Debatten om poddmiljonärens livsnjutningar förtjänar mindre gyttjebrottning och mer fördjupning.

En bilfärd i skymningen. Handla frukost. Sortera bokhyllan. Milkshake. Enkla händelser, men djupt meningsfulla, små fästpunkter mot existensen.

Under coronasommaren har rapporter och vittnesmål flödat om sådana saker, reflektioner över hur det till synes anspråkslösa visat sig vara det största. Krisen har disciplinerat oss, slutligen fått oss att se blomman, vårda vår trädgård – samtidigt har en växande konsensus skapats om att denna väckelse också är till kollektivets bästa.

Men när en författare och podcastmiljonär från det krispigt exklusiva samhällsskiktet sätter en rad av dessa lyckooaser på pränt, då blir det mera problematiskt – ja, rent provocerande enligt tillräckligt många för att det ska bli kulturdebatt på gyttjebrottningsnivå.

”Livets små njutningar. Somna med hund och 46 andra upplevelser som gör livet värt att leva” är rubriken på boken, författare Sigge Eklund, Sigge som i Alex & Sigge, och hela dramaturgin kring utgivningen har varit förutsägbar och tröttsam. Uppsnack under sommaren i egna podden, förhandsintervjuer där Eklund själv lägger sig under giljotinen över tilltaget att vilja lycka, utgivning och topplisteplacering och så sågningarna, där recensenter njutningsfullt plockar stilpoäng medan brasklappar kastas om det öppna målet; att uppröras över att en man som lever la dolce vita skriver om att leva la dolce vita.

”Dua mig inte din jävel”, fräste till exempel Christian Daun i SvD, kränkt över att exponeras för ”ett kroniskt lyckligt liv som titt som tätt kulminerar i eufori”. ”En drift med vår samtid serverad av en gravallvarlig clown”, skrev Johannes Klenell å sin sida i Arbetet, i en recension som utlöst en duell av blodiga karaktärsmord, medan Ulrika Kärnborg i Expressen nöjde sig med en plagiatanklagelse. Och så vidare.

I strid mot kultursideskutym i att som författare inte bemöta recensioner har Sigge Eklund sedan fått och tagit sig plats att svara på kritiken, på det att internet fått hånflabba åt en rik kränkt man – allt detta medan boken biter sig fast i topp på försäljningslistorna.

Tröttsamt som sagt – och i dubbel mening så. Dels för den smala och märkliga litteratursyn som trängt fram; en önskan om identifikation och tröst och att en bättre bok därmed vore en som påminde om livets små eländen och att det mesta inte är magiskt. Dels för det faktum att alltför många låtit sig triggas av de njutningsexempel som på minsta vis kan knytas till författarens exklusiva livsstil och kulturella kapital – trots att den helt övervägande delen exempel i boken faktiskt är tillgängliga för de allra flesta: trösta barn, läsa utomhus, speldosa.

Allt detta skymmer sikten för en djupare diskussion om vilka underströmmar av kapital, ekonomiskt och kulturellt, som styr lycka, vilket är lika komplext som betydelsefullt att förstå, åtminstone för den som strävar efter ett samhälle där lyckan är maximalt demokratiskt fördelad.

Att lycka inte har någon direkt koppling till ekonomiskt välstånd är känt och i den senaste podden påtalar Sigge Eklund sin egen empiri i saken; att förmögna människor mår ungefär lika bra och dåligt som andra, åtminstone över en viss nivå av rikedom. Det berörs också i en av höstens mer intressanta utgivningar, ”Tänk om”, Roland Paulsens studie om oro, som väl skulle kunna ses som motbok mot Sigge Eklunds för de som efterfrågat en sådan. I kapitlet om hur vi mår och lyckans nyck bekräftas samma förhållande: lyckoforskningen, skriver Paulsen, visar att efter att ett land uppnått ett välstånd motsvarande ett Sverige under 1950-talet, så avmattas sambandet mellan rikedom och livstillfredsställelse.

Detta ringar också in den kritiska kärnan i den meny av njutningar som Sigge Eklund serverar: det faktum att en tillräckligt hög grad av ekonomisk och socialt säkerhet krävs för att erfara det han vackert kallar låglycka. Inga jetset-nivåer, inga pooler eller referenssystem där pianobarer eller lyxhotell självklart ingår, bara den trygghet gällande sin egen och de näras grundläggande livsvillkor, boende och försörjning, som ger en människa möjlighet att stilla njuta av det anspråkslösa.

Vill man peka ut en provokation med boken är det väl här den återfinns: att möjligheten att förundras över det enkla är mera möjlig för den vars ”enkla” bara är en av många dimensioner i ett i grunden tryggt liv. Det och att det är den privilegierades privilegium att stå så aningslös som Sigge Eklund-klassen inför detta faktum – de som inte behövt erfara hur känslan av ett fritt fall genom tillvaron ger ett pirr i magen som utkonkurrerar varje annat möjligt pirr, antingen det är att cykla genom en allé eller somna på en strand.

Det förmildrande är kanske också just aningslösheten. I en intervju med DN beskriver Sigge Eklund hur beroendeframkallande det är i möten med meningsmotståndare att lämna prat om politik åt sidan och då inse hur lika vi är varandra.

Häri ligger väl också ett hopp, i allt; att denna insikt hos de välbeställda om allas likhet, detta frö till solidaritet, kunde omsättas i en rörelse som kan utjämna kapitalet lite. Som maximerar den bredare mänsklighetens möjlighet att nå lyckan i det lilla.

Sara Meidell

Gula löv och mörkare kvällar flaggar för terminsupptakt, det är den tid på året då kulturlivet firar biljettsläpp och bjuder in till programpresentationer – men icke så i undantagsåret 2020. Inför hösten råder fortfarande limbo och i kulturbranschen är situationen långt mer absurd än den hade behövt vara. En sommar har passerat av icke-besked, icke-hopp för det kulturliv som desperat hade behövt bara en tillstymmelse till möjlighet att planera hösten.

Än är det svårt att överblicka men alla skäl finns att anta att kulturlivet i landet kommer att ha skadats värre än storstadsregionernas och att uppbyggnaden här blir svårare.

Redan innan krisen tecknades ett slimmat kulturliv, med länsteatrar och musikinstitutioner som genom åren successivt gjort sig av med sina fasta anställda, länsmuseer med urholkade budgetar – och under en coronakris där friteatrar raderats ut, kulturföreningar givit upp andan och lokala kulturarrangörer lagt ned, är det en karta vi ser där kraften graviterar starkare än förr mot storstäderna. Huvudstadsscenen, med sina statliga muskler, sina trots allt bättre levnadsvillkor för frilansar.

I konsten är ögonblickets kraft och magi ofta det centrala, men – och detta kan inte upprepas nog många gånger; kulturvärlden är till sin uppbyggnad och organisering en sfär där långsiktighet och stabilitet över tid är avgörande. Både för den rena verksamheten, men också för att konstnärlig utveckling ska kunna ske – alltså, i vidare mening, att konsten ska kunna stå så fri som den omsjungs om i högtidstalen om dess samhällsvärde.

Coronapandemin har därmed inneburit ett dubbelt slag mot kulturen – både raderat ut en pågående verksamhet, men också destabiliserat dess fundament genom att skissa ett framtidslimbo där inte bara ett reellt ekonomiskt hot föreligger utan också en risk för utslätade konstnärliga uttryck, eller en hämmande instrumentalisering av konsten. Även i detta avseende står kulturen utanför storstäderna mera skyddslös – för klart är att det kommer att krävas enastående starka kulturpolitiker ute i landet för att i framtiden lyckas freda kulturens frihet och levnadsmöjligheter i coronapressade region- och kommunbudgetar.

Mycket har i vår och sommar behövt handla om kulturskaparnas villkor, att rädda själva produktionsledet – men ur ett demokratiperspektiv blir de inställda kulturarrangemangen en kritisk faktor även gällande publiken; medborgarnas tillgång till kultur, de konstnärliga upplevelserna likväl som de vidare rum för prövande och kritiska tankar och samtal som kulturen ger. För även om den digitala kulturen gjort stora framryckningar i krisens spår, med nya modeller för tillgängliggöranden, kan livekulturens rum för fysiska upplevelser och samtal inte ersättas.

Även här blir utmaningen en annan i landsortens glesare utbud; om de strikta restriktionerna kvarstår kan risken inte underskattas att en publikelit cementeras, av kulturvana besökare som är snabba att köpa och boka de begränsade platserna.

Sedan regionerna tog över ansvaret för att fördela de statliga regionkulturpengarna i början av 2010-talet, har de sittande regeringarna med tydlighet visat att det inte är någon vits att ropa på mer statliga pengar att matcha de ökade kostnader som i stället landat på region- och kommunbudgetar. Under Amanda Linds styre har ett något större hopp väckts om nödvändiga uppräkningar till regionerna – men den debatten är förstås nu pausad medan det klargörs huruvida kulturministern kan presentera en strategi för att ett regionkulturliv alls ska finnas kvar efter krisen.

Men akut läge råder, där regionerna står inför hot om både konstnärlig avfolkning, avstannade konstnärliga processer och inte minst ett tystnat kultursamtal. De närmsta veckorna blir kritiska – kan kulturministern inte mycket snart ge besked om mer statligt stöd och inte minst ett förtroende till kulturarrangörer att hålla en säker men utökad publik verksamhet igång väntar en höst av kulturskymning som kan bli mycket lång.

Sara Meidell