Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Puffärmens återkomst – en uppmaning till kamp

Av , , Bli först att kommentera 1

Kritvit med små blommor, så såg den variant ut som kultur- och idrottsministern bar när hon häromveckan gav klartecken för tävlingsidrotten att åter starta. I glansigt djupblå och bomullsvitt har hon tidigare i vår synts bära plagget och möjligen har Amanda Lind en bit kvar till sin företrädares position som stilikon, men klart är att hon försvarar kulturministerposten som den mer trendkänsliga bland statsråd.

Med puffärmsblusen vid fredagens presskonferens var hon också helt rätt i tiden – för efter att ha jobbat sig fram genom en kylig vår fick detta plagg under de senaste dagarnas värmebölja till sist fri exponering. Och när jackor och kappor kunde läggas undan stod också klart att den nedhasade variant som kanske fungerat bra under vintern nu är passé; sommaren 2020 är de maximalistiska axelpartierna tillbaka på allvar.

Senast vi såg axelvolym i modet på samma breda front var under 1980-talets axelvadds-era. Då, en del av kostym-feminismen, yuppie-tidens macho-ideal – och lika mycket tidsmarkör som den tid då puffärmen först kom på modet under 1600-talet, då med mängden tyg som signal för välstånd, som vid de senare tillfällen då detta plagg återvänt cykliskt.

Så vad betyder det nu, när puffärmen i ett nyligen uppbrutet nytt 20-tal är åter, på sällsamt bred front (i mina många strövtåg i butikerna i brist på kultur har jag på senare tid undrat om det ens går att hitta någon topp eller klänning utan extra mängder tyg vid axlarna)?

För att spåra trenden behöver vi gå tillbaka till sommaren 2019, då puffärmen började resan från modemagasinen till det allemansplagg det nu fyller lågpriskedjorna som. En tolkning utifrån världen då, kunde vara att 2000-talspuffarna likväl som 80-talets axelvaddar manar till kvinnlig styrka. Kvinnor som med breda axlar går ut i strid i en värld i kölvattnet efter metoo, där en manligt styrd samhällsordning av blind tro på linjär och ständig tillväxt håller på att knäcka hela världen.

Ja, så kunde en lekmannamässig modeanalys se ut, pre-corona. Men under den coronasommar vi nu inträder i framträder även andra dimensioner av trenden – puffärmen som en manifestation av en ny medvetenhet om våra kroppars gränser. De breda axlarna som en iscensättning av social distans, särskilt betonat genom de styva och glansiga material som många av puffärmsplaggen är uppsydda i. Modevärldens portabla plexiglas mellan oss och våra nästa.

Båda tolkningarna av plagget kan bära sin giltighet och båda skriver de också in puffärmen i en historisk kontext, där dess cykliska hållplats under 2020 framför allt påminner om att för kvinnor kommer alltid kropp och kamp att vara sammanbundna enheter.

Man repeller är modebloggarnas begrepp för de kvinnoplagg eller accessoarer som män finner oattraktiva av olika skäl. Vill man ha en mönsterkarta över den objektifiering och den sexism som råder, de snävt skurna utrymmen som ännu gäller för kvinnor, ges genom dessa en snabb överblick. Bland plagg som går som man repellers finns således en överrepresentation av det som ger associationer till den åldrade kvinnan – tunikor, höga midjor, stora trosor. Men lika frånstötande är plaggen som håller en alltför manlig klädkod – stora skjortor, om det inte är den hon lånar av dig på morgonen, plagg som kanske markerar axlar i stället för bröst och rumpa, som, ja, puffärmen.

Att så är fallet, och att den manliga blicken är skoningslös och internaliserad har jag återkommande fått bevis för denna vår. Manliga vänners uttryckliga skepsis inför sina flickvänners puffiga nyinköp, väninnor som berättat om hur de försökt bära puffärm men bytt om i sista stund innan utgång för att de känt sig för grova, för okvinnliga.

Så vittnar puffärmens återkomst under coronavåren om krisernas backlash-hot mot rättighetskamperna, hur prövningarna av samhällen och människorna alltid ska slå hårdast mot de redan svaga och underprivilegierade, kvinnor, barn, svarta. Att striderna, hur högteknologisk världen än blir, alltid ytterst ska handla om kroppar, ytterst vara på liv och död; händer på ett lår, ett knä på en strupe. Att vi alltid kommer att behöva välkomna de bredaxlade kvinnoplaggen tillbaka i våra garderober.

Sara Meidell

Bli först att kommentera