“Det mest irriterande är alla som säger åt mig att göra coronakonst”. På Ica stöter jag ihop med en av stans konstnärer, vi brukar annars ses i kultursammanhangen, vid vernissagerna och i foajéerna, men denna vår är det mest på cykelbanorna och på ja, Ica, samtalen om konsten och tillvaron förs.

Vi har pratat om det man gör nuförtiden, oron, men också det stilla livet, all tid som plötsligt frigjorts för arbete i ateljén. För att slutföra och påbörja, för djup och vidd i tanke – de processer som under en normal vår hade fått mindre tid.

Den frustration hon nu uttrycker, förväntningarna att reagera och leverera, delas av många dessa dagar – en övergripande känsla av att vara bakbunden av ett tillstånd som inte går att påverka. Av kraven, de många olika, som från en dag till en annan rests på oss för att klara kollektivet genom den svåra tiden. Av insikten om att hur vi svarar på dessa krav också ytterst är vad krisen handlar om och som kommer bli avgörande för hur väl vi tar oss igenom den.

Många kulturskapare har mobiliserat under virusets framfart och på olika sätt reflekterat över och kommenterat coronapandemins omskakande följer för individen och världen. All denna bildkonst, musik, litteratur, är av oerhört värde, både konsthistoriskt och i ett nu, som en markör för konstens självklara plats i ett offentligt samtal om världen och människorna. Men lika viktigt är att under pågående kris värna en konstnärlig frihet – den självklara rätten att inte behöva reagera konstnärligt på viruset.

Eftersom konst alltid skapas i en given kontext i en given tid, kommer samhället och politiken alltid att på ett eller annat sätt leta sig in i den. Att i omvälvande skeenden ropa på konstens hjälp för att förstå världen tecknar också den vackraste tilltron till dess betydelse och kraft – men viktigare än någonsin är samtidigt att komma ihåg hur förödande det vore att ålägga konsten det formella gestaltningsuppdraget av samtiden, corona eller ej. Det vore att leda in på en politiserad och instrumentell väg som riskerar både att konstens kritiska potential desarmeras och att estetiska kvaliteter påverkas – sämre konst helt enkelt.

”Förmodligen” fortsätter konstnären på Ica, ”kommer corona att komma in i konsten ändå, det är väl oundvikligt. Men det kanske blir om ett par år, eller ännu senare. Jag vet inte.”

Vi vet inte – att stå ut med detta är en av de stora prövningarna för människan i pandemins grepp. Det är plågsamt, men i fråga om konsten ett tillstånd som samtidigt är livsviktigt; att inte veta är ju i själva verket en bärande del i den konstnärliga rörelsen, ut i världen, in i det mänskliga, det öppna sökandet efter svar.

Att denna fria rörelse kräver ekonomisk trygghet och stabila och fria kulturinstitutioner har under coronakrisen blivit förfärande tydligt och för många är allt skapande just nu helt pausat. Redan nu är skadorna på kulturlivet närmast oöverblickbara och riskerar att bli permanenta om inte akuta insatser görs.

Regeringens stödpaket på 500 miljoner kan bromsa förloppet och får förhoppningsvis stor betydelse för enskilda kulturskapare, men det måste också inskärpas att både kommuner, regionerna och staten under lång tid framöver kommer behöva fortsätta backa upp kulturlivet med extra medel.

Köpa tid och livsutrymme så att konsten får vara den plats och den kraft ett friskt samhälle kräver.

Sara Meidell