Jag vet inte vad det är, men en relation som just nu fängslar mig är den mellan far och dotter. Ute på stan finner jag mig tjuvlyssnande på samtalen mellan pappor och döttrar i alla åldrar och jag finner mig överraskat gripen av en nygammal insikt om hur stark och definierande denna relation kan vara, i båda riktningar. Vilka unika bindningar som här står att finna, vilka rika erfarenheter som kan utbytas: ja, hur stort det är, allt som en flicka kan lära en pappa och en pappa kan lära en flicka.

Varför denna plötsliga fascination? Är det själva samtiden, hur vadandet i spåren av metoo påkallar ett sökande efter de relationer som vidmakthåller respektfulla och kärleksfulla män? Eller bara det faktum att far-dotter-temat med få undantag fortsätter stå i död vinkel i kulturen, utklassat av mor-dotter, eller far-son- dramer? Ovisst, men jag är inte ensam om mitt intresse: i P1 rullar till exempel en ny programserie helt dedikerad till temat far-dotter – och i spåren av en av julhelgernas stora filmhändelser har en glittrigt sidendraperad mansperson också bidragit till att sätta ljus på temat: Frostpappan.

Redan för ett år sedan hade begreppet fått spridning, då bland annat genom bilder och YouTube-klipp med pappor dansande i Elsa-klänningar och, som tung markör, ett bejublat framförande av Eddie Vedder av filmtemat Let it go.

I en text i The Guardian strax innan jul gav Tom Lamont en innerlig redogörelse för vad det hela handlar om – att i Frost ha funnit en unik plats att mötas, far och dotter, att genom filmen ha fått nycklar till samtal om kärlek, liv och död, ja som han skriver; Frost har varit en del av själva föräldraskapet, lika självklar som oron och de tidiga morgnarna. Och nu, inför premiären av Frost II: sorgen över att dottern vuxit upp och lämnat Frost-världen för Billie Eilish, klivit ut ur deras unika sfär.

Det är mycket lätt att charmas av det hela; fäder och döttrar i dans i ljusblå tyll – oemotståndligt på så många vis. Samtidigt stiger en sorg från kulisserna, där alla osynliga Frost-mammor undrar hur det på nytt kunde bli så att papporna mutade in området av vild lek och fantasi medan de själva blev stående med disken. För hur kunde marknadsvärdet i att dela en kulturhändelse med sitt barn plötsligt skjuta så i höjden?

Är Frostpapporna bara en andra vågens pappafeminister – de som 2016 ställdes både i ljuset för ett feministiskt yrvaket uppvaknande genom sina döttrar och vid skampålen för just det yrvakna senkomna – ett plötsligt möte med patriarkatet genom BR:s leksakskatalog, ungefär.

Ja, kanske är det så – och av samma anledning som pappafeminismen bör slippa hån utifrån idén om att inte bara den kvalitetssäkrade universitetssanktionerade feminismen måste få plats i offentligheten, bör Frostpapporna också tas på allvar som mer än ett ytligt poserande. Det kan vara enkelt i en svensk kontext av långt kommen jämställdhetsdebatt att förbryllas över det – men på många platser i världen är det kontroversiellt på riktigt för en man att dansa i Frost-Elsa-dräkt. Vilket inte minst den norska komikern Ørjan Burøe blev ett bevis för, sedan hans Elsa-dans tillsammans med sonen blivit viral och globalt hyllad som något riktigt exceptionellt. Och hur han ändå häcklades i brittisk morgon-tv: “Varför tror du att du är en bättre pappa än mig, bara för att du klär dig i vuxenstor Elsa-dräkt?” Och ”Varför köper man ens en vuxenstor Elsa-dräkt till att börja med?”

Ja, varför? Här, i det glansiga livstycket över pappakroppen, de skarpa paljetterna och den stumma tyllen (faktiskt på riktigt begränsande i den yviga dansen), finner vi det storartade och frigörande i allt det Frostpappan kan vara. Detta att, metaforiskt och rent faktiskt, klä sig i Elsa-dräkt. Att utan förbehåll och eventuella egna idéer om korrekt kulturkonsumtion låta barnet bli guide till och gå in i kulturupplevelser bortom den egna sfären. I The Guardian beskriver Tom Lampard träffande dessa rivna barriärer – hur han från att ha hyst en ambition vid dotterns födelse om en kulturdiet bestående av Dickens och japansk dockteater, en regnig dag utan uppkoppling finner sig kapitulera inför en DVD med Frost och går in i den värld där ett nytt referenssystem och nya drömmar, en helt ny musik, plötsligt fanns tillgänglig för honom och dottern att vistas i.

Frostpapporna blir i detta vägvisare till värdefulla påminnelser om kulturens unika potential. Hur det på ställen man inte kunnat förutse – även i nöjesindustrins bredaste forum tydligen – kan finnas plats, inte bara för utbyte av tankar och förhandling om idéer om manligt och kvinnligt, inte bara för möte i ögonhöjd mellan förälder och barn – utan också för lek, dröm och frigörande fantasi, visionerna om vilka vi kan vara.

I Frostpappans dans får allt för en stund vara lite mera möjligt – vi får vara möjliga.

Sara Meidell