Ensam hemma, eller Die hard? Nightmare before christmas? Ett päron till farsa firar jul? Ja, för den har slut på kraft gällande samtidens politiska kriser och konflikter finns i juletid alla möjligheter att ge sig in i mer triviala debatter – just nu alltså med den traditionella diskussionen om bästa julfilmen i full aktivitet.

Vad konstituerar en stark julfilm? Kärlek förstås, inslag av magi, lite världssamvete, dock aldrig av högre politisk laddning än vad julbordskonversationernas råmärken medger. Men vad som gör en julfilm till en bestående klassiker är förstås också metanivån – själva debatten om dem, liksom hur de genom julfilmernas särskilda kodsystem och klichéer också kan referera till varandra över tid och bygga genren ständigt starkare.

Detta gör Love Actually, i år på nytt uppe som hat- och kärleksobjekt i debatten, till julfilmernas stående centralverk. Daterad i många avseenden, men inskriven i så många personliga och populärkulturella referenssystem och med så många uppenbarligen fortsatt relevanta projektionsytor för det tidiga 2000-talets teman att den ständigt reaktiveras i debatten och tablåerna. Samt, förstås, med det anglofila trumfkortet, som, Brexitkaos eller ej, fortsätter utöva sin julkule-makt över en svensk publik.

I en miljö på plats två efter den brittiska när det gäller att förföra julfilmsfundamentalister finner vi dock i år en värdig utmanare: den norska Hjem til jul, Netflix-serien som den 5 december trädde in i matchen. Berättelsen om 30-åriga singelkvinnan Johanne (Ida Elise Broch) som räknar ned till jul med tilltagande stress efter att ha råkat lova sin kärnfamiljshetsande släkt att ha med sig en pojkvän hem till jul erbjuder inte bara maximalistiskt julmys och romcomkoncept i technicolorversion, här nordiskt hemstickat och varsamt uppdaterat – ett återkommande refererande till Love Actually förekommer också, med hög lojalitet gentemot klassikern. Som den politiskt medvetna och helt oromantiska dejten som totalsågar filmen för dess unkna kvinnosyn för att i nästa andetag begära en swishbetalning (”vipps” på norska, bara det!) för det kanderade äpple som Johanne tidigare redan tackat nej till.

Men den stora julfilmskvalitén i Hjem til jul är den ambition till socialrealism som finns i ramverket, den subtila lutningen mot arbetarskildring, under glittret och snöfluffet.

Love Actually behövde ligga till sig i tjugo år för att bli politiskt samtida, om än i skräckfilmsversion, som Katrin Marcal skrev i DN inför brittiska valet förra veckan. Filmens dansande premiärminister och en desperat Andrew Lincoln som med textade skyltar förkunnade sin kärlek till Keira Knightley hade nu fått sin uppföljning i verkligheten, med en Hugh Grant kampanjande för taktikröstning och ett önskat utfall av politiskt dödläge och en Boris Johnson med spritpenne-skyltar som likt den förälskade idioten hemfaller till enkelspåriga utrop, här ”Get Brexit done”.

Hjem til jul ställer sig däremot rakt i samtiden med det tema som inte uppmärksammats mer än parentetiskt i recensionerna; sjukvårdskrisen, den norsk-svenskt-överbryggande, gestaltat genom sjuksköterskan Johannes yrkesvardag som utgör en stark parallellhandling till de knasiga dejtingäventyren. Den som cyniskt säger att folk inte har tid att vara sjuka över julhelgerna eller valt att inför storhelgerna göra sig lomhörd för larmropen från en knäande vårdapparat, eller blind för de klassklyftor som vidgar sig i privatiseringsdebatten, får här en snyggt paketerad hård klapp i skildringen av Johannes dubbla skift, hennes ständiga larmberedskap för att rycka in och avvärja ständigt nya kriser, solidariteten i omklädningsrummet och förtvivlan över att trots allt inte räcka till.

Här träder vår kärlekssökande huvudroll också fram som en julhjälte i sannaste mening, som inte bara tar sig tid att se människan i varje patient varje dag, utan också bjuder in såväl sjukhusclown som den ensamstående KOL-patienten (i magnifik tolkning av Ghita Nørby) till julmiddagen i finalavsnittet.

I detta vidgade kärleksbudskap ansluter Hjem til jul helt elegant också till Love Actually. I denna följer vi hur Hugh Grants förälskelse i sekreteraren Martine McCutcheon får en laddad Metoo-twist när USA:s president gör sexuella närmanden som när de avslöjas får politiska konsekvenser på nationell nivå när premiärminister Grant till sist tar strid för kärleken, maskerat i ett brandtal för det brittiska. Och i Hjem til jul blir den hälso- och vårdminister som lagts in för hjärtflimmer blixtförälskad i sjuksköterskan Johanne sedan hon levererat en mycket hårdhänt blodtrycksmätning parallellt med en utskällning för en tidigare sparreform. När hon senare förklarar för den lika förälskade läkaren på sin avdelning att det vore en otroligt dum idé att skriva ut sprutnarkomanen Sebastian eftersom han liksom andra patienter som skickas hem i förtid bara riskerar att komma tillbaka ännu sjukare – och läkaren tindrar till svar, som fick han en alldeles ny insikt – ja, då är julmagin stark nog att ta på.

Vi får sätta upp på julfilms-kontot det sunkiga faktum att männen i julklassikerna tycks förbli i exekutiv position nu som då, medan kvinnor fortsatt står kvar som enbart katalysatorer för förändring. För finns det något vi desperat behöver få tro på, om än bara under en stunds julfilmstittande, så är det kärlekens samhällsomstörtande kraft. Den förföriska och hopplöst romantiska idén om att även de storpolitiska dysfunktionella systemen är bräckliga nog för att låta sig rubbas av något så mjukt och irrationellt som den.

Sara Meidell