Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

I Frostpappans dans blir allt lite mera möjligt

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag vet inte vad det är, men en relation som just nu fängslar mig är den mellan far och dotter. Ute på stan finner jag mig tjuvlyssnande på samtalen mellan pappor och döttrar i alla åldrar och jag finner mig överraskat gripen av en nygammal insikt om hur stark och definierande denna relation kan vara, i båda riktningar. Vilka unika bindningar som här står att finna, vilka rika erfarenheter som kan utbytas: ja, hur stort det är, allt som en flicka kan lära en pappa och en pappa kan lära en flicka.

Varför denna plötsliga fascination? Är det själva samtiden, hur vadandet i spåren av metoo påkallar ett sökande efter de relationer som vidmakthåller respektfulla och kärleksfulla män? Eller bara det faktum att far-dotter-temat med få undantag fortsätter stå i död vinkel i kulturen, utklassat av mor-dotter, eller far-son- dramer? Ovisst, men jag är inte ensam om mitt intresse: i P1 rullar till exempel en ny programserie helt dedikerad till temat far-dotter – och i spåren av en av julhelgernas stora filmhändelser har en glittrigt sidendraperad mansperson också bidragit till att sätta ljus på temat: Frostpappan.

Redan för ett år sedan hade begreppet fått spridning, då bland annat genom bilder och YouTube-klipp med pappor dansande i Elsa-klänningar och, som tung markör, ett bejublat framförande av Eddie Vedder av filmtemat Let it go.

I en text i The Guardian strax innan jul gav Tom Lamont en innerlig redogörelse för vad det hela handlar om – att i Frost ha funnit en unik plats att mötas, far och dotter, att genom filmen ha fått nycklar till samtal om kärlek, liv och död, ja som han skriver; Frost har varit en del av själva föräldraskapet, lika självklar som oron och de tidiga morgnarna. Och nu, inför premiären av Frost II: sorgen över att dottern vuxit upp och lämnat Frost-världen för Billie Eilish, klivit ut ur deras unika sfär.

Det är mycket lätt att charmas av det hela; fäder och döttrar i dans i ljusblå tyll – oemotståndligt på så många vis. Samtidigt stiger en sorg från kulisserna, där alla osynliga Frost-mammor undrar hur det på nytt kunde bli så att papporna mutade in området av vild lek och fantasi medan de själva blev stående med disken. För hur kunde marknadsvärdet i att dela en kulturhändelse med sitt barn plötsligt skjuta så i höjden?

Är Frostpapporna bara en andra vågens pappafeminister – de som 2016 ställdes både i ljuset för ett feministiskt yrvaket uppvaknande genom sina döttrar och vid skampålen för just det yrvakna senkomna – ett plötsligt möte med patriarkatet genom BR:s leksakskatalog, ungefär.

Ja, kanske är det så – och av samma anledning som pappafeminismen bör slippa hån utifrån idén om att inte bara den kvalitetssäkrade universitetssanktionerade feminismen måste få plats i offentligheten, bör Frostpapporna också tas på allvar som mer än ett ytligt poserande. Det kan vara enkelt i en svensk kontext av långt kommen jämställdhetsdebatt att förbryllas över det – men på många platser i världen är det kontroversiellt på riktigt för en man att dansa i Frost-Elsa-dräkt. Vilket inte minst den norska komikern Ørjan Burøe blev ett bevis för, sedan hans Elsa-dans tillsammans med sonen blivit viral och globalt hyllad som något riktigt exceptionellt. Och hur han ändå häcklades i brittisk morgon-tv: “Varför tror du att du är en bättre pappa än mig, bara för att du klär dig i vuxenstor Elsa-dräkt?” Och ”Varför köper man ens en vuxenstor Elsa-dräkt till att börja med?”

Ja, varför? Här, i det glansiga livstycket över pappakroppen, de skarpa paljetterna och den stumma tyllen (faktiskt på riktigt begränsande i den yviga dansen), finner vi det storartade och frigörande i allt det Frostpappan kan vara. Detta att, metaforiskt och rent faktiskt, klä sig i Elsa-dräkt. Att utan förbehåll och eventuella egna idéer om korrekt kulturkonsumtion låta barnet bli guide till och gå in i kulturupplevelser bortom den egna sfären. I The Guardian beskriver Tom Lampard träffande dessa rivna barriärer – hur han från att ha hyst en ambition vid dotterns födelse om en kulturdiet bestående av Dickens och japansk dockteater, en regnig dag utan uppkoppling finner sig kapitulera inför en DVD med Frost och går in i den värld där ett nytt referenssystem och nya drömmar, en helt ny musik, plötsligt fanns tillgänglig för honom och dottern att vistas i.

Frostpapporna blir i detta vägvisare till värdefulla påminnelser om kulturens unika potential. Hur det på ställen man inte kunnat förutse – även i nöjesindustrins bredaste forum tydligen – kan finnas plats, inte bara för utbyte av tankar och förhandling om idéer om manligt och kvinnligt, inte bara för möte i ögonhöjd mellan förälder och barn – utan också för lek, dröm och frigörande fantasi, visionerna om vilka vi kan vara.

I Frostpappans dans får allt för en stund vara lite mera möjligt – vi får vara möjliga.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Låt kärlekens språk besegra hatet

Av , , Bli först att kommentera 1

Nej, det blev ingen ljus ingång i 2020 – halvvägs genom januari står vi redan inför ännu ett skred i samhällsklimatet. En flygplansolycka förflyttade gränserna ytterligare ett steg närmare barbariet och i stället för ett förnyat hopp om anständighet kom en ny giftinjektion av rasism och hat i offentligheten. Arsenik, som författaren Viktor Klemperer skrev i ett ånyo flitigt citerat konstaterande, om hur en smygande normalisering av ondskan äger rum, hur exponeringen av hatets språk orsakar permanenta förluster av empati och tolerans.

Samtidigt, en docent i svenska, Lars Melin, som går ut i debatt med varningar och larm om hur ”trakasserier från språkaktivister” riskerar att skapa en tystnad hos ”vanliga svenskar”. Vilt sluggande mot ”aktivisternas och etablissemangets” nyord, ett utspel som åter riktar ljus på det faktum att språkstrider alltid ska stå kring de fält där maktförskjutningar pågår – och som också vinklar ljuset tillbaka mot frågan: Vad är alternativet till att ändå försöka? Är inte en ny varsamhet med orden en av de första vägar vi ändå bör pröva för att omförhandla ideologi och makt?

Det är knappast ”vanliga svenskars” eventuella nybörjarfumlighet med begrepp som ”cis-man” eller ”funktionsvariation” som utgör det stora hotet av i dag mot samtalsklimatet. Den oro vi i stället bör känna handlar snarare om alla de som larmar från det andra lägret, med hånflabb om ”god ton” och ”politisk korrekthet”, för att brännmärka dem som i offentligheten bara söker ett anständigt samtalsläge.

Ja – det är en klaustrofobisk och förtvivlad tid att navigera i för den som vill fortsätta tro på ordens väg. Och mitt i all vånda kring hur det människofientliga samtalet ska stävjas finns ju också vreden där – både över den utbredda grymheten och över hur rädslan för att imitera hatet paralyserar det egna språket. Hur svarar vi på en tilltagande råhet utan att själv förråas? Hur beträda ett försåtsminerat språkligt fält utan att stelna i rädsla?

Sannerligen, vår samtid kräver ett helt nytt språk, nya system för ilska och försoning. Och kanske är det en samtidens brutalitet att en möjlig vägvisare till dessa fält då rycks bort. Den 7 januari dog Elizabeth Wurtzel, författare och journalist, 52 år gammal i sviterna av en återkommande cancer – och redan i 2020:s första andetag slår hennes postumt publicerade essä ner som en av årets starkaste texter. Det är vännen och tidigare chefredaktören på The Atlantic, Garance Franke-Ruta, som introducerar texten på nätplattformen Mediums GEN-sektion – fragment som hon fått sig tillsända under den senare sjukdomstiden och som i samråd med Elizabeth Wurtzels närmaste vänner nu offentliggörs, för, som Franke-Ruta skriver: hon älskade att publicera sig.

Känd för böckerna Prozac Nation och Bitch: In Praise of Difficult Women, framträder i denna text också Wurtzels banbrytande kvaliteter som politisk skribent och samhällsdebattör. En feminist, knivskarp, hårdhänt hanterad av livet, rolig, komplex, med en ofattbar kapacitet att avkoda samtidens sankmarker och människans natur – och påfallande långt före sin tid i stil och metod. I texten, som flödar mellan noteringar om cancersjukdomen, sitt omtumlande äktenskap och förestående skilsmässa, mammans djupa svek, Donald Trump, ser vi henne framför oss, hetsigt textande i mobilen på väg genom folkmassorna på Washingtons gator, såsom Franke-Ruta i minnesordet beskriver att texterna kunde komma in – stötvis, blixtbelysande samtiden.

Att läsa denna Wurtzels sista text är att få slå följe längs dessa samtidens larmande gator, omtumlande, gripande, oändligt sorgligt, roligt – men framför allt, mitt i det livssprång som vi och hon visste snart skulle vara över, en läsning som ger syre i en tid där unkenheten breder ut sig.

Full av självmotsägelser, helig ilska, i tvivel på allt från politiken till de närmaste relationerna, ömsom i affekt, ömsom i upphöjd klarsyn kring människornas gnabb och narcissism, beskriver hon ett äktenskap, en kropp och ett samtalsklimat i sönderfall – och hon gör det på ett sätt som i så många avseenden ringar in de egenskaper vi brukar peka ut som förödande för det offentliga samtalet: det fragmentariska, det impulsiva, det tvärsäkra, det rasande (”Min vrede är mitt samvete. Jag insisterar på min rätt att känna.”).

I en text som ändå i grunden är så full av kärlek och tilltro till människans förmåga att göra och vilja gott, växer essän ut till ett hopp om ett vidgat rum för språkligt motstånd i en hårdnande tid. En appell för ett återtagande av nyanserna, de fulla känsloregistren, för det otydliga och prövande i en polariserad tid. Ord som förhoppningsvis får leva kvar länge, till tröst – och mod.

Var inte så rädda, är det som att hon skriver in mellan raderna, så länge ni vill kärlek finns inget att frukta. Så, vidare, i sina slutord: ”Jag tror på kärleken. Vad kunde vara viktigare i denna galna värld?”

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Vinterbad som bot mot klimatångesten

Av , , Bli först att kommentera 3

En blek januarisol hänger över horisonten när de kliver ut på bryggan och ner på isen – vinterbadarna, vid årets första dopp. En efter en skalar de av sig täckjackor och tumvantar, greppar stegen och kliver ner i vaken, värdigt, upphöjt. Simmar några tag, går sedan upp och blickar lyckligt pånyttfödda mot en värld som vi andra förstår framstår som helt ny.

Kön är lång till vaken där i Byviken och i tidningarna läser vi om en stigande vinterbadar-trend i hela landet. I raden av förbättringsprojekt som vi startar i januari, där våra liv och kroppar ställs inför helrenovering, passar vinterbadet också väl in, med sina stressreducerande och hälsobefrämjande effekter.

Ja, någon skulle kanske till och med skriva in fenomenet i den vidare rörelse av kroppskult vi sett växa det senaste decenniet – hela träningstrenden som spunnit iväg så hejdlöst, där maratonlöpning blivit folkrörelse och en svensk klassiker närmast obligatorisk på cv:t för den som vill göra anspråk på framgång i yrkeslivet såväl som privat.

Många finner det provocerande, just det cv-stärkande i dessa kroppsprojekt – hur individens självupptagenhet förkläs i en air av nyandlighet och hur den kulturella och historiska status som omsluter självtukt och utmanande av kroppens gränser gör hela trenden formellt oantastlig. Och med de globala kriserna som fond framstår också denna kritik alltmer rimlig. Som; vad vill vi egentligen svara när våra barnbarn frågar oss vad vi gjorde medan Australien brann? Att jo, vi klev ner i isvakar för att må lite bättre?

Ja – det finns sannerligen och alltför ofta skäl till förtvivlan inför hur vi människor försöker hantera våra liv. Samtidigt är det ju hur vi försöker hantera våra liv som märker ut vad det är som gör oss till människor – och är det något som klimatkatastroferna medfört, så är det en ny medvetenhet om den egna kroppen och kroppsligheten. De bad som aldrig gav svalka under brandsommaren 2018 blev en drabbning med klaustrofobin och insikten i att det verkligen inte finns någon planet B, som aktivisterna utropar. Och i blåsten och halkans vinter lurar just nu i varje steg faran att till sist låta den hårda marken slå in det reella hotet i oss, om hela mänsklighetens snara fall.

Hur vi pressar våra kroppar och kastar oss ut i naturen; upp på bergen, ut för backarna, ner i isvakarna, skulle därför kunna ses som ett direkt svar på katastroferna – vårt sätt att försöka kontrollera en situation av kaos. Genom att placera oss i naturen och där skapa en kropp som både utmanar gränser och bygger sig evigt starkare håller vi paniken i schack inför det hot vi upplever oss maktlösa inför. Mänskligt, och förstås fullständigt förryckt – eller?

Ja – inför våra till synes patetiska små krumbukter i en värld i brand är en känsla av uppgivenhet nära liggande. Men kanske har samtidigt krisens tidevarv gjort en ny ödmjukhet påkallad, där vi snarare än raljera borde anstränga oss för att betrakta maratonlöparna, extremsportarna och vinterbadarna med nyfiken ömhet. För: tänk om det i den individcentrerade kroppskultens praktik i det tidiga 2020-talet också finns erfarenheter och kunskap att utvinna som kan komma mänskligheten till gagn? 

I det Västerbottniska kustbandet, på isen i Obbola en blek januaridag, öppnar sig hur som helst en sådan möjlig tanke – att den inre styrka som elitens företagsledare säger sig hämta i uthållighetssporterna och bygger business av, också kunde användas för att bygga en bättre mänsklighet och värld.

Att få förundras över att det fanns fler depåer, fler nivåer av styrka inom en: bättre än så kan väl en kroppslig kunskap knappast uppnås, av vad det är att känna hopp. En förvissning och en erfarenhet av att det som kändes omöjligt ändå var nåbart – så, kanske också vad gäller de stora politiska utmaningarna således?

Där vid vaken i Byviken framträder med skärpa de metaforiska linjerna mellan vinterbad, chock och överlevnadskamp – men också den kollektiva dimensionen i individens möte med sig själv och naturen.

Med inåtvända leenden går de nybadade omkring, men att isbada är ingenting någon ska göra ensam och överallt finns också gemenskapen – omsorgen och respekten för naturen och varandra. Det, och språket, som befäster erfarenheten och frigör kraften i den – en röst ovanför stegen ner i vaken som varsamt påminner; Sluta inte andas. Sänk axlarna. Känner du att du klarar mer än du trodde? Snart kommer värmen.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Omfamna både hoppet och rädslan – glittra som om det vore 1920!

Av , , Bli först att kommentera 1

Egentligen skulle jag bara köpa lite nya hårsnoddar, men något, kanske är det decembers gråaste dag som pågår där ute, får mig att dröja mig kvar i smyckesbutikens glitter. Plocka bland klingande örhängen och halsband. Blingande ringar, de grälla julsmyckena – och så lådan med 1920-talssmycken och hårband, som är ovanligt stor och välfylld inför nyårets temafester.

Nyåret har alltid sin frizon för extravagans och hundra år efter det glada 1920-talet firar dekadensens årtionde nu ett nytt litet segertåg. Inget kunde heller vara mer passande – för det var under 1920-talet som ramarna sattes för den nyårsglamour som sedan dess präglat en kollektiv uppfattning om ett bra firande. Elektriciteten hade gjort nattlivet upplyst och med tågen och industriernas framfart hade klockorna synkroniserats. Skapat ett Vi, som nu kunde samlas och räkna ner på restaurangerna och barerna – eller via radioapparaterna som flyttat världen in i hemmen.

Det är svårt att motstå den vedertagna bilden av enbart bubbligt hopp när vi blickar tillbaka på inträdet till The roaring 20´s. Kriget var över, ännu var framtiden inte skuggad av det nya mörker som skulle följa: 10, 9, 8, 7, det räknades ner mot något som under en tid bara skulle bli bättre och snabbare. Rikare och glittrigare.

***

Är det för att återkalla känslan av 1920-talets framtidshopp som vi går in i det nya 20-talet med ett nyårsmode som i år når 2010-talets kulmen av glittrighet? Redan i oktober köpte jag själv den första av de glitterklänningar som snart skulle bli tre, fyra, i motståndslös kapitulation inför klädkedjornas upptrappning av glans och glam. Paljetter, fjädrar och sidenglans, cigarettmunstycken och blixtrande juvelörhängen har sedan dess fyllts på i butikerna inför festsäsongen. Vi har all rekvisita vi behöver – ändå kvarstår känslan av maskerad och tomma besvärjelser, i ett nu där vi snarare än hopp delar upplevelsen av att det är sent på jorden.

Glittrets mikroplaster ska rinna ut efter festen och förstöra redan hårt belastade havsmiljöer. Fyrverkerierna som en gång sköt upp människornas önskningar högt i skyn ska likt nödraketer från en mänsklighet på väg mot undergång sprida sina tungmetaller, starta bränder i uttorkade skogar, få vilda fåglar att navigera fel och störta mot sin död. Klockorna och tekniken som med atomprecision kan förbinda hela världen till ett Nu ska misslyckas i att lindra ångesten, trots att så mycket blivit bättre, kring vilken framtid det är vi räknar ner gemensamt mot. 5, 4, 3, 2 – och finns det för övrigt ens ett Vi att tala om?

***

I ett stjärnklart Tornedalen räknade jag ner mot nyår en gång som liten och jag rös inför bilden som min mormor målade upp där vi stod under den iskalla himlen. Se, sa hon och pekade ut i natten, där går det gamla året iväg, se så trött han är – och jag såg framför mig en skelettliknande gestalt, likgrå. Ser du också barnet, fortsatte hon sen, ser du hur hon skuttar fram där bakom – och visst såg jag henne, det nya året, liv, löfte om gryning ändå.

Sedan dess, genom otaliga nyårsfester som svajat mellan eufori och katastrof har jag fått bekräftat det som vi alla innerst inne vet: att nyåret alltid är ett lite plågsamt både och. Liv och hopp, men också vemod och vibration av hot och apokalyps. Som livet, men också som konsten och kulturen – även om 2010-talets kulturhändelser och debatt alltför sällan påmint om kopplingen mellan fest och konst. Hur de båda formar viktiga platser för att hylla livet och glädjen, för möten, samtal, ja, formandet av vad det är att vara människa.

Alltför ofta har vi dock tvingats konstatera att de krafter som velat angripa konsten och kulturen gjort samma symboliska koppling – det är därför terrorn sökt upp teatrarna, barerna och konserterna under det gångna decenniet. Det är därför som icke-demokratiska, fascistiska och nationalistiska rörelser också så strategiskt sökt makt över konsten; för att den som styr konsten också styr berättelserna om människorna och världen. Och det är därför den demokratiska världen svarat med den så viktiga uppmaningen till det fria samhälle som angripits: lämna inte festlokalerna, stanna kvar! Skratta, prata, lev!

Också i Umeå har vi under 2010-talet sett kulturen pressas. Storartade saker har hänt: ett kulturhuvudstadsår ägde rum där enastående konst skapades och där den samiska kulturen flyttade fram positionerna på ett sätt som fick nationell betydelse. Institutionerna; Norrlandsoperan, Västerbottens museum, Bildmuseet, höll sig starka och i förnyelse och Umeås kulturbudget fick stå stabil på en hög och robust nivå. Men samtidigt har hoten funnits, av den sort som präglat kultur-Sverige och kultur-Europa i stort. Institutionerna har tvingats kämpa med fortsatt låga statliga uppräkningar efter samverkansmodellens införande under tidigt 2010-tal. En besvärande rekyl har vidare kunnat konstateras i retoriken post-Umeå2014, där kulturen knuffats allt närmre skampålen för stadens ekonomiska trångmål – precis såsom oroliga röster i kulturled varnade för när kulturhuvudstadsprojektet gav frisedel att använda kulturbegreppet till lite allt möjligt.

I årtiondets sista skede har vi också sett den Sverigedemokratiska offensiv som präglat den nationella kulturpolitiken nå Västerbotten, där den omdebatterade kulturplan som regionens SD-politiker lade fram i höst tydliggjorde agendan: att nyttja kulturen för att stärka en föreställd svenskhet och samtidigt sänka takhöjden för samtidskonsten. ”Menskonst” blev ett av årets nyord som satte rubriken för det senare, SD-hatet mot den konst som utmanar både samtiden och publiken.

”Maskkonst” skulle kunna vara den lokala versionen av begreppet – för även om konstprojekten som fått utstå förakt i både media och den allmänna debatten är beklämmande många även i kultur-Umeå och Västerbotten, är det få projekt som hatats och hånats så intensivt som det som Mats Caldeborg och Katrin Zackrisson Caldeborg drog igång häromåret i Järnäsklubb. Med konst skapad för naturens minsta livsformer ska själva konstbegreppets vidd och möjligheter utforskas – en ambition man kan tycka borde vara svår att provoceras av. Men många är de som redan i projektets uppstart låtit sig uppröras – och strax innan jul kom den senaste attacken, med en nominering från föreningen Skattebetalarna för årets värsta slöseri. Lika beklämmande som vid tidigare angrepp, bland annat av Expressens Niklas Svensson, var denna gång att konstatera hur nära ytan ett konsthat ligger och pyr – och hur aningslöst detta nyttjas av aktörer som i första hand är ute efter effekt och rubriker snarare än de drivs av ett verkligt engagemang för konsten.

Som ett exempel på den okunnighet, populism och rädsla som konsten och kulturen har att slåss mot, och vilket mod som kommer att krävas av konstnärerna och kulturskaparna när vi går in i 2020-talet, blir Caldeborgs mask-projekt värdefullt att belysa.

Bättre än någon annan sammanfattar han också i sin konstnärliga praktik och filosofi relationen mellan möjligheter och risk; hur konstens potential att vidga världen obevekligen hänger samman med ett risktagande. ”Som att bygga en bro ut i dimman och hoppas komma fram till en ö”, som han beskrev både konsten och projekt Konsthall Norra kvarken när jag 2013 besökte den plats som under kommande år skulle byggas upp till en oumbärlig bas för konstnärliga möten, samtal och upplevelser.

***

Att ge sig ut och hoppas komma fram till en ö – ja, oundvikligen är en sådan färd förbunden med både hopp och rädsla. Och om hopp präglade intåget till 1920-tal och rädsla väl kan sägas prägla intåget i det nya decenniets 2020-tal, så är det helt nödvändigt att komma ihåg när vi går in i det nya årtiondet att dessa enheter ofrånkomligen står förbundna med varandra – i konsten och i livet. Att acceptera detta villkor och agera därefter blir en av den nya tidens verkliga utmaningar. Att erkänna rädslan utan att låta den förlama eller förledas tro att den alltid pekar ut de verkliga farorna. Att alltid bevara så mycket hopp att vi fortsätter våga rörelsen utåt i det okända, mot det nya möjliga.

Att aldrig glömma – hur envist någon än må försöka skrämma oss med andra sanningar – att den färd ut i dimman där vi riskerar att krocka med okända objekt, är samma färd som gör det möjligt att nå öar av ny kunskap och vidgade livsrum.

***

Två dagar innan nyårsafton köper jag ännu en paljettklänning och en glittertröja – nu med röda prislappar och jag skäms kanske lite för mitt begär efter mer såhär i elfte timmen, för jag hör mig själv säga till expediten när jag betalar, att vi måste passa på under nyår, innan det blir för sent för paljetterna. Sen skäms jag för att jag skäms och tänker; låt oss få fortsätta glittra långt in i det nya decenniet – låt festen förbli livlig, öppen och full av möjligheter. Gott nytt år!

Sara Meidell

Bli först att kommentera