”Ödmjukheten inför blomman i trädgränsen öppnar vägen upp på fjället.” Så skrev Dag Hammarskjöld i Vägmärken – älskade bevingade ord som också ingraverats på en sten längs pilgrimsleden i hans namn mellan Abisko och Nikkaloukta. En viloplats, en meditation över människans färd i hög terräng.

Få har skrivit så vackert och med sådan precision i gränssnittet mellan mystik och politik om den svenska fjällvärlden – och när coronakrisen inför vårvinterns fjällsäsong nu blixtbelyser detta landskap, är det hans ord som stiger fram för mig.

Att låta ödmjukhet öppna vägen upp på fjället. Sorgligt ohörda klingar i dag Hammarskjölds maning om omsorg och respekt för det levande och det levandes villkor, över fjällorter där den moraliska trädgränsen under vårvintern i stället forceras med förbluffande dödsförakt. Många är de som trots kristider packar sig iväg, lockade av den vision av normalitet som marsljus och drömmar om påskfjädrar i fjällbjörksris erbjuder.

Men möjligen finns i själva krissituationen också en förklaring till den ohejdade fjällturismen, trots påbjuden försiktighet i coronatider. Karavanerna ut i vildmarkerna är en ikonisk bild i dystopierna, hårt impregnerade i våra medvetanden genom otaliga skildringar i kulturen. När katastrofen kommer packar familjerna in sig i sina bilar och lämnar städerna – och i den verklighet som i dag alltför ofta känns som en fiktion utspelar sig nu detta scenario. Plötsligt är tätheten i städerna ett hot, medan glesheten på landsorterna är trygghet; och den som från stadens täthet söker glesheten en potentiell smittbärare. Plötsligt är filmernas dystopier verklighetens omvända, med myndigheter som gör allt för att hindra människor från att söka sig ut, till öarna i medelhavsarkipelagen, till sina hytter i fjällvärlden.

I kvällstidningsretorikens krigshetsande version är det after skin som burit symbolberättelsen om konflikten – mänsklighetens begär i sin nakna vulgaritet, rollbesatt av aningslösa storstadsfamiljer i grälla skidkläder, rubrikvänligt citerade för att stärka bilden av polarisering mellan ansvarsfulla samhällsmedborgare och covidioter.

Och visst, det är en slagkraftig berättelse detta, om smittans karaktärsprövande effekt, hur den oundvikligen bär splittrande potential. Och i coronas påverkan på fjällturismen speglas också mycket tydligt hela frågan om exploateringens drivkrafter, svensk fördelningspolitik och hierarkierna som i utgångsläget håller storstad över glesbygd.

Men det finns också en djupare dimension i den starka längtan till vidderna som nu manifesteras som ett myndighetstrots, som är viktig att förstå och som inte enbart bör fördömas eller raljeras över. Just fjällvärlden har under de senare årens stigande klimatoro utgjort spelplats för detta, med vandringsleder som stockat sig av alla som velat säkra en skärva vildmark innan apokalypsen, som desperat sökt höghöjdsperspektiv på det insikter som varit svåra att orka utstå i markhöjd.

I de drivkrafter som i dag fördöms hos de som vägrar ge upp skidveckan – och dessa är verkligen inte bara stockholmare, även de nordliga länen har sina covidioter – finns också en längtan efter den andlighet som naturen ger. En nedärv känsla traderad genom århundraden och decennier av skogsmullande och friluftsfrämjande, av att skogarna och fjällen oavsett allt annat och kanske särskilt i tid av kris ska finnas som en härd, en klangbotten, en viloplats. Denna känsla av intim relation till naturen låter oss också förstå varför inskränkningar upplevs så hotande, ja kränkande.

De utmaningar som corona ställer i vår väg har öppnat alldeles nya dimensioner av komplexitet i fråga om problemlösning för fortsatt liv. Varje gammal sanning behöver omprövas, varje ägandeanspråk vi tidigare haft på vår tillvaros olika fält. Samtidigt är läget så extraordinärt att vi inte heller har råd att inte ta de självklara besluten när de presenterar sig – och inför skidveckorna kan fjällvärldens inneboende kompromisslöshet få peka ut det självklara: för individen att stanna hemma, för staten att bistå med nödvändiga hållbara räddningspaket för att säkra kommande turistsäsonger, och varför inte hållbara levnadsvillkor även tiden däremellan på samma gång.

Den fjällresa som jag själv ställde in hade inget med corona att göra. Då var det sportlov, vi skakade på huvudet åt folk som drog till alperna, men förstod ännu inte att även de svenska fjällen skulle bli no-go-zoner. Lika snabbt som fjällvädret ändrades sedan allt och den Littfest jag hade stannat hemma för att planera inför ställdes in, som senare närmast allt annat. Utom ännu biblioteket – och det är dit jag nu finner mig irra med min längtan efter liv och luft, något beständigt.

Bland faktaböckerna ligger den så framför mig – klassikern bland fotoböcker och en vidd i sig själv, kanske bibliotekets största bok: ”Dag Hammarskjölds fjällvärld”. Och i fotografen Claes Grundstens dokumentation av Kebnekaise, Sarek, Tarfala, i spåren av fredsmäklaren och den hängivne fjällvandraren framträder nu symbolbilder både av hopp och av hur mycket vi riskerar förlora.

Fast boken är orealistiskt otymplig lånar jag den och finner en kort tröst i hur kastvindar mellan Umeås höga hus gör den till ett litet segel en sekund. Från essän ”Fjällvandring”, skriven till Svenska Fjällklubben 1957, då Dag Hammarskjöld mest befann sig i New York, går hans ord rakt ut till samtiden:

”Fjället ger en ny ensamhet, i stigens och klättringens delade uppgifter och mödor, delade äventyr och skönhetsupplevelser. En ny ensamhet – i ett kamratskap svårt att i en annan miljö förverkliga med samma ton av frihet i ömsesidigt beroende, av isolering trots mänsklig kontakt.

Det bereder oss slutligen nya, rika tillfällen att lära känna oss själva. Det kan avslöja svagheter, både sinnets och kroppens. Men det kan också ge oss beviset för oanade resurser och, med Rilkes ord, visa ’die sich uns sonst verschweigen, unsere fröhliche Kräfte’.”

Sara Meidell