”Här är ditt musikår – packat och klart. Dyk ner i musiken som fyllde ditt år. För ingen lyssnar som just du gör.” Så löd mejlet som sändes ut häromveckan från Spotify och många var vi, visade det sig snart i de sociala flödena, som lät oss förföras av möjligheten till ännu en ”här-är-ditt-år”-kavalkad av de många som erbjuds så här års av våra globala nätjättar.

Nej, så sant som det var sagt Spotify. Ingen – ingen! – lyssnar som jag, och nu ska du få slå in detta mitt musik-jag till ett vackert paket för mig att bjuda en förmodat andlöst förväntansfull omvärld på. Tänkte även jag, och klickade igång den presentation som satts samman baserat på årets lyssning.

Och det började bra, med stärkande fraser som ”Du vägrade att låta ett sound definiera dig”, att nicka gillande åt och en tre-i-topp-lista med artister som kändes adekvat och rimlig. Lana Del Rey, Nick Cave och Billie Eilish, jodå, dessa har loopats flitigt och tillsammans med spridda skurar av New Tide Orchestra, James Blake, Sara Parkman, Anna von Hausswollf och Frida Hyvönen gjorde de staplarna för ”Art pop”, ”Folk pop” och ”Swedish jazz” så stadiga och höga att jag inte tänkte på att även den udda kategorin ”Compositional ambient” hade en imponerande höjd i stapeldiagrammet.

Möjligen borde jag ha börjat ana oråd när ett och samma ansikte återkom medan andra artister växlade i den sektion där årets lyssning årstidskategoriserats – samma skalliga huvud och vita skägg bland artister som Spotify siktat mig med vår, vinter, höst. Ändå stod förvåningen och vibrerade i gränslandet mot chock när det så tillkännagavs att bland 708 upptäckta nya artister i år, så var den artist jag ”verkligen bondade med” ingen mindre än: Eraldo Bernocci.

Verkligen, Spotify? Skulle en experimentell italiensk ljudskulptör, visserligen mycket bra, men som till och med jag själv måste googla diskografi på när nyheten tillkännagivits, vara den jag haft närmast vid min sida genom året? Vantron stärktes snart ytterligare när presentationen gick mot sitt crescendo och hela årtiondets toppartist avslöjades: Merit Hemmingsson. Folk-drottningen från 1960-talet, en kär musiker som jag visserligen varmt omhuldar – men att hon skulle ha vandrat bredvid mig i mitt strömmade lyssnande under hela TIO år? Det syntes otroligt.

Att få bli kartlagd av andra kan utgöra en stark tillfredsställelse – att få sina konturer uppritade, någon som med mild auktoritet säger till oss, se här, detta är ditt sannaste Du. Så härlig är denna bekräftelse att vi struntar i vem det är vi får höra det från – vilket ju är vad som får hela den digitala globala storekonomin att gå runt. Men lika tillfredsställande som att bli bekräftat i sin noga utmejslade digitala självbild, lika obehagligt är att konfronteras med en snedträff till analys. Den där märkligt flippade utsagan som man snabbt klickar bort i stället för att ”Dela detta med dina vänner”.

Som med Bernocci och Hemmingsson nu alltså. Som att slita fram någons gamla träningskläder eller morgonrock och utropa: Se, detta är SÅ DU! Som ”kompisen” som föreslår hopplösa dejter och tror på kemi, som prackar på en helt orimliga kreationer att prova ute i klädbutikerna.

Så, nej Spotify, du är inte min vän – du tror att du känner mig, men du har ingen aning. Tänkte jag, och kastade mig in i det näst bästa vi vet efter att bli kartlagda av algoritmer: känslan av att tro oss ha överlistat dem. För visst, jag kan ha googlat grästrimmers, men ge mig inga bra deals, det handlade bara om att få rätt i en diskussion och visst, jag är kvinna mellan 35 och 40, men låt mig vara ifred från förslag om ägglossningstest eller småbarns-appar och visst, jag kan ha lyssnat en del på fina artister som Eraldo Bernocci och Merit Hemmingsson, men att de skulle definiera mig bättre än de husgudar jag njutlyssnar på varje dag? Nej, förryckt!

Så sätter jag mig i årssammanfattningarnas och självrannsakningens högtid för att skriva en triumfkrönika om just detta, om det sena decennniets digitala spår och människans obevekliga och förunderliga motståndskraft, styrkan i att vara just mänskligt oförutsägbar och komplex.

Och när jag tar på lurarna och slår igång skrivmusiken sluts cirkeln så, med perfekt klaustrofobi, till de drömska slingorna från ”Meet me where you know” av – japp, maestro Bernocci. Han som ständigt funnits där, med ett sound som alltid hjälpt mig hitta och hålla i en tanke från start till mål. Just såsom Merit Hemmingsson, som i vått och torrt hållit takten när texter behövde produceras, eller för den delen snön behövt skottas eller relationerna jonglerats – som alltid öppnat sin särskilda skog att få vara i en stund när livet bara behövt lite flyt och tempo. Bruksmusiken alltså – de gamla träningskläderna som naturligtvis i lika hög grad som våra välvalda outfits till de välvalda kreddiga sammanhangen definierar vilka vi är. Våra skämmiga, ofärdiga och autentiska jag.

Jag startar upp Spotify-appens färgglada årskavalkad igen och jag klickar inte i ”Dela ditt 2019” denna gång heller, men när den färgglada ridån av ”Tack, Tack, Tack” rullar fram för att jag varit premiumanvändare sedan 2012, så tänker jag, tack själv, din lurige rackare. Tack för visdomsinsikten om att livet också är de spår vi smusslar undan från världens blickar – och för att du som en obehagligt allvetande och ärlig vän också påminner så bra om vilken skön ny värld det är vi äntrar i det nya decenniet.

Sara Meidell

“Strax efter lunch sägs allt vara klart. Innan en av redaktörerna trycker på publiceringsknappen samlas stora delar av redaktionen runt honom. Som om alla förväntar sig att något särskilt ska ske. Jag backar två steg för att fotografera situationen med mobilen och inser i samma stund att det jag fruktar är tomheten. Att artikeln snart ska ersättas av nästa nyhet och att allt sedan kommer att fortsätta ungefär som vanligt.”

Det är ett av de mera laddade ögonblicken i Matilda Gustavssons ”Klubben”, den där dagen sent i november 2017, när reportaget med de 18 kvinnornas vittnesmål om Jean-Claude Arnaults övergrepp till sist publiceras. Att inget skulle komma att fortsätta som vanligt skulle inom kort stå klart – en akademi skulle sönderfalla och ett Nobelpris ställas in, demonstrationer och rubriker skulle svalla över världen och en våldtäktsdom skulle slutligen fällas – men då, hösten 2017, har det intensiva arbetet med det oerhörda som hon står inför att offentliggöra gjort att tiden som väntar känns fullständigt oviss.

Vid denna tidpunkt har Matilda Gustavssson börjat se sig om över axeln ute på gatorna, står inte för nära spåren vid tunnelbanan, sover inte – den klaustrofobiska och thrillerartade stämningen som präglat det ensamma arbetet i kulturvärldens mörkaste prång är uppskruvad till max. Men lika stark och kraftfull är bilden av en hur en hel redaktion nu sluter upp för att bära henne och hennes arbete fram till mål.

Vid det tillfället i boken har hon inte bara redaktionen vid sin sida utan också en andlöst rasande läsare. För trots att mycket redan är känt kring kulturprofilens härjningar är det omskakande och med en nyuppväckt vrede man nu tar del av den fullständiga interiören av den kultur som präglade Forum-scenen, de kvinnooffer som skördades, det lidande och det våld som ägt rum. Som historiskt dokument över hur ett manligt maktmissbruk och en sexistisk övergreppskultur kan uppstå och vidmakthållas i en sluten elit kan Matilda Gustavssons bok redan framhållas som ett märkesverk och en klassiker.

Men som mediehistorisk milstolpe är boken minst lika intressant. För parallellt med berättelsen om kartläggningen av Arnaults maktsfär och maktmissbruk, levererar Matilda Gustavsson ett lysande reportage om kulturjournalistikens villkor, metod och fotarbete, där den litterära journalistikens allra starkaste kvaliteter uppvisas. Hur tvivlet och den prövande tanken får ta plats, siktdjupet och den intellektuella analysen, detta samtidigt som sanningskraven inte villkoras på en enda stavelse. I en tid av desinformation och misstro mot etablerade medier, där toleransen stadigt sjunker för denna typ av analyserande berättande och där samtidigt behovet är skriande av insatser som skapar förståelse för hur ett gediget journalistiskt arbete ser ut och genomförs, kan betydelsen av denna bok inte nog understrykas.

Flera har också pekat ut publiceringen av reportaget om kulturprofilen som ett journalistiskt paradigmskifte och i ”Klubben” vittnar Matilda Gustavsson om just detta; hur kulturavdelningen, när granskningen utmynnade mot publicering, plötsligt kom att bli navet mot vilket allt graviterade på DN-redaktionen, hur höga chefer började cirkulera i kulturhörnan och hur kulturreportaget plötsligt var det mest explosiva nyhetsstoffet.

Vad Matilda Gustavsson också tacksamt gör i boken är att skingra en del av de myter som belastar kulturjournalistiken; om hård konkurrens, rivalitet och stränga hierarkier som håller unga och nyanställda på mattan. Det oerhörda personliga mod som krävts för att genomföra granskningen lyser starkt genom hela boken – men också betydelsen av en stark redaktions uppbackning för att göra det hårda och komplexa ensamarbetet fram till en vattentät publicering möjlig. Korsförhören alldeles i slutet av arbetet, där jurister och flera redaktörer närläser artikeln rad för rad, hur Matilda Gustavsson frikopplas från andra uppgifter när vidden i vad hon står inför att avslöja framgår, är ett par exempel på vad den stora redaktionens styrkor innebär i praktiken.

Detta riktar också indirekt ljus på situationen för landets övriga redaktioner, där resurserna är knappare, men där också en ovana att granska kulturvärlden kan förklara att fler avslöjanden om manligt maktmissbruk, övergrepp och tystnadskultur inte skett ute i landet i spåren av Metoo och de många uppropen inom kulturvärlden.

Men både naivt och lomhört vore det förstås att tro att inte samma destruktiva strukturer skulle återfinnas vid länsteatrarna, konstskolorna, scenkonstinstitutionerna ute i landet, trots att en nationell kulturelit placerar den tunga makten och maktmissbruket på Stockholmsscenen. Förhoppningsvis kan Matilda Gustavssons journalistiska bragd nu inspirera till en ny våg av granskningar, där både redaktioner och enskilda journalister ute i landet kan stärkas i modet att gräva och berätta på nya sätt om fält som tillåtits stå obevakade och oberättade.

Sara Meidell

Först när något försvinner blir dess betydelse till fullo tydlig – det gäller inte minst i kulturvärlden och i Umeås konstvärld riktade i förra veckan en nyhet ljus på en yrkesgrupp som i vardagslag sällan får det erkännande de förtjänar; galleristerna.

2009 stängde Marianne Ahnlund efter 25 år sitt galleri i centrala Umeå och 2016 avslutade Galleri Andersson/Sandström sin publika utställningsverksamhet i Umeå – två betydande lokala konstscener som upphörde och lämnade Lilla Galleriet som en kvarvarande solitär bland privata gallerier i Umeå.

När Lilla Galleriets Eva Lindh-Holmgren nu meddelar sin sorti som gallerist i samband med att hyreskontraktet om drygt ett år löper ut, är det alltså inte bara Umeås äldsta galleri som står inför en osäker framtid, utan hela stadens konstscen som står inför ett möjligt scenario där inget privat galleri längre finns som komplement till de offentliga konstinstitutionerna – en situation som skulle beskriva ett både märkligt och bekymmersamt läge för konsten i stort.

I fråga om de offentligfinansierade scenerna för samtidskonst kan Umeå utan vidare mäta sig med storstäderna. Bildmuseet och det mycket välkomna tillskottet Umeå konsthall utgör tillsammans med Galleri Alva, Verkligheten, Konstfrämjandet och Västerbottens museum en rik palett av aktörer och utställningsarenor. Därtill finns en mera brokig skara scener för möten mellan publik och konstnärer: pop-up-initiativ som Galleri Socker, Umeå konstförening med sina nedslag i Folkets hus, Bokcafé Pilgatan och andra caféer med en mera regelbunden utställningsverksamhet, eller konsthögskolans elevutställningar som ger inblick i vad som händer vid utbildningarna.

Men medan Stockholmsscenen har sina starka kommersiella gallerier med sina profilerade gallerister som matchar de offentliga konsthallarna, är luckan i detta fält i Umeå påtaglig – faktiskt anmärkningsvärd sett till stadens storlek och kulturintresserade allmänhet. Lilla Galleriets ännu ovissa framtid ger därför skäl att med ny skärpa ställa frågan om varför, och vilka konsekvenser det får för en stads konstliv och attraktionskraft för konstnärer och konstpublik om galleristerna och den kommersiella konstscenen helt försvann.

En gedigen reflektion över galleristens roll i konstens ekosystem och relationen mellan konst/konstnär/publik/marknad/museer, presenterades av konstnären Ida Rödén häromåret i tidskriften Volym. Här skriver hon initierat om vikten av att som konstnär kunna kombinera privata och offentliga inkomster och om det komplexa fält där galleristen verkar; i både konstens, konstnärens och marknadens tjänst. Genom hennes resonemang framgår tydligt vilka egenskaper som gjort Eva Lindh-Holmgren, hennes företrädare Staffan Lindholm och de tidigare Umeå-kollegerna Stefan Andersson och Marianne Ahnlund till så betydelsefulla aktörer i det lokala och regionala konstlivet. Hur de hållit konstskolorna och de lokala konstnärerna under uppsikt, men också scannat ett vidare geografiskt fält och tagit angelägen samtidskonst till Umeå i en stabil utställningsverksamhet. Hur de odlat och coachat konstnärer till såväl framgångsrika karriärer, försäljning och nya uttryck och hur de samtidigt arbetat för möten mellan konst och köpare – där nu den snart pensionerade Eva Lindh-Holmgrens särskilda känsla och glöd för grafiska blad och konsthantverk, som kompletterat Stefan Anderssons mera storskaliga inriktning, förtjänar att framhållas; en fin parallell till Konstfrämjandet tidigare verksamhet, där just grafiken blev en typ av konst som till rimlig peng blev tillgänglig för en bredare skara konstintresserade.

Att den kommersiella konsten skulle riskera att ge vika för befarade marknadskrav på elegans och skönhet framför politisk skärpa är en annan frågeställning som Rödén belyser och som Umeås palett av gallerister också motbevisat. I både Eva Lindh-Holmgrens som övriga galleristers stall finns i stället åtskilliga bevis på att marknaden också har ett intresse av den konst som ifrågasätter och stökar runt.

I en kulturkrönika som varnar för ett befarat tomrum i kulturvärlden går det ofta att rikta kritiken mot en politisk beslutsordning eller vanskötsel. I tider när konstens frihet står under hårda angrepp från en högerextrem repressiv agenda är det på motsvarande vis naturligt att vända sig till kulturpolitiken med krav på politiska konstruktioner som står starka gentemot politisk styrning och försöken att begränsa konstens möjligheter att vara den luftspalt för tankar, drömmar och kritik som en demokrati är så beroende av.

När det gäller Umeås fattigare flora av privata gallerier, eller ansvaret för att säkerställa en framtida vital marknad för gallerister och gallerier, är läget dock ett annat och ingen politiker kan här ställas mot väggen. Ett intressant tema i konstvärlden blir genom detta belyst: hur en konstnärlig frihet också kan kopplas till en kommersiell aspekt. Vi kan bara hoppas att åtminstone den offentliga del som politiken styr över förblir stark nog att locka nya aktörer till stan för att utgöra den mångfald som en stabil konstscen kräver.

Sara Meidell