“Strax efter lunch sägs allt vara klart. Innan en av redaktörerna trycker på publiceringsknappen samlas stora delar av redaktionen runt honom. Som om alla förväntar sig att något särskilt ska ske. Jag backar två steg för att fotografera situationen med mobilen och inser i samma stund att det jag fruktar är tomheten. Att artikeln snart ska ersättas av nästa nyhet och att allt sedan kommer att fortsätta ungefär som vanligt.”

Det är ett av de mera laddade ögonblicken i Matilda Gustavssons ”Klubben”, den där dagen sent i november 2017, när reportaget med de 18 kvinnornas vittnesmål om Jean-Claude Arnaults övergrepp till sist publiceras. Att inget skulle komma att fortsätta som vanligt skulle inom kort stå klart – en akademi skulle sönderfalla och ett Nobelpris ställas in, demonstrationer och rubriker skulle svalla över världen och en våldtäktsdom skulle slutligen fällas – men då, hösten 2017, har det intensiva arbetet med det oerhörda som hon står inför att offentliggöra gjort att tiden som väntar känns fullständigt oviss.

Vid denna tidpunkt har Matilda Gustavssson börjat se sig om över axeln ute på gatorna, står inte för nära spåren vid tunnelbanan, sover inte – den klaustrofobiska och thrillerartade stämningen som präglat det ensamma arbetet i kulturvärldens mörkaste prång är uppskruvad till max. Men lika stark och kraftfull är bilden av en hur en hel redaktion nu sluter upp för att bära henne och hennes arbete fram till mål.

Vid det tillfället i boken har hon inte bara redaktionen vid sin sida utan också en andlöst rasande läsare. För trots att mycket redan är känt kring kulturprofilens härjningar är det omskakande och med en nyuppväckt vrede man nu tar del av den fullständiga interiören av den kultur som präglade Forum-scenen, de kvinnooffer som skördades, det lidande och det våld som ägt rum. Som historiskt dokument över hur ett manligt maktmissbruk och en sexistisk övergreppskultur kan uppstå och vidmakthållas i en sluten elit kan Matilda Gustavssons bok redan framhållas som ett märkesverk och en klassiker.

Men som mediehistorisk milstolpe är boken minst lika intressant. För parallellt med berättelsen om kartläggningen av Arnaults maktsfär och maktmissbruk, levererar Matilda Gustavsson ett lysande reportage om kulturjournalistikens villkor, metod och fotarbete, där den litterära journalistikens allra starkaste kvaliteter uppvisas. Hur tvivlet och den prövande tanken får ta plats, siktdjupet och den intellektuella analysen, detta samtidigt som sanningskraven inte villkoras på en enda stavelse. I en tid av desinformation och misstro mot etablerade medier, där toleransen stadigt sjunker för denna typ av analyserande berättande och där samtidigt behovet är skriande av insatser som skapar förståelse för hur ett gediget journalistiskt arbete ser ut och genomförs, kan betydelsen av denna bok inte nog understrykas.

Flera har också pekat ut publiceringen av reportaget om kulturprofilen som ett journalistiskt paradigmskifte och i ”Klubben” vittnar Matilda Gustavsson om just detta; hur kulturavdelningen, när granskningen utmynnade mot publicering, plötsligt kom att bli navet mot vilket allt graviterade på DN-redaktionen, hur höga chefer började cirkulera i kulturhörnan och hur kulturreportaget plötsligt var det mest explosiva nyhetsstoffet.

Vad Matilda Gustavsson också tacksamt gör i boken är att skingra en del av de myter som belastar kulturjournalistiken; om hård konkurrens, rivalitet och stränga hierarkier som håller unga och nyanställda på mattan. Det oerhörda personliga mod som krävts för att genomföra granskningen lyser starkt genom hela boken – men också betydelsen av en stark redaktions uppbackning för att göra det hårda och komplexa ensamarbetet fram till en vattentät publicering möjlig. Korsförhören alldeles i slutet av arbetet, där jurister och flera redaktörer närläser artikeln rad för rad, hur Matilda Gustavsson frikopplas från andra uppgifter när vidden i vad hon står inför att avslöja framgår, är ett par exempel på vad den stora redaktionens styrkor innebär i praktiken.

Detta riktar också indirekt ljus på situationen för landets övriga redaktioner, där resurserna är knappare, men där också en ovana att granska kulturvärlden kan förklara att fler avslöjanden om manligt maktmissbruk, övergrepp och tystnadskultur inte skett ute i landet i spåren av Metoo och de många uppropen inom kulturvärlden.

Men både naivt och lomhört vore det förstås att tro att inte samma destruktiva strukturer skulle återfinnas vid länsteatrarna, konstskolorna, scenkonstinstitutionerna ute i landet, trots att en nationell kulturelit placerar den tunga makten och maktmissbruket på Stockholmsscenen. Förhoppningsvis kan Matilda Gustavssons journalistiska bragd nu inspirera till en ny våg av granskningar, där både redaktioner och enskilda journalister ute i landet kan stärkas i modet att gräva och berätta på nya sätt om fält som tillåtits stå obevakade och oberättade.

Sara Meidell