Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Nu måste vi rädda barnen

Av , , Bli först att kommentera 3

Tvätta tvätta liten hand, bort med grus och bort med sand. De blev snabbt bäst av alla på handtvätt, de minsta, de som blir minst sjuka, men som redan lärt sig hålla avstånd i lässoffor, mellan gungor och trehjulingar. Snabbast av alla lärde de sig också skärm-prata med generation riskgrupp, glatt och självklart – ändå är barnens tillvaro under pandemi-våren en lågintensiv sorgesång. Hjärtskärande är hur snabbt och lojalt de anpassat sig till nya rörelsemönster, nya sätt att tala, en ny relation till hela livet plötsligt.

Två månader i pandemins grepp har försatt stora delar av en vuxenvärld i nedstämdhet och ångest. Ändå har krisen bara pågått under några få procent av en livstid hos en människa i medelålder – samtidigt som en treårings liv intecknats av corona till mångdubbelt större andel. 1940-talisterna hade kriget, 1980-talisterna Palme och Tjernobyls radioaktiva regn på skolgårdarna och nu: vi har coronatider på händerna, som jag hör en 4-åring konstatera om det som skulle komma att bli vår barngenerations definierande kris.

I många avseenden har coronakrisen också satt ljus på ett världstillstånd präglat av den inverterade relation mellan barn och vuxen som på senare tid blivit alltmer påtaglig i samtiden. Å ena sidan en infantiliserad storpolitik kännetecknad av krav på omedelbar behovstillfredsställelse, brist på konsekvensanalys, sagans tro på möjligheten till evigt fortsatt frosseri. Å andra sidan en ung generation som mobiliserat och gått ut till kamp för de långa perspektiven, det i alla avseenden hållbara livet.

Liksom allt annat som viruset slår undan benen för är det också denna unga generation som riskerar att fara mest illa. Bli representanter för en av de rättighetskamper som riskerar sättas på paus när världsmarknaden och lynniga världsledare driver mot fält där barns och andra underprivilegierade gruppers utrymme och rättigheter nedprioriteras eller bara faller utom radarn på bekostnad av mer akuta frågor.

Ett exempel i denna riktning finner vi i det faktum att barnkonventionen blev svensk lag 2020, en händelse som aldrig tog fäste i en vidare diskussion innan corona överskuggade allt och snarare kom att utgöra en backlash för barns och ungas perspektiv och talutrymme.

Desto mer angeläget är därför att rädda den nya antologi om den nya lagen av Ylva Mårtens, journalistikens nestor i fråga om barnperspektiv och barnrättigheter, från krisens slukhål. “Vi måste börja med barnen” är titeln på boken som samlar 18 essäer av författare, forskare och journalister som skriver om och kring frågan; vad skulle hända om Sveriges regering lade om kurs mot en inrikespolitik med barnperspektiv, i linje med den redan rådande feministiska utrikespolitiken?

Skribenter som Susanna Alakoski, Suzanne Osten, Hugo Lagercrantz, Lars H Gustafsson, Ove Sernhede och Ulla Waldenström tar vitt skilda spår för att reflektera över svaret på frågan, men i lika hög grad tecknas bilden av vad som står på spel om vi INTE förmår ställa om politik och juridik så att barnen placeras i centrum för de stora besluten.

Skola, förlossningsvård, barnfattigdom, hederskultur, bostadspolitik, vårdnadstvister, nazistisk radikalisering och mobbing är bara några av infallsvinklarna hos skribenterna som alla rör sig mot samma slutsats: att värnandet av barnen inte primärt handlar om att skydda en människa under en avgränsad del av livet, utan om att hela samhällets bärkraft villkoras av att just barnets behov tillgodoses. Så föreslår till exempel Ylva Mårtens en andra vice statsminister; en barn- och framtidsminister i samma uppdrag. Efter att ha läst antologin verkar det orimligt att inte genast inrätta en sådan post.

Omsorg om barnen har under pandemin mycket handlat om reaktiva åtgärder: hantera en ny vardags praktiska omständigheter, det pedagogiska uppdraget att begripliggöra skeendet och skydda de minsta från att ryckas med i vuxenvärldens underströmmar av panik. Ett värdefullt insamlingsarbete pågår också av barns berättelser till kulturarvsarkiven. Allt detta nödvändiga insatser – men fortfarande saknas barnen i den vidare diskussionen om världen post-corona.

“Ers Majestät Bebin” lyder rubriken på Hugo Lagercrantz bidrag till antologin, i sin tur lånat från Freud, som använde ett tidningsfoto av hur poliser stoppade trafiken för att låta en kvinna med barnvagn passera, för ett resonemang om hur det lilla barnets överlevnad hänger samman med en narcissism, att behöva stå i centrum.

I undertexten kan i förstone något raljant anas i orden, ett förlöjligande av en vuxenvärld som tappat sin auktoritet och låter barnet utropas till högste befäl – och visst, den omställning som kommer att krävas i världen bygger på att den vuxna står kvar i besluts- och ansvarsposition. Men i scenen som titeln refererar till påminns vi också om att barnet ovillkorligen måste stå i mitten för de beslut som fattas: världen måste anpassa sig, stanna upp för att låta barnet passera.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Tyst vår för kulturkritiken

Av , , Bli först att kommentera 1

Det finns en särskild energi i kulturlivet i maj, en uppflammande vibration innan sommarstiltjen inträder. Konsthögskolorna firar examen med myllrande utställningar, teaterscenerna drar in de sista hängivna publikskarorna i salongerna innan säsongsuppehåll, operasymfonikerna glimmar till innan semestrarna och museernas sommarutställningar öppnar för en vidsträckt sommars turister och sommarlovsfirare. I Umeås kulturliv, där kontrasten är så stark mellan terminernas intensiva program och sommarens kulturella lågsäsong, är denna brytpunkt särskilt laddad – och kanske är det därför saknaden efter försommarenergin också blir särskilt svår denna anti-vår, denna anti-tid.

Att kulturlivet satts på paus är en katastrof i alla förgreningar av den kulturella infrastrukturen. Det har varit omskakande att se kulturskapare, institutioner och arrangörer så snabbt slås till marken – och med fortsatt förtvivlan är det nu man följer hur skadorna korskopplas och fortplantar sig i en vidare kulturell offentlighet, där effekterna nu börjar märkas alltmer också inom kulturjournalistiken och kulturkritiken.

För journalistiken råder en paradoxal situation i coronapandemin: samtidigt som trafiken på nyhetssajterna varit skyhög, visar undersökningar att förtroendet för flera medier legat lågt den senaste tiden, med morgontidningarna lågt ner på listan och kvällstidningarna i botten. Ett glapp mellan hur medier rapporterar och hur människor upplever situationen, var Torbjörn Sjöström, vd för undersökningsföretaget Novus, analys av detta när han intervjuades i Medierna i P1 om resultaten. Dags att våga släppa det akuta live-rapporteringsskedet och ge människor den djupare förståelse som börjar vara mer efterlängtad, var hans förslag för att återställa det tappade förtroendet.

Att kulturjournalistiken redan levererat i denna genre har under krisveckorna varit hoppingivande att följa. Den kreativitet som synts blossa upp inom konsten som en krisreaktion har också haft sin motsvarighet på kultursidorna, där flera exempel visats på hur en extraordinär tid tagit fram det bästa av vad en kultursida kan och behöver vara.

Både i storstadspressen och i landets lokaltidningar har stort utrymme givits till kulturdebattörer och kulturskapares analyser och reflektioner kring pandemins påverkan på samhälle och människan, ofta med hög litterär verkshöjd och ofta med hög relevans för sina läsarsammanhang – de lokala och regionala. Men när dryga månaden gått blir det alltmer tydligt att en omställning kanske börjar vara påkallad även inom kulturjournalistiken – en längtan efter att få läsa om annat börjar ge sig till känna. Problemet är bara att en bärande del av kultursidornas grundmaterial just nu inte finns tillgängligt; själva konsten. För samtidigt som idédebatten behöver fortsätta, likväl som det rena nyhetsarbetet kring kulturlivet i krisens spår, blir det i frånvaron av levande scener tydligt hur mycket själva konsten betyder för att hålla en intellektuell debatt levande – hur viktig den renodlade recensionsverksamheten är för kultursidans struktur.

Litteraturen har stått opåverkad, kanske till och med fått utökat utrymme, medan spridda recensioner också synts av digitala sändningar från framför allt de nationella scenerna. Men här på sidorna, liksom i andra tidningar, är tystnaden plågsam i avsaknad av det kritiska samtal som tar avstamp i livescenernas konst och kultur.

Att den traditionella kulturbevakningen och kritiken försvinner från kultursidorna till förmån för politisk debatt är ett ofta hört larmrop i kultursidesdebatten. I en studie som presenterades i vintras av Svensk Tidskrift leds tendensen i bevis, samtidigt som författarna bakom studien argumenterar väl för varför utvecklingen är bekymmersam. Att kritiken riskerar tappa kvalitet, att kulturskapare går miste om närläsningen och analyserna, att en potentiell publik riskerar tappas bort, är några av farorna de pekar ut – men att även dagspressen riskerar att försvagas står också klart, med läsare och kulturkonsumenter som förlorar skäl att prenumerera när en kulturkritik som kan utgöra brygga mellan konsten och människorna uteblir.

För en lokaltidning blir kulturkritiken i detta ljus möjligen ännu viktigare – både som en del av en stads eller regions kulturella infrastruktur, men också i vidare mening som en del i ett demokratiskt samtal, där scenkonsten, musiken och konsten blir en gemensam referenspunkt för reflektion kring samhälle och liv, där lokala och regionala villkor och erfarenheter kan speglas.

De digitala arenorna och forumen har varit en nåd i det undantagsläge som varit – men ju längre krisen fortskrider, desto mer klart står att de fysiska nära sammanhangen aldrig kan ersättas när det gäller att mötas i samtal om kultur. Förhoppningsvis blir hösten en ny vår för sådana möten, i både foajeerna, museisalarna och tidningsspalterna.

Sara Meidell

Bli först att kommentera