Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Hatidzes samlande av vildhonung det mest gripande som just nu kan ses

Av , , Bli först att kommentera 0

”Hälften till mig, hälften till er.” Med stor försiktighet har Hatidze lösgjort en vaxkaka ur bergets hålighet och nu häller hon ut en del av honungen på klipporna i den nordmakedonska hettan. Bina stillar sig och Hatidze återvänder hem med sin andel, till modern – hon är för svag för att gå ut i solen, men låter sig motvilligt skedmatas, för lite kraft ändå.

Som en av de sista i Europa förvaltar Hatidze hantverket att samla vildhonung och i den Oscarsnominerade dokumentären Honungslandet som nu släppts på SVT Play följer vi henne i ett stillsamt berättande som kan vara något av det mest gripande som just nu går att se.

Det är svårt att inte tänka på den kinesiska kvinnan Tao i Maja Lundes klimatdystopi Binas historia från häromåret. Hon som handpollinerar fruktträd för befolkningens överlevnad i ett avlägset men alltför nära 2098, där total bidöd inträffat med svält och världskrig som följd.

Att se Hatidze utföra sitt varsamma hantverk med honungsbina är en studie av en människa i den sista utposten i ett kollapsande ekosystem. När en kringresande familj installerar sig i hennes närhet och med rök, rop och hårda nypor driver egna bikolonier blir symboliken närmast akut. Under Hatidzes förtvivlade protester svedjebränner den nya grannen hennes vilda ängar, svär över bisticken och lämnar inga halva vaxkakor efter sig i produktionen.

Men känslan i dokumentären är lika mycket den av att se en konstnär i arbete. När Hatidze vårdar sina kolonier i yttersta varsamhet med materialen och med det som lever, är det den mest slående bild vi kan få av hur konst och liv kommer helt nära i situationer av kris.

Klimathotet och den globala miljökrisen har på senare år avhandlats mer explicit i konsten. Olafur Eliasson lät 24 grönländska isblock smälta utanför klimatmötet i Paris och Bigert & Bergström lade en räddningsfilt på Kebnekaise för att nämna två av de stora i en våg som märks i snart sagt varje konsthall.

Men en annan rörelse går också att spåra, på mikronivå, som handlar mer om människans plats i världen, där intresset för livets yttersta eller innersta beståndsdelar blir mera centrala. I DN pekades till exempel trenden ut med växter i konsten, där Höga Kusten-konstnären Christine Ödlund blir talesperson för ett nytt slags naturvurm i konsten. Fängslad av växternas beskaffenhet och magi har hon flyttat in kolonilotten på galleri CFHILL och ger där en idé om ett nytt slags politisk konst, långt från plakaten, där frågorna och de tänkbara svaren får stiga friare från vad som skulle kunna liknas vid mer av en konstens grundforskning.

I tider av kris smälter konst och liv samman. I all oro och förstämning som samtiden ger skäl att känna, finns ändå en stor förtröstan i detta; att det som strävar efter fortsatt liv kan skapa nya kluster av kraft och motstånd mot en nedbrytande världsordning.

Det långsamma och långt ifrån monetärt lönsamma arbete som Hatidze ägnar sitt liv åt går i strid mot varje av den politiska och ekonomiska maktens påbjudna livshållningar. På så vis utgör hon ett motstånd bara i sin vardagliga gärning – en konstnär utan manifest eller akademiska meriter, en människa som söker stå stadig i en värld som av människosläktet gjorts till en plats med i grunden omänskliga livsvillkor.

“Det känns som att jag har funderat för mycket på skogsbruk. Vid varje område, varje litet buskage, varje glänta, nästan varje träd skulle jag kunna stanna och grubbla. Vad ska göras, vilken åtgärd är mest ekonomiskt gynnsam, hur ser vilttrycket ut, alltså hur mycket vilda djur rör sig i markerna och betar på plantor? Vilken strategi är bäst för naturen? Vad är naturen? Jag vet inte längre vad jag tittar efter här ute. En psykolog skulle säga att jag letar efter mig själv.”

Så tänker en annan av de människor på jakt efter liv i klimatkrisens tid, berättarjaget i Axel Lindéns nya roman Tillstånd. Fylld av självförakt inför sin brist på motståndskraft gentemot både rovdriften på naturen och den egna oron, är det ändå till skogen och skogsbruket han sökt sig för att hitta någon form av mänsklighet, vilken som helst.

I sin starka känsla av alienation bland de träd som mäts upp i värdeskalor han inte äger tilltro till eller nedärvd kunskap om, är hans rörelsemönster ett annat än Hatidzes lugna strövande i bergslandskapen. Ändå förenas de i det tillstånd som vi alla kanske måste lära oss uthärda – att vara den länk som ser svagast ut i ett givet sammanhang och trots det orka fortsätta söka hållbart liv. Vara liten, men orka tro på den egna och mänsklighetens storhet, ändå.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Hela landet måste rustas inför kulturkriget

Av , , Bli först att kommentera 1

Så kom då också en kartnål på Norrköping över den pågående Sverigedemokratiska offensiven mot det öppna samhällets institutioner. En tidningsartikel som ingick i stadsmuseets utställning om nazismens historia polisanmäldes av Sverigedemokraterna i Norrköping och sorterar in sig som ett i raden av den senare tidens försök att impregnera offentligheten med en nationalistisk kultursyn och agenda.

I Västerbotten har vi ännu skonats från mera riktade angrepp – men den uppmärksammade kulturplanen som Sverigedemokraterna i höstas lade fram i regionfullmäktige blev ett tydligt bevis, med konkreta exempel i det lokala och regionala kulturlivet, på hur långt partiet är beredda att gå.

Att SD-offensiven handlar om att ta makten över det offentliga rummet i vidare mening står alltmer klart – slaget står nu kring de tunga institutionernas världsbild, museernas, konsthallarnas, bibliotekens, arkivens. Hur stabila kulturinstitutionerna ute i regionerna och kommunerna står inför denna bredare framryckning blir därmed kritiskt. Det är i det lokala sammanhanget som kulturkriget kommer att stå och att det kommer att bli utmanande på fler nivåer än tidigare känt är tydligt.

Norrköpingsexemplet visar att det finns anledning att känna oro för hur institutionerna står rustade inför denna nya tidens påverkanskampanjer. Kommunens jurister hade granskat utställningen och SD hade även bjudits in av museet för att ge sin bild av historieskrivningen – ändå valde museet att i ett första läge plocka ner artikeln när polisanmälan inkom.

Det finns i sammanhanget goda skäl att beklaga det faktum att den privata företagsvärldens krishanterings- och pudlingskultur i dag belastar de offentliga institutioner som borde stå oberörda inför denna typ av påtryckningsförsök. Varje fall där en kulturinstitution viker sig eller vacklar, om än temporärt, destabiliserar systemen och blir till skadliga prejudikat.

I Norrköping begärde en SD-topp ut 18 månaders mejlkonversation mellan museitjänstemän för att nagelfara hur planeringen av utställningen kommunicerats. Detta skissar upp ett scenario där det finns risk att inte bara frågor som ligger inom SD:s hjärteområden – kulturarv, idéer om svenskhet – kan komma att behandlas försiktigare än nödvändigt av tjänstemän i det lokala och regionala kulturlivet. Det är inte svårt att föreställa sig att bara vetskapen om att någon kan komma att vilja begära ut en mejlkonversation i syfte att misstänkliggöra en kulturaktörs uppsåt, kan ha en hämmande effekt – vilket naturligtvis är en del i hela den bredare repressiva offensiven.

Att den mediala offentlighetens larmsystem är påslagna och att händelser ute i landet skrivs in i en vidare kontext på riksplan är i sammanhanget mycket tacksamt. Tidigare kunde kulturbråk eller konstdebatter ute i Grönköping refereras polariserat eller med något av ett småleende i de fall de plockades upp av Stockholmsredaktionerna – men nu finns en bredare berättelse där principdebatt kan föras och där den nationalistiska strategin kläs av likväl som exempel kan spridas på hur ett motstånd på lokal nivå kan se ut.

Lika värdefullt hade varit om den smygande urholkningen av landets kulturliv hade debatterats i lika hög grad. För hur mycket mod som än ingjutes hos de anställda vid de regionala kulturinstitutionerna, går det inte att avfärda den effekt som sviktande budgetar har på länsmuseerna, regionteatrarna och konserthusens motståndskraft och den direkta koppling som finns mellan ekonomiska resurser och möjligheterna att stå stark. Både i ett konstnärligt uttryck och en självständig och fri hållning gentemot varje typ av politisk styrning.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Kan kärlek övervinna Tinder-tomheten?

Av , , Bli först att kommentera 3

“Först kändes det helt okej att vara ensam. Sen fick jag influensa och efter det skaffade jag Tinder. Man behöver ju ändå ha någon.”

Han skämtar, men ändå inte, min gamla kompis, när jag träffar honom första gången efter skilsmässan. Vi håller den där slängiga jargongen som man gör när saker nära hjärtat plötsligt ska avhandlas i Ica-kön och jag skrattar i samförstånd, men blir samtidigt förvånad över hur konservativt beklämd jag blir inombords. Som att köpa en ny mikro bara, tänker jag, men säger inte. Tittar ner på mjölk och bananer i våra korgar och säger i stället det man ska; kul och lycka till och ses framöver.

Inför alla hjärtans dag infinner sig en deppighet från samma källa – en uppgivenhet inför hela det kärleksfientliga hyckleriet. Cellofanprasslet, rosorna med slappa kronblad, nallarna – de eviga små nallarna. Ändå är geléhjärtan och fula Valentine-kort något att i dag nostalgiskt blicka tillbaka mot – för i den nya Tinder-eran är det vi som är själva krimskramset. Vi är varorna på en global digital relations-marknad – ständigt missnöjda, som det kapitalistiska systemet lär oss vara, går vi runt med våra små bultande hjärtan och svårplacerade längtan. Matar nätjättarnas banker av stordata medan kärlekens avförtrollning skenar mot en absolut nollpunkt.

Ja, som ett exempel på den digitala senkapitalismens sista utpost är just Tinder en mycket tacksam symbol – och har också i många avseenden kommit att användas så i det offentliga samtalet. I Tinder-romanens innerstadsglansiga tomhet skramlar desperata sex-möten och kyliga dejter och i en av vinterns förvisso mer grälsjuka krönikor kopplade GP:s Björn Werner ihop känslan av att som man bli avvisad på Tinder till samma frustration som återfinns hos IS-anslutna såväl som i incel-rörelsens vrede.

Bättre än något annan nätfenomen pekar Tinder också ut den digitala generationsravinen: facebook-generationens skamfyllda smusslande med sina svajpningar i kontrast till tiktok-generationens helt ogenerade självklarhet i sitt tindrande, mobilen och apparna förlängda delar av kropp och själ bara.

Och visst har de unga rätt, som så ofta – för att betrakta Tinder som något annat än vilken platsbaserad algoritmstyrd app som helst vore inte bara reaktionärt utan också något av en historieförfalskning. Som om inte kärlek alltid haft ett mått av transaktion i sig. Som om det inte alltid funnits män som i en analog verklighet provocerats av upplevda avfärdanden av en kvinnosfär och använt detta för att legitimera destruktiva eller våldsamma beteenden. Som om 1980-talets romcom-version av dejting, där magi och slump leder väg till våra livspartners, vore en bättre häst att satsa på än den stordata vi annars gärna förlitar oss på, i sjukvård eller andra hårda livsbeslut.

Att dumpa Tinder och satsa på kvalitet och hållbarhet som DN:s Catia Hultquist föreslår i sin replik på Björn Werners yrande är alltså lika samtidsfrånvänt som annan prepper-kultur. Men lika klart är att Tinder sätter ljus på den fråga som varje digital framryckning aktualiserar; hur vidmakthåller vi en mänsklig kontrollfunktion i systemen? Här: hur hanterar vi begär och längtan, hur bygger vi relationer i en galen avreglerad och genomkommersialiserad teknologisk verklighet?

En del av svaret handlar om att göra sig medveten om vilka system vi rör oss i och aldrig glömma den kommersiella drivkraften i de globala nätjättarnas underströmmar. De rörelser som på ytan framställs som tekniska innovationer enbart till vår tjänst, krusningar av underhållning och lättjefullt socialiserande.

En annan del av svaret handlar om tid och transportsträcka – att vi i en värld som är alltigenom tillgänglig och avförtrollad kanske faktiskt måste ner i ett tillstånd där allt står avklätt, vi själva, våra begär, för att där återupptäcka en längtan tillbaka till mystiken och en återförtrollad livssyn.

Jag hör om en kompis som svajpat så lyckosamt att han snart blir tvåbarnspappa. En annan vän berättar att hon Tindrar mest för att bli glad över hur många människor som faktiskt är öppna för möten och kärlek. Så paret som hade sett varandra skymta förbi på Tinder utan att svajpa och senare stött ihop på Ica. Nu är de på en hittills oupptäckt planet av kärlekslycka. Och när jag träffar min influensa-kompis igen ute på krogen är han självlysande av förälskelse intill den Tinder-matchning som visade sig vara precis den ”någon” han sökte.

Och jag tänker att kanske behöver det inte vara så svårt, detta att göra motstånd mot de tvingande systemen, stordatan och storkapitalet. Kanske räcker det med att bara vara människa och i sin mänskliga komplexitet och inbyggda lynnighet dubbelfinta algoritmerna utan större arbetsinsats.

Kanske är själva kärleken svaret. Till sin natur det mest irrationella och svårförklarliga av fenomen, just därför den ultimata trojanska hästen för att bygga ett försvar inifrån mot Tinder-hotet om de genuina kärleksrelationernas apokalyps. En vackrare motståndshandling är hur som helst svår att tänka sig; en tro och ett hopp till kärleken, i all sin obegriplighet. Bara så.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Vem har råd att skriva sitt liv?

Av , , Bli först att kommentera 1

Den största litterära skandalen på ett decennium har den av somliga kallats, händelsen som genom Oprah Winfreys bokklubb rivstartade den amerikanska kulturdebatten. ”American Dirt,” är boken det handlar om, en roman av Jeanine Cummins, om en mexikansk kvinnas umbäranden under en flykt till USA med sin lille son. Med lovord som ”en ny Vredens druvor” och ”en ny amerikansk klassiker” togs romanen emot av kritiker och publik, med försäljningsrekord och filmplaner och plockades också upp som ett lästips i Oprah´s Book Club. Men lika kraftigt var raseriet när det avslöjades att författaren inte hade varken mexikanskt ursprung eller erfarenheter av migration, utan i själva verket var spanjor och så sent som 2015 hade uppgivit sig vara vit, detta för att 2019, inför boklansering, växla till att kalla sig latinx.

Författarprotester mot Oprah följde, samt en mycket upprörd debatt om kulturell appropriering och anklagelser om stereotypa skildringar av latinamerikaner – eldad av nya avslöjanden om sådant som smaklösa förlagsevent där till exempel taggtråd använts som partydekoration och till sist ursäkter från förlaget och inställd författarturné.

För en grundövertygad försvarare av litteraturens frihet att vara en arena för just fiktion, fantasi och ett rum för andra livsperspektiv än de egna blir debatten en prövosten, där instinktivt ett stöd för team Cummins kan kännas rimligt. Samtidigt går det inte att avfärda det faktum att författares och konstnärer bakgrund och erfarenheter har betydelse. I en svensk kontext kan vi bara ta de senaste årens samiska konst och litteratur i beaktande för att inse att specifika erfarenheter bara kan uttryckas av den som har just dessa specifika erfarenheter. Och med rätta hade nog samma indignation som i Cummins-fallet väckts i en svensk debatt om någon utanför det samiska hade gjort anspråk på en tung plats i en ny kulturell kanon av samiska nya centralverk.

Att det spelar roll vem som skriver böcker och skapar konst är ett tema som på senare tid gjort avtryck i debatten om politiserad konst och politisk styrning av kulturen. En förgrening av den debatten har rört sig kring den Sverigedemokratiska offensiven mot den fria konsten och försöken att kidnappa denna för sin nationalistiska propaganda. Denna diskussion har varit akut nödvändig; hela höstens genomlysning av SD:s strategier för att ta makten över kulturen och vilka som genom den skriver berättelserna om världen.

En annan gren, delvis inflätad i den förra, har handlat om den politisering av kulturen som redan äger rum enligt somliga, där många från just SD-lägret, andra från höger-dito larmar om menskonst och en vänsterstyrd tystnadskultur i färd att strypa den fria konsten as we speak. Där det, för att ta de senaste exemplet, kan heta att “skapande människor sitter som buktalardockor i knät på en minister, politruk eller ideolog” som Erik Helmersson uttryckte det i DN häromveckan, i en stödkommentar till författaren Johan Heltnes tidigare beskrivning av ett författarsverige dominerat av ”marxistisk-feministisk-queer teori”, sedan hans förlag strukit delar om en anmäld våldtäkt i hans roman.

Att denna debatt är viktig att hålla vid liv är självklart; för att bevara den konstnärliga frihet som ett fritt och demokratisk samhälle kräver, måste potentiellt repressiva och totalitära maktstrukturer i kulturen motarbetas. Och för det behöver kunskapsnivån om kulturpolitik och kulturekonomi höjas, så att mytbildning och propaganda kan förhindras att spridas, på det att till exempel anklagelser om vänstervridning inte skymmer sikten för andra strukturer som kan ha större men mera osynlig makt över konstens frihet.

I Aftonbladet (29/1) gör Kristofer Andersson en högst välkommen insats i detta avseende. I en kommentar till Helmersson/Heltnes varningsrop leder han inte bara i bevis att de offentliga stödsystemen knappast låter vänstervridna snöflingor strypa konsten – han riktar också ljus på den hittills döda vinkel i debatten om den politiserade kulturen och som mer än gärna får bli en följetong i vårens kulturdebatt: nämligen pengars makt.

För, som Andersson skriver: verkligt inflytande handlar inte om vem som gapar mest på ett seminarium, eller om att slippa få pisk av en förläggare – det handlar om vem som överhuvudtaget får studera eller ha en förläggare. Vilka har råd att investera i den tid och den arbetsinsats som den verkligt fria konsten, de stora romanbyggena, det risktagande som de långa linjernas berättande kräver?

Att den klassdimension som Andersson belyser har fått stå tillbaka till förmån för sådant som en estetisk debatt om strömlinjeformning vid författarskolorna är signifikant för hela den maktobalans som råder i kulturvärlden, där stödsystemen för konstnärer fortsätter att selektera människor på motsvarande sätt som bostadsmarknaden. En förskjutning där till sist bara de som får bostadsrätter i innerstäderna av sina sina föräldrar är de som har råd att göra konst. Desto viktigare att hålla ett fortsatt ljus på frågan – för om vi menar allvar med högtidsord om en fri konst som det fria samhällets vaccin så måste varje del av samhället ha sina uttolkare, sina vittnen utanför maktens mittfåra.

Sara Meidell

Bli först att kommentera