Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Låt fjällblomman lära oss solidaritet och ödmjukhet

Av , , Bli först att kommentera 1

”Ödmjukheten inför blomman i trädgränsen öppnar vägen upp på fjället.” Så skrev Dag Hammarskjöld i Vägmärken – älskade bevingade ord som också ingraverats på en sten längs pilgrimsleden i hans namn mellan Abisko och Nikkaloukta. En viloplats, en meditation över människans färd i hög terräng.

Få har skrivit så vackert och med sådan precision i gränssnittet mellan mystik och politik om den svenska fjällvärlden – och när coronakrisen inför vårvinterns fjällsäsong nu blixtbelyser detta landskap, är det hans ord som stiger fram för mig.

Att låta ödmjukhet öppna vägen upp på fjället. Sorgligt ohörda klingar i dag Hammarskjölds maning om omsorg och respekt för det levande och det levandes villkor, över fjällorter där den moraliska trädgränsen under vårvintern i stället forceras med förbluffande dödsförakt. Många är de som trots kristider packar sig iväg, lockade av den vision av normalitet som marsljus och drömmar om påskfjädrar i fjällbjörksris erbjuder.

Men möjligen finns i själva krissituationen också en förklaring till den ohejdade fjällturismen, trots påbjuden försiktighet i coronatider. Karavanerna ut i vildmarkerna är en ikonisk bild i dystopierna, hårt impregnerade i våra medvetanden genom otaliga skildringar i kulturen. När katastrofen kommer packar familjerna in sig i sina bilar och lämnar städerna – och i den verklighet som i dag alltför ofta känns som en fiktion utspelar sig nu detta scenario. Plötsligt är tätheten i städerna ett hot, medan glesheten på landsorterna är trygghet; och den som från stadens täthet söker glesheten en potentiell smittbärare. Plötsligt är filmernas dystopier verklighetens omvända, med myndigheter som gör allt för att hindra människor från att söka sig ut, till öarna i medelhavsarkipelagen, till sina hytter i fjällvärlden.

I kvällstidningsretorikens krigshetsande version är det after skin som burit symbolberättelsen om konflikten – mänsklighetens begär i sin nakna vulgaritet, rollbesatt av aningslösa storstadsfamiljer i grälla skidkläder, rubrikvänligt citerade för att stärka bilden av polarisering mellan ansvarsfulla samhällsmedborgare och covidioter.

Och visst, det är en slagkraftig berättelse detta, om smittans karaktärsprövande effekt, hur den oundvikligen bär splittrande potential. Och i coronas påverkan på fjällturismen speglas också mycket tydligt hela frågan om exploateringens drivkrafter, svensk fördelningspolitik och hierarkierna som i utgångsläget håller storstad över glesbygd.

Men det finns också en djupare dimension i den starka längtan till vidderna som nu manifesteras som ett myndighetstrots, som är viktig att förstå och som inte enbart bör fördömas eller raljeras över. Just fjällvärlden har under de senare årens stigande klimatoro utgjort spelplats för detta, med vandringsleder som stockat sig av alla som velat säkra en skärva vildmark innan apokalypsen, som desperat sökt höghöjdsperspektiv på det insikter som varit svåra att orka utstå i markhöjd.

I de drivkrafter som i dag fördöms hos de som vägrar ge upp skidveckan – och dessa är verkligen inte bara stockholmare, även de nordliga länen har sina covidioter – finns också en längtan efter den andlighet som naturen ger. En nedärv känsla traderad genom århundraden och decennier av skogsmullande och friluftsfrämjande, av att skogarna och fjällen oavsett allt annat och kanske särskilt i tid av kris ska finnas som en härd, en klangbotten, en viloplats. Denna känsla av intim relation till naturen låter oss också förstå varför inskränkningar upplevs så hotande, ja kränkande.

De utmaningar som corona ställer i vår väg har öppnat alldeles nya dimensioner av komplexitet i fråga om problemlösning för fortsatt liv. Varje gammal sanning behöver omprövas, varje ägandeanspråk vi tidigare haft på vår tillvaros olika fält. Samtidigt är läget så extraordinärt att vi inte heller har råd att inte ta de självklara besluten när de presenterar sig – och inför skidveckorna kan fjällvärldens inneboende kompromisslöshet få peka ut det självklara: för individen att stanna hemma, för staten att bistå med nödvändiga hållbara räddningspaket för att säkra kommande turistsäsonger, och varför inte hållbara levnadsvillkor även tiden däremellan på samma gång.

Den fjällresa som jag själv ställde in hade inget med corona att göra. Då var det sportlov, vi skakade på huvudet åt folk som drog till alperna, men förstod ännu inte att även de svenska fjällen skulle bli no-go-zoner. Lika snabbt som fjällvädret ändrades sedan allt och den Littfest jag hade stannat hemma för att planera inför ställdes in, som senare närmast allt annat. Utom ännu biblioteket – och det är dit jag nu finner mig irra med min längtan efter liv och luft, något beständigt.

Bland faktaböckerna ligger den så framför mig – klassikern bland fotoböcker och en vidd i sig själv, kanske bibliotekets största bok: ”Dag Hammarskjölds fjällvärld”. Och i fotografen Claes Grundstens dokumentation av Kebnekaise, Sarek, Tarfala, i spåren av fredsmäklaren och den hängivne fjällvandraren framträder nu symbolbilder både av hopp och av hur mycket vi riskerar förlora.

Fast boken är orealistiskt otymplig lånar jag den och finner en kort tröst i hur kastvindar mellan Umeås höga hus gör den till ett litet segel en sekund. Från essän ”Fjällvandring”, skriven till Svenska Fjällklubben 1957, då Dag Hammarskjöld mest befann sig i New York, går hans ord rakt ut till samtiden:

”Fjället ger en ny ensamhet, i stigens och klättringens delade uppgifter och mödor, delade äventyr och skönhetsupplevelser. En ny ensamhet – i ett kamratskap svårt att i en annan miljö förverkliga med samma ton av frihet i ömsesidigt beroende, av isolering trots mänsklig kontakt.

Det bereder oss slutligen nya, rika tillfällen att lära känna oss själva. Det kan avslöja svagheter, både sinnets och kroppens. Men det kan också ge oss beviset för oanade resurser och, med Rilkes ord, visa ’die sich uns sonst verschweigen, unsere fröhliche Kräfte’.”

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Ett Umeå i kollektiv sorg – men hopp finns

Av , , Bli först att kommentera 2

Omställning var ett tema för årets Littfest men att det skulle komma att prägla festivalen i så drastisk form kunde ingen föreställa sig så sent som dygnet innan start. Beskedet om en inställd festival skriver nu in den fjortonde Littfest i historien som ett exempel på hur litteraturen alltid behöver vara redo att möta nya sorters prövningar.

När terror slagit mot det öppna samhället under de senare åren har kulturarrangemang ofta varit strategiska och symboliska måltavlor – därför har också kulturlivets instinktiva svar efter terrorhandlingar varit en ökad mobilisering, uppmaningar att fortsätta samlas, fortsätta skratta och leva och därigenom manifestera en kompromisslös hållning mot krafter som vill splittra och inge fruktan.

Utbrottet av coronaviruset ställer upp helt andra hot mot det öppna samhället, där försvarsstrategin är den helt omvända. I stället för det vi lärt oss betrakta som skydd för de demokratiska strukturerna – fri rörlighet över nationsgränserna, frihet att mötas – är det precis detta som behöver begränsas för att bevara stabila samhällsinstitutioner.

Möjligen är associationen oanständig, men de senaste dagarnas stämningar väcker minnet till liv av Profiltetaterns i dag kultstämplade Utbrott, som hade premiär under kulturhuvudstadsåret. I föreställningen är det ett zombievirus som spridit sig över Umeå och många minns i dag det interaktiva skräckdramat som en definierande kulturupplevelse. Att som publik stängas in i en situation där teaterrummets regler plötslig var upphävda, där gränsen mellan fiktion och verklighet plötslig var satt i svaj, därefter tvingas till skarpa val och snabba beslut som öppnade den fjärde väggen på det mest dramatiska vis, är en teaterupplevelse som i dagarna haft många paralleller i de stämningar coronasituationen orsakat – ångesten inför ett oberäkneligt förlopp, hur panik och rädslor sätter frågor om kollektiv och individ i ljuset.

Coronaviruset är ett hållbarhetstest av ett slag vi inte upplevt i modern tid och har på kort tid pekat ut en skörhet i många dimensioner i samhället, där utöver de hårdare hoten mot institutionerna även desinformation, vetenskapsförakt och misstro mot medier har följt i spåren. Samtidigt visar utbrottet på stor mänsklig förmåga till solidaritet och på vilken kapacitet som faktiskt finns att snabbt ställa om och justera stora samhällssystem till en drastiskt högre hållbarhet, om rätt lärdomar kan dras under och efter den rådande skälvningen över världen.

En representant för samtidsmänniskans krav på omedelbar behovstillfredsställelse, sa regissör Tobias Theorell om sin huvudkaraktär vid förra veckans pressträff inför premiären av Don Giovanni på Norrlandsoperan. När premiären på torsdagen genomförs inför decimerade publikskaror skulle någon kanske tycka att det vore lockande att utpeka ett symbolvärde i den utsagan: Don Juan som ett operahistoriskt exempel på hur människan även i prövande tider väljer känsla före förnuft, nuet framför försiktighet inför framtiden – i detta fall; business as usual trots pågående kris. Beslutet att genomföra föreställningarna i Umeå har också mötts av samma kritik som nationalscenerna, där samma linje drivs, med fortsatt verksamhet inför publik med marginal till de statligt stipulerade 500.

Kritiken är i flera avseenden begriplig – men snarare än att fördöma institutioner och arrangörer som låter scenerna förbli levande och hanterar situationen så varsamt och rimligt som faktiskt är möjligt givet de direktiv som utfärdats, hoppas jag att undantagstillståndet kan få utmynna i en vidare diskussion om den skörhet som kulturlivet belastas av oaktat virus. Att staten följer upp konsekvenser av neddragen verksamhet inte bara vid institutionerna utan också i det ännu sårbarare fria kulturlivet, med sina redan låga marginaler och pressade arbetssscheman.

I ett Umeå i kollektiv sorg över en inställd Littfest är det hur som helst svårt att inte känna en försiktig glädje snarare än rädsla när mindre arrangemang i stan nu kommunicerar ut att planerade boksläpp, samtal, föreställningar trots allt blir av – allt inbäddat i stor tydlighet kring förhållningsorder kring individens ansvar för att hindra smittspridning. Den längtan efter att få fortsätta mötas kring kulturen som i detta uppvisas, ger ett hopp om en nyvunnen varsamhet, när krisen är över, med det kulturliv och de fysiska mötesplatserna vi hittills kanske tagit allt för mycket för givna.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Övergreppen ekar genom samiska veckan

Av , , Bli först att kommentera 0

Kan det vara så att vår historia är drabbad av reproduktivt våld därför att den inte blivit berättad och begravd på rätt sätt?

Frågan ställs av konstnären Grada Kilomba, som på Bildmuseet just nu ställer ut videokonst där hon låter grekiska myter rikta frågor till samtiden om kolonialismens spår, rasism, könsförtryck och våld. Antigone, hon som trotsar kungen och utför begravningen av en bror som inte fick sörjas, är en av de gestalter vi möter, som i ett av verken blir symbol för rättvisans politik. Genom begravningens ritualer och bara så, kan hon ta makten över minnena, både broderns och de egna, enligt konstnären.

En bättre plats för föreläsningen om fjolårets repatriering i Lycksele, under samiska veckans invigningsdag kunde alltså inte finnas. Adriana Aurelius, projektledare för återbördandet av samiska kvarlevor till den gamla samiska kyrkplatsen fanns då på plats och berättade om händelsen då de levande ålades ansvaret för de döda och ofödda. Som hon själv förklarar det: ”När de döda plötsligt ringde från museets telefon och bad att få komma tillbaka, började en förvandling. De väckte liv i gamla släktband och skapade nya vänskapsband. Burna i askar av näver återvände de på de levandes ben.”

Som programpunkt i en festkantad invigningsstämning blev föreläsningen i sig själv en markör för eftertanke och värdighet, med fin symbolik i kopplingen till Kilombas verk. Och om de antika myterna kan användas för att förstå hur det eviga mänskliga impregnerar samtiden, blev det under föredraget tydligt hur repatrieringsprocessen kan ge många nycklar till det samiska i dag. Både till de historiska mekanismerna av våld och förtryck, men också till hur vägen till upprättelse och verklig läkning ser ut, där det samiska sammanhangets makt över försoningsprocessernas regi och över tidigare kunskapsauktoriteters tolkningsföreträde är ett par av de centrala delarna.

Att repatrieringen skapade ett värdigt avslut på en mörk historia skänker hopp – och mycket gott har följt i spåren i Lycksele sedan den ägde rum sensommaren 2019. Bland annat har Lycksele som den första kommunen fördömt rasistiska handlingar efter Girjasmålet och den 6 februari firade dubbelt så många människor den samiska nationaldagen på offentlig plats i Lycksele. Vidare har samiska rituella föremål fått en stående plats i kyrkan i stället för endast vid samiska gudstjänster och ett utökat samarbete sker i dag mellan församlingen och samer.

Men i ett nu där historien kastar sig mot strupen på samtiden med större aggressivitet än någonsin, är det lika viktigt är att ta historien bakom övergreppen i Lycksele till stöd för att peka ut samtidens blinda fläckar. Hur reagerar vi i dag när gränser överträds, när processer legitimerade inom institutionerna går in i etiska gråzoner? Hur lär vi oss identifiera skadeverkningarna av det rasistiska våldet, hur kan vi alla börja förstå och placera in oss själva i en struktur av förövare och offer, förstå den komplexa skam och skuld som belastar båda läger?

Årets samiska vecka saknar uttalat tema, men skulle en rubrik ändå sättas, skulle övergrepp ligga nära till hands – smärtsamt och starkt genomsyrar det programmet. Konstnären Lena Stenberg belyser i klara färger och med gamla familjebilder hur kolonialismen i Sápmi kluvit marker och människor, medan sångerskan Katarina Barruk i sin musik berör frågan om den hotade makten över ett språk, för att bara nämna ett par inslag.

Starkt klingar också temat i torsdagens program på Västerbottens museum, där tvångsförflyttningarna ägnas en eftermiddag. Medverkar gör bland andra Elin Anna Labba som med sin nya bok Herrarna satte oss hit bidragit till ett stycke ovärderlig historieskrivning med nytt nationellt ljus på våldet och skadorna i tvångsförflyttningarnas spår. Med en stark text i Expressen stod Labba också häromveckan för ett viktigt inlägg i debatten om den våg av hat och rasism som följt efter Girjasdomen, där plågade och skadeskjutna renar blev ohyggliga bilder som spreds av hur levande aggressiviteten och råheten mot samer fortfarande är.

”Det är för tidigt, för det samiska är det alltid för tidigt eller för sent.” skriver Elin Anna Labba i ett uttryck för sin otålighet gentemot den långsamhet som präglar processen mot upprättelse.

Samma känsla av processer i otakt kan också fästas vid det faktum att det bildningsprojekt som just nu pågår kring det samiska, äger rum i en samtid där stark polarisering, rasism och intolerans präglar samhällsklimatet och där våra demokratiska- och kunskapsinstitutioner ansätts hårt av repressiva och antidemokratiska krafter. Men samtidigt som detta fördröjer och försvårar kampen för samisk upprättelse, där även lösningar på interna konflikter inom det samiska riskerar att sinkas, står också möjligheter att utvinna.

För när hatet skruvas upp, samtidigt som ett förhöjt kunskapsläge gör det svårare att ignorera kopplingarna till historiska övergrepp, blir det också enklare att utkräva tydliga ställningstaganden från makthavare.

Med två meningar i ett upprop riktat till Kiruna kommun för bristfälligt avståndstagande, sammanfattar rörelsen Backasapmí och mer än 700 undertecknare det hela med all tydlighet som krävs: ”Tiden är inne för att stå upp för ett tolerant demokratiskt samhälle och agera för att alla människors rättigheter respekteras. Samiska rättigheter är mänskliga rättigheter.”

Sara Meidell

Bli först att kommentera