingarna blir här starkt symboliska för samhällssystemens beredskap att avhumanisera – i detta fall, att under tvångsvård genomföra en behandling som visserligen hjälper många med svåra diagnoser, men vars långtidseffekt på minnet ännu är oklar. Minnet, som inte bara är författarens råvara, utan något som ju skiljer oss från den maskin som används frekvent i det bildspråk som ska övertyga patienten om behandlingens gynnsamma potential: en dator som startas om. Minnet, som bär våra lagrade bilder, erfarenheter och känslor, som låter oss orientera oss i en omvärld och som därför också utgör våra nycklar till framtiden – ja, som i kollektiv mening utgör ett skydd mot ett i vidare avseende avhumaniserat samhälle.

I sångerskan Marie Nilsson Linds sommarprogram berättade hon om sina erfarenheter från de många serier av elbehandlingar hon genomgick – hur effekt på ångesten och depressionen uteblev men hur hon i stället glömde musiken. Senare kom den tillbaka, fingrarna mindes åter dansen över tangenterna, och även för Linda Boström Knausgård har helt uppenbart orden och minnena bevarats genom hennes många behandlingar – vilket vi ska vara väldigt tacksamma för.

Episoden som hon återger, där hon förklarar för sin överläkare att hon är författare och att hon behöver sina minnen, är en nyckelscen – hur oron bemöts med ett ”Du kan ju alltid hitta på. Det är väl det författare gör.”

Scenen som följer, när författaren flyger upp och kopplar strypgrepp på läkaren, i ett utfall som ska följas av utökad övervakning, lugnande medicin och ja, ännu en serie behandlingar, är ångestskapande på ett sätt som borde beröra oss alla. En glimt av ett samhälle utom sig.

SARA MEIDELL