Flytten av Tony Craggs ”Line of thoughts” har oväntad potential som tema för en välbehövlig kulturdebatt.

Som en sjöstjärna som strandat på älvsbanken – så ser den ut, gropen där Tony Craggs “Line of thoughts” stått till för ett par veckor sedan. Mjukt rundade spetsar i betongplattan, helt utan spår av den guldglänsande dryga 6-metersskulptur som stått vakt där de senaste 15 åren.

Det är tidig morgon när jag på söndagen joggar förbi Strömpilsplatsen där verket genom åren ramats in av allt fler tillkommande huskroppar och vuxit fast i allmänhetens medvetande som en markör för ett handelsområde, en logga nästan – samt, inte minst, som ett tillhåll för de idoga Pokémon Go-spelare som fortfarande håller igång. ”Line of thoughts sculpture” heter stationen som står utmärkt på den interaktiva Pokémon Go-kartan – ett gym – och även om spelarna nu får bättre plats uppe på betongfundamentet när de tränar sina digitala spelkaraktärer, är det nog bara en tidsfråga innan spelutvecklaren Niantic tar bort destinationen från Poké-kartan. Ingen skulptur, inget Poké-stopp.

Så ritas kartan om i en stad och när jag nått en bit längre uppströms, förbi Kyrkbron, har solen hunnit upp så pass att jag kan se skulpturen glimma till på andra sidan älven – och i steget kan konstatera, att en förlust för Ica Maxi-flanörer och bil-karavaner med svajigt lastade återvinnings-släp, kan vara en vinst för en mera intensivt myllrande publik i stadskärnan.

Att möblera om en stad är något som skärper seendet och får oss att just stanna upp i steget – något som också blottlägger maktstrukturer, politiska och estetiska ambitioner, ja, ideologi. Och på samma vis som inredningen och konsten i våra bostäder speglar de vi vill vara och vem som styr, är det ofta en god idé att ta den offentliga konsten som mätsticka på en stads ambitioner och värderingar – utöver förstås, vad den anger om det strikt kulturpolitiska och hur det står till med värnandet av konstnärlig frihet från såväl politiska som kommersiella agendor.

I den nationella kulturdebatten har temat varit stort i höst, med Sölvesborg i störst fokus, där det Sverigedemokratiska styret initierat en rad förändringar som visat en oförblommerad vilja till politisk konststyrning. Men även Nacka har utgjort ett skräckexempel på detsamma: i september under gatukonstfestivalen Wall Street Nacka, där kommunen anklagades för intrång i den konstnärliga friheten sedan man satt upp riktlinjer om att konsten som ingick skulle vara samhällspositiv, fredlig och respektfull. En nyhet som snart följdes upp med avslöjandet att kommunen också under 2018 försökt styra konsten på liknande sätt, det vid en upphandling av konst som skulle spegla ”finansiärers värderingar”.

Och i Moderatstyrda Järfälla kommun rapporterades i september att arbetarkonstverket ”I Amelins anda” av skulptören Lenny Clarhäll plockats ned från kommunhuset av kommunstyrelsens ordförande. I samma kommun gick sedan konstnären Charlotte Öberg Bakos ut och vittnade om ett annat fall av styrning, där den skulptur i formen av en stjärna som hon skapat till en offentlig utsmyckning, vars röda – påstått kommunistiskt laddade – färg plötsligt inte längre godtogs, och som mot hennes vilja målades gul.

I Umeå är det i november 7 år sedan den senaste stora debatten om politiska ingrepp i konsten rasade: Lev!-skandalen, med det övertejpade citatet i Sara Lidman-tunneln, som ledde till en censurdebatt på riksnivå. Sedan lades en högre växel in i den storskaliga stadsomvandlingen och debatt om våra offentliga konstverk kom att stå helt i skuggan av frågorna som den större omgörningen väckte.

Kanske kan flytten av Tony Craggs verk bli en igångsättare av en ny diskussion om den offentliga konstens plats i staden och politiken – för även om det inte finns något att anmärka på i denna händelse, där kommun och privata aktörer samarbetat i en helt legitim process, så belyser ändå skulpturflytten det komplexa spänningsfält som kulturpolitiken har att förhålla sig till, när offentliga och privata intressen ska vägas samman. Utmaningar som inte blir mindre i växande städer.

Men vad viktigare som en sådan debatt skulle medföra, är dess potential att ansluta till den bredare diskussion om konstnärlig frihet som kulturutskottets Christer Nylander (L) efterlyser i en text om Sölvesborgsutvecklingen i Dagens Samhälle – en diskussion, menar han, som är det bästa sättet att bemöta den utspelspolitik som Sverigedemokraterna ägnar sig åt där. För, konstaterar han, så länge det finns en kulturpolitik och en kulturbudget, så finns det också styrning – via budget, resursprioriteringar, krav på verksamheter och så vidare – och för att återta kommandot från en Sverigedemokratisk agenda blir debatten nu central om hur den ska se ut.

Sålunda kan en lokal konstdebatt bli en bidragande kraft i en bredare mission; att ge Sverigedemokraterna precis den fördjupade debatt om konstnärlig frihet som de minst av allt önskat.

Sara Meidell