Varje människa har sin egen tidpunkt då den djupare insikten om vad coronaviruset är uppnås, om alls. Döden tecknar för de flesta en definitiv konfrontation – men att det lika gärna kan vara en favoritkändis som en närståendes bortgång som väcker oss, blev Adam Alsings död i förra veckan ett bevis för. I den kollektiva sorgeprocess som har sina starka ritualer både i sociala medier och de traditionella, märktes kanske en ny mognad i den rutinmässiga dramaturgi vi vant oss vid att följa när kända personer dör. Kanske en ny ödmjukhet inför virusets likgiltighet inför eventuell stjärnglans – en vilja att skriva fram en människa snarare än en hjälte i minnesbilderna.

I Googles nyhetssök råkar en bild av coronaviruset häfta vid Expressens artikel om konstnären Lennart Jirlows död vid 83 års ålder – men i rapporteringen framgår inte att det skulle vara viruset som orsakat hans bortgång. Inte heller vid konstnärskollegan Lars Arrhenius död, helt nära i tid, står något sådant att läsa in mellan raderna – och att komma på sig själv med den spekulativa instinkten manar också snabbt till värdighet. Riktar om blicken till de bortgångnas avtryck på jorden under den tid de funnits, hur de talar till oss i dag. Jirlows ständiga driv mot ljus och mänsklig värme, hur den fann en kär plats i så mångas hem där nu längtan efter just det är så stor. Arrhenius, som med sin nu pågående utomhusutställning Tyst vår, om människans relation till naturen, riktar ett rop rakt in i nuet.

Vid hans verk, en gravsten med inskriptionen ”Framtiden vilar här”, har närstående nu lagt blommor, rapporteras det.

”De berömda och de glömda” heter boken som konstvetaren och feministen Barbro Werkmäster utgav 2006, om kvinnliga svenska modernister. När nyheten om även hennes död, 87 år gammal, kommer i helgen, är det den jag letar upp på biblioteket – den och utredningen hon bidrog till som skulle ligga till grund för Museum Anna Nordlander i Skellefteå. Jag läser om de kvinnliga modernisterna hon lyfte fram i ljuset, om kommunpolitikens hierarkier mellan man och kvinna, periferi och centrum. Om hur det faktiskt har betydelse vem som avbildar verkligheten. Plötsligt finns tid för sådant, för strövtåg i arkiven, tid för att få sin milda påminnelse från historien, om att inte glömma att lyssna bakåt. För även Barbro Werkmäster talar rakt in i samtiden. I en tid då globala kriser riskerar att tippa över till en backlash för feminismen, då kulturinstitutioner vacklar och repressiva krafter får livsluft i krisernas lynniga energiflöden, lyser hennes livsgärning.

I Umeåfotografen Elin Berges nya bok Awakening skildras en rörelse av kvinnlig väckelse där en cyklisk kunskap och förståelse av tid framhålls framför den hittills rådande, som beskrivs som maskulin, linjär och knuten till den tro på stadig tillväxt som nu har jorden nere för räkning. En genom historien lågt ansedd feminin kraft ska resa sig och göra världen hel igen.

I en coronavår då det egentligen bara är den spirande grönskan som står för någon slags normalitet, är den livsåskådningen trygg att få bekänna sig till.

En cirkulär mänsklig gemenskap, i omsorg både mot historien och framtiden, i en tid mellan scilla och krokus, mellan skylla och karybdis. En tid att låta många komma till tals samtidigt, låta gamla hjältar blekna och andra stiga fram – en tid för att låta oss överrumplas av erfarenheter och viskningar från annars ohörda fält. Tecken från livet.

Sara Meidell