Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Skydda konsten från politiken

Av , , Bli först att kommentera 0

Text i sommarserien ”På armlängds avstånd”:

Fram till mars 2020 betydde armlängds avstånd en sak på kultursidorna, men som med allt annat förändrade coronautbrottet även verkligheten i kulturspalterna. Från att handla om det kulturpolitiska skyddsobjekt som fredar konsten från politisk klåfingrighet blev nu begreppet i första hand en beskrivning av principen om mänsklig distans för att bromsa smittspridning – detta i en mängd texter som under våren filosoferat och resonerat kring de sociala och psykologiska effekterna av detta påtvingade avstånd.

Olika, men ändå lika, för såväl när det gäller virusbekämpning som konstens frihet har det armlängdslånga avståndet samma skyddande ambition – att lägga en distans mellan ett potentiellt hot mot ett friskt tillstånd, individens såväl som kollektivets.

Nu är det nästan svårt att minnas, men under hela förra året dominerades den kulturpolitiska debatten av frågan om en politisering av kulturen. Sverigedemokraterna hade blivit alltmer offensiva inom kulturpolitiken och i kommuner och regioner började deras nationalistiska agenda bli alltmer tydlig. Det SD-styrda Sölvesborg blev det nationella debattexemplet, där inköp av ”utmanande samtidskonst” stoppades till förmån för ”klassisk och tidlös konst”, men även i Västerbotten synliggjordes partiets ambition genom utspelet med förslaget till regional kulturplan som syftade till att stärka idéer om svenskhet genom satsningar på kulturarv, medan stöd till den utpekat politiska och exkluderande samtidskulturen föreslogs krympa.

En smitta hade tagit sig in på äldreboendena, om vi vill använda en parallell till coronaviruset: den nationalistiska strategin började närma sig den verkställande makten, viruset ta fäste inom de institutioner som har till uppgift att garantera ett skydd för de sköraste. För skör är kulturen, lika beroende av en kulturpolitik med grundlagsskyddad frihet, som en befolkning av en vårdstruktur som kan säkra hälsan för oss alla, både riskgrupper och de mer robusta.

Vad betyder armlängds avstånd? Principen är inte kristallklar. Genom beslut om hur stöd fördelas kommer kulturen i någon mening alltid att vara politiskt styrd, det ingår i grundvillkoret – men klart är att förvirringen ökat och klart är att tolkningarna blivit alltmer kreativa de senaste åren kring hur konstens frihet från politisk påverkan av innehållet ska se ut i praktiken. Medan SD med sina larm om vänstervriden menskonst försökt förespegla att de skulle stå för ett mera opolitiskt alternativ, med försåtliga irrläror om ett statiskt kulturarv, kom i fjol samtidigt alltfler vittnesmål från kulturchefer och konstnärer om hur tidigare överenskommelser om armlängds avstånd satts ur spel. Censur, kallade till och med Filminstitutets vd Anna Serner det, i den debattartikel undertecknad av företrädare till 17 kulturinstitutioner som markerade en urladdning av debatten i december.

Som en välkommen julgåva kom därför beskedet innan årsskiftet om att regeringen tillsätter en utredning där Myndigheten för kulturanalys fått i uppdrag att undersöka tillämpningen av principen om armlängds avstånd, vilka effekter den kulturpolitiska styrningen får i relation till den konstnärliga friheten. Uppdraget ska redovisas i februari nästa år och kulturminister Amanda Lind (MP) har lovat att översynen ska användas för att säkra kulturens frihet oavsett vilken politik som för tillfället styr.

Att utredningen hann sjösättas innan coronakrisen förändrade fältet helt är en nåd – för medan allt nu handlar om hur ett kulturliv alls ska överleva, behöver arbete också pågå för att inte tappa mark i frågor om att vårda de strukturer som ska bära upp kulturlivet efter pandemin. Armlängds avstånd är där en av de bärande delarna. Coronakrisen förstärker bara det kritiska läget, där de belastningar och utmaningar som samhället står inför i virusets spår lägger en potentiellt farlig instrumentalisering i konstens väg, med förväntningar på kulturlivet att verka för den ena eller andra saken. Lägg därtill de omvälvande globala rörelser som nu skakar världen; Black lives matter-demonstrationerna, Metoo, en ökad repressivitet i både Ryssland och USA – och behovet av en konst som kan verka fri från politiska påtryckningar framstår som mer akut skyddsvärt än någonsin.

Men vad coronakrisen också gör tydligt är att ett friskt kulturliv, likväl som landets hälsa, avgörs av att vi har starka offentliga institutioner: en tillräcklig kulturbudget helt enkelt. Regeringens krispaket har lindrat skadeverkningarna men också pekat ut brister och skörheter i systemen och påmint om att även en återgång till ett läge pre-corona är en återgång till ett underfinansierat kulturliv. Inte minst i regionerna, inte minst inom det fria kulturlivet, hos de frilansande skådespelarna, musikerna, bildkonstnärerna.

Ingen verklig konstnärlig utveckling kan ske utan att moment av mod och risktagande får plats – och det bygger på att utrymme för det oväntade och det prövande anslaget får finnas inom kulturekonomin, både inom institutionerna och i det fria kulturlivets korta kontrakt och projektanställningar. Först då får konsten den betydelse som avses i högtidstalen om yttrandefrihet och demokrati.

För att vi ska kunna tala om ett på riktigt friskt kulturliv behöver vi alltså ta till tankemodeller med vidare avstånd än det armlängdsstora. En större rumslighet, där konsten både kan ha sin fallhöjd, de sprängda väggarna och de öppna taken.

Sara Meidell

Bli först att kommentera