Den amerikanska ikonen pekar ut riktningen under en bokmässevecka då vi står inför läsningens och bildningens apokalyps.

 Egentligen vill hon inte bli störd i den koncentrerade läspausen mellan tagningarna, den åttaåriga aktrisen i Quentin Tarantinos ”Once upon a time in Hollywood”. Men så ömklig är den alkoholiserade antihjälten Rick Dalton (sårigt spelad av Leonardo di Caprio), när han stapplar upp på verandan i filmfabrikens westernstad, att hon motvilligt ger med sig. Han får slå sig ner intill, så länge han lovar att vara tyst och bara läsa sin bok.

Naturligtvis går det åt fanders, den upprivne Daltons karriär är i alltför fritt fall och westernhjälten i kioskromanen han läser speglar alltför väl hans eget miserabla tillstånd för att han ska hålla ihop och snart snyftar han ut hela sin personliga tragedi inför det lillgamla barnet.

Scenen ger en vacker illustration av litteraturens spännvidd, kontrasten mellan nyttoläsningen (barnskådespelaren har i sitt knä en gigantisk biografi om Walt Disney, för att, som hon förklarar, bilda sig om branschen) och läsning som verklighetsflykt, identifikation och tröst. Samtidigt fogar den alldeles perfekt in sig i den nostalgiska vy som filmen i stort tecknar: ett skimrande Då – innan Manson-morden, när civilisationen stod i zenit, bilarna var snygga, kärleken fri och säkerhetskamerorna ännu inte påslagna. För lika fjärran som hela Flower Power-drömmen, framstår väl i dag scenen som utspelar sig – ett barn och en vuxen försjunkna i varsin bok, därpå engagerade i ett samtal om sina, på skilda vis, men ändå fullskaliga och betydande läsupplevelser. Den flottiga pocketboken, lika självklar i bakfickan som fickpluntan hos Hollywood-skådisen.

Ja, drömmarna gick verkligen i kras – Hollywoods såväl som bildningssamhällets om ett läsande folk. Under de senaste veckorna har vi unisont åter slitit vårt hår över att vara en förlorad generation, över det faktum att vi, trots att vi ställt timers och inrättat bonussystem för antal lästa sidor för våra barn, trots vårt Babel-tittande och Vi Läser-läsande, trots lika hög medvetenhet om vikten av sporten läsning intill löpträningen, ändå tycks stå här i den onda tid som Mansons hippies förebådade i sina snedtripper i drömfabrikens utkanter. I en degenererad läsning, den yttersta manifestationen av en degenererad civilisation.

Och när bokmässan i Göteborg nu ramar in veckan som inleddes med FN:s klimattoppmöte i New York känns frågan lika giltig för litteraturen som för klimatet: är apokalypsen slutligen här? Jämförelsen är inte orimlig – precis som i klimatfrågan är det de ackumulerade försyndelserna över tid som till sist får världen att tippa över, och vad ickeläsningen gör med demokratin och hela civilisationen illustreras bäst av en president för västvärldens stormakt som är lika vetenskaps- och klimatförnekande som illitterat. Liksom bromance-kompisen, rapparen Kanye West, har ju Donald Trump förklarat sig vara en stolt icke-läsare av böcker. Bilden av de två från 2016 i Trump Towers marmorlobby – båda två blonderade, i guldkedjor och kostym – som fick illustrera deras själsfrändeskap i fråga om litteraturen och annat, tillhör en av de mer emblematiska för den politiska tid som skulle följa.

När bokmässan i Göteborg nu ramar in veckan som inleddes med FN:s klimattoppmöte i New York känns frågan lika giltig för litteraturen som för klimatet: är apokalypsen slutligen här?

Svaret på hur vi återerövrar litteraturen, med alla de färdigheter den ger mänskligheten i form av inlevelseförmåga, empati, intellektuell mognad, ja, förmåga att överhuvudtaget hantera information om världen, skiljer sig inte heller från det som gäller för klimatet – vi behöver en systemomställning, en genomgripande förändring som skär genom hela samhället, där alla institutioner mobiliseras. Biblioteken, utbildningarna, ja, och inte minst de läsande förebilderna.

Det finns därför en bitterljuv och oerhört elegant logik i att en av den amerikanska populärkulturens största ikoner just nu också är den som stiger fram som en sådan. Med samma sammetsögda blick mot ett svunnet USA som Tarantino, har superstjärnan Lana del Reys litterära referenssystem blivit ett avhandlingsämne i sig själv. Vladimir Nabokov, Tennessee Williams, Allen Ginsberg, Oscar Wilde och Anthony Burgess – ja, och så den allt överskuggande Sylvia Plath – är ett axplock av författare som återfinns i hennes texter, insmugna i det på samma gång senkapitalistiska och 1950-talsdoftande låtuniversum som nu åter välsignar världen i det aktuella skivsläppet.

Kitsch, poser, tomma dekorationer, hävdar kritikerna av greppet – och ja, precis som filmrancherna i Tarantinos Hollywood, används författarna som just kulisser och symboler, varumärken jämställda med vilka andra lyxprylar som helst i en konsumtionsstyrd värld. Detta fulländar dock bara Lana del Reys eget konstnärliga signum – och lägger samtidigt tyngd i de litterära spår och fragment som också finns intill poserna, de som faktiskt leder mot något av verklig betydelse.

På så vis gör Lana del Rey ändå en starkt läsfrämjande insats: se här, om du kan din litteratur når du djupare lager av förståelse i en värld som kan verka osammanhängande, blott full av neonskyltar och branding. Det är glimrande hoppfullt och hopplöst och lika sant som någonsin litteraturen. Som hon sjunger i ”The Greatest”, en av nya skivans vackraste låtar, om en värld i upplösning:

”The culture is lit and I had a ball/ I guess that I’m burned out after all”

”L.A. is in flames‚ it’s getting hot/ Kanye West is blond and gone”

Sara Meidell