Malås Nilagubben och Åseles Jägerlappen ställer sig mitt i debatten om hur vi hanterar ett kolonialt och rasistiskt arv.

”Bröllopsfesten slutade i tragedi. Fiolen tystnade men arvet lever.” Ja, nu finns den, på rätt sida om kyrkogårdsmuren, minnesstenen med orden här ovan: slutligen en återupprättelse och ett korrektiv till historien. 1886 misshandlades han till döds, den 29-årige samiske spelmannen Nils Johannes Renström, i ett dåd med starka rasistiska motiv, begravdes i tysthet i Bygdeå och nu, 133 år senare hedras till sist hans minne.

Om minnesstenen står som påminnelse om övergrepp i historien, blev berättar- och musikföreställningen Hög Tid, som med dubbla konserter i Skellefteå och Umeå ramade in avtäckningen i Bygdeå i helgen, ett fönster mot samtiden, med påminnelser om att kolonialmaktens arv och att den rasism som präglade synen på samer för 130 år sedan också återfinns i dag, i nya former.

Just detta, att vara lika vaksam på samtidens kränkningar och övergrepp som de historiska, är ett viktigt vaccin mot en återupprepning av begångna missdåd, och en påminnelse som tveklöst skulle behöva sina egna monument. I väntan på det kan vi studera ett par landmärken som redan finns, som på olika vis berör frågan om det samiska arvet och hur det värderas.

I Malå var det Nilagubben, träskulpturen som stått på Tjamstanberget sedan 1970, som det i fjol stod en strid om, detta sedan Malå Sameförening vänt sig till kommunen med en önskan om att verket skulle förflyttas. Klädd som en nordsame i Malås skogssamiska område, utgör Nilagubben en ständig påminnelse om diskriminering och svensk kolonialmakt, menade Sameföreningen och fick också medhåll av kommunens samiska koordinator, som argumenterade för att symbolvärdet i frågan är viktig; att rätt bild får ersätta en historiskt felaktig.

Men protesterna hjälpte inte och i september i fjol klubbade en oenig kommunstyrelse igenom att låta Nilagubben stå kvar, utifrån argument som i sig själva signalerade en ovillighet att göra upp med storsamhällets historiska makt- och tolkningsföreträde. Symbolvärdet för Malå framhölls talande nog även här, men också att verket ändå restes i god tro och rena avsikter – ett argument som nog snabbt skulle blåsa bort i vinden om motfrågan ställdes kring vilken samisk förankring som egentligen gjordes vid tidpunkten för statyns tillkomst.

Nu, ett år senare, är det ett verk i en annan samisk förvaltningskommun som står i kritiskt ljus, vilket VK berättade om förra veckan; Jägerlappen i Åsele, som togs fram som en souvenir på 1950-talet och sedan 2001 står som skulptur i betong längs riksväg 92. I en tjänsteskrivelse till kommunen ifrågasätter nu Åsa J Persson, biblioteks- och kulturansvarig, det rimliga i att låta Jägerlappen, som av många upplevs som kränkande med sitt namn och de kopplingar som felaktigt kan göras till samisk kultur, stå som symbol för kommunen genom att användas som gåva i offentliga sammanhang, därtill med ett nyinstiftat företagspris i dess namn.

Hur politikerna ställer sig till förslaget, att plocka bort Jägerlappen som kommunal gåva och inte nominera till årets Jägerlapp, återstår nu att se. Positivt i frågan är att förslaget skickats vidare för ett yttrande till den samiska samordningsgruppen, liksom att kommunalråd Andreas From (S) uttrycker en beredskap att vara lyhörd för dess synpunkter – men att frågan är känslig står klart och tar man del av den arrogans och de rasistiska undertoner som återfinns i somliga stråk på sociala medier där frågan debatteras, är det lätt att förstå att kritiker kan tveka inför att protestera mot den upplevda kränkningen.

Dessa symboldebatter ställer sig mitt i den fråga som ständigt återaktualiseras i diskussionen om hur vi ska hantera ett kulturarv som belastas av en historia av övergrepp och diskriminering. Ska monumenten som vittnar om oförrätter få stå kvar och laddas om till minnesmärken av historiska misstag som vi inte får glömma, eller ska varje tidsepok ha rätten att göra sina rensningar?

Frågan är inte enkel, varje fall måste bedömas för sig och pareras mot det faktum att det inte heller är ett önskat läge att verk i offentligheten aldrig får riskera att uppröra den ena eller den andra (ta bara metoo-puman som snart invigs i Umeå, som redan på förhand fått många att se rött i dubbel mening).

Både Jägerlappen och Nilagubben har möjligen potential att laddas om till symboler för en samtid som gör upp med sin historia – en god start är förstås att Nilagubben å sin sida kompletteras med mycket tydlig information om att verket bär spår av historiska felaktigheter samt att Jägerlappen å sin sida plockas bort från kommunal marknadsföring, och att kommunen gärna också bidrar till att balansera upp i sitt skulpturinnehav genom att göra vad den kan för att det planerade samiska solkorset på nära två meter blir verklighet, intill skulpturupplagan av Jägerlappen. Men klart är att den historia av övergrepp och rasism som symbolerna belastas av kräver ett mycket målmedvetet och offensivt arbete för att laddas ur.

Under minneskonserten för Johannes Renström refererade Leif Stinnerbom till Isaac Bashevis Singers konstaterande att människorna är sina berättelser, att vi utan dem blott vore djur. Detta kan gärna tas i beaktande när vi reflekterar över hur vi hanterar ett belastat historiskt arv som tar fysisk form i våra offentliga rum. Monumenten som dåtiden placerat ut är också berättelserna om hur vi i dag hanterar dem och hur vi talar om dem – och oavsett om de står kvar eller förflyttas finns inga ursäkter för att i ord eller handling inte bidra till en återupprättelse och en uppgörelse med ett historiskt mörker.

Sara Meidell