Det finns en särskild energi i kulturlivet i maj, en uppflammande vibration innan sommarstiltjen inträder. Konsthögskolorna firar examen med myllrande utställningar, teaterscenerna drar in de sista hängivna publikskarorna i salongerna innan säsongsuppehåll, operasymfonikerna glimmar till innan semestrarna och museernas sommarutställningar öppnar för en vidsträckt sommars turister och sommarlovsfirare. I Umeås kulturliv, där kontrasten är så stark mellan terminernas intensiva program och sommarens kulturella lågsäsong, är denna brytpunkt särskilt laddad – och kanske är det därför saknaden efter försommarenergin också blir särskilt svår denna anti-vår, denna anti-tid.

Att kulturlivet satts på paus är en katastrof i alla förgreningar av den kulturella infrastrukturen. Det har varit omskakande att se kulturskapare, institutioner och arrangörer så snabbt slås till marken – och med fortsatt förtvivlan är det nu man följer hur skadorna korskopplas och fortplantar sig i en vidare kulturell offentlighet, där effekterna nu börjar märkas alltmer också inom kulturjournalistiken och kulturkritiken.

För journalistiken råder en paradoxal situation i coronapandemin: samtidigt som trafiken på nyhetssajterna varit skyhög, visar undersökningar att förtroendet för flera medier legat lågt den senaste tiden, med morgontidningarna lågt ner på listan och kvällstidningarna i botten. Ett glapp mellan hur medier rapporterar och hur människor upplever situationen, var Torbjörn Sjöström, vd för undersökningsföretaget Novus, analys av detta när han intervjuades i Medierna i P1 om resultaten. Dags att våga släppa det akuta live-rapporteringsskedet och ge människor den djupare förståelse som börjar vara mer efterlängtad, var hans förslag för att återställa det tappade förtroendet.

Att kulturjournalistiken redan levererat i denna genre har under krisveckorna varit hoppingivande att följa. Den kreativitet som synts blossa upp inom konsten som en krisreaktion har också haft sin motsvarighet på kultursidorna, där flera exempel visats på hur en extraordinär tid tagit fram det bästa av vad en kultursida kan och behöver vara.

Både i storstadspressen och i landets lokaltidningar har stort utrymme givits till kulturdebattörer och kulturskapares analyser och reflektioner kring pandemins påverkan på samhälle och människan, ofta med hög litterär verkshöjd och ofta med hög relevans för sina läsarsammanhang – de lokala och regionala. Men när dryga månaden gått blir det alltmer tydligt att en omställning kanske börjar vara påkallad även inom kulturjournalistiken – en längtan efter att få läsa om annat börjar ge sig till känna. Problemet är bara att en bärande del av kultursidornas grundmaterial just nu inte finns tillgängligt; själva konsten. För samtidigt som idédebatten behöver fortsätta, likväl som det rena nyhetsarbetet kring kulturlivet i krisens spår, blir det i frånvaron av levande scener tydligt hur mycket själva konsten betyder för att hålla en intellektuell debatt levande – hur viktig den renodlade recensionsverksamheten är för kultursidans struktur.

Litteraturen har stått opåverkad, kanske till och med fått utökat utrymme, medan spridda recensioner också synts av digitala sändningar från framför allt de nationella scenerna. Men här på sidorna, liksom i andra tidningar, är tystnaden plågsam i avsaknad av det kritiska samtal som tar avstamp i livescenernas konst och kultur.

Att den traditionella kulturbevakningen och kritiken försvinner från kultursidorna till förmån för politisk debatt är ett ofta hört larmrop i kultursidesdebatten. I en studie som presenterades i vintras av Svensk Tidskrift leds tendensen i bevis, samtidigt som författarna bakom studien argumenterar väl för varför utvecklingen är bekymmersam. Att kritiken riskerar tappa kvalitet, att kulturskapare går miste om närläsningen och analyserna, att en potentiell publik riskerar tappas bort, är några av farorna de pekar ut – men att även dagspressen riskerar att försvagas står också klart, med läsare och kulturkonsumenter som förlorar skäl att prenumerera när en kulturkritik som kan utgöra brygga mellan konsten och människorna uteblir.

För en lokaltidning blir kulturkritiken i detta ljus möjligen ännu viktigare – både som en del av en stads eller regions kulturella infrastruktur, men också i vidare mening som en del i ett demokratiskt samtal, där scenkonsten, musiken och konsten blir en gemensam referenspunkt för reflektion kring samhälle och liv, där lokala och regionala villkor och erfarenheter kan speglas.

De digitala arenorna och forumen har varit en nåd i det undantagsläge som varit – men ju längre krisen fortskrider, desto mer klart står att de fysiska nära sammanhangen aldrig kan ersättas när det gäller att mötas i samtal om kultur. Förhoppningsvis blir hösten en ny vår för sådana möten, i både foajeerna, museisalarna och tidningsspalterna.

Sara Meidell