Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

På Blocket pågår det riktiga livet

Av , , Bli först att kommentera 1

I pandemitider och bland Hemnet-drömmar blir Blocketköpen en unik portal in mot andras vardag.

Corona, Tegnell eller Karantän heter inga skrivbord eller förvaringssystem i Ikeas nya sortiment – men när katalogen för 2021 släpptes i augusti var temat tydligt riktat mot den nya vardag som pandemin medfört. Kontorslösningar i garderober, portabla badrum för att klara trycket av många hemmavarande – och så lite återvunnet för att lindra eventuell miljöångest på det att hjulen må få snurra oss ut ur krisen.

Ja, som vanligt har Ikea fingrarna på folkhemspulsen – och just nu finns kanske särskilt starka skäl att rikta blicken mot vad möbeljätten detekterar. Vad är ett hem? Sällan har frågan greppat så brett över ett samhällstillstånd som under coronaåret 2020.

Gulnade innertak och osorterade bokhyllor blev i våras en egen zoom-genre, innan hemmajobbarna tog bondpermis, drog på hemmafixarbyxorna och skapade guldrush för bygghandlarna. Hetsiga renoveringar, märkliga utbyggnader, när nu alla system inställda på konsumtion och uppgraderad standard plötsligt bara hade ett fält att lägga tid och pengar i.

Samtidigt höll samma pandemi andra vakna på nätterna, i oro över att ens ha ett hem. Kalkylerande med möjligheten att få skjuta upp ännu en hyra medan viruset kanske, kanske bedarrar, medan jobbsituationen kanske, kanske klarnar.

Vårt boende blir som så mycket annat i krisen – en indikator på de samhällsklyftor som av pandemin både blottläggs och förstärks, här mellan att äga och inte äga, mellan att göra vinst eller förlora allt. Mellan å ena sidan relationer som kraschat och skjutit ut singelhushåll i bostadsjakt, å andra sidan redan starka hushåll som fått ett nytt självförtroende, ingjutits lust och mod till nästa förflyttning uppåt på husmarknaden.

Vad är ett hem? Hemnet? Ja, i tider av stora-visningshelger, med ett plötsligt pärlband av nya objekt ute till försäljning, vore det lätt att söka facit här, bland interiörerna av svenska hem. Uppstyrda som Tinderprofiler, till platser möjliga att projicera vilken livsdröm som helst på – och precis lika förföriska som försåtliga.

Hemnetknarkandet är det nya folknöjet, som Philip Warkander skrev i Expressen i somras (18/7), där han filosoferade kring Hemnetsurfande som en reaktion på insikten om livets ändlighet, ett uttryck för vår längtan efter att få drömma. En vacker analys, men endast giltig för den folklighet som har handpenning och lånelöften inom realitetens råmärken.

Ett bättre svar finner vi möjligen i en annan nätjätte – i bostadsbytenas undervegetation. För korsande spår med mäklarnas snabba bilar mellan visningar går också svajigt lastade hyrsläp med Billy-hyllor och kladdiga skrivbord – färdvägar som förmodligen visar en sannare karta av vad vi håller på med när vi skapar våra hem.

Efter en utmattande Hemnet-överdos under sensommaren, är det åtminstone här jag själv hamnar: på Blocket. Och efter att ha styrt ut mitt hem till en generisk vara och fått det sålt, efter visningsmaraton där tusen bostadsrätter smält samman till en och samma öppna planlösning, efter budgivningar som sprungit ifrån mig, finner jag plötsligt en trygghet i hela konceptet. Meterlånga konversationer med veliga köpare, plötsliga köpslåenden på uppfarter, att kånka möbler genom främmande folks vardagsrum. Möbelköp för livet som inte blev som vi drömde, utan som livet blev.

Och jag tänker, att i tider då Hemnetdrömmarna får en allt glättigare yta, då vi sluter oss bakom våra dörrar i fortsatt coronatillvaro, så kan Blocket vara vår viktigaste portal mot att få inblick i andra verkligheter nära oss – i vardagsliv hos människor vi annars aldrig kommit nära.

Jag säljer ett skrivbord, det går precis in genom bakluckan på den vita bil hon kommer med. Johanna, som måste ordna arbetsplats för coronajobb hemma i höst, hon hatar det och får min sympati med i köpet. Jag säljer en bäddsoffa, den som var en livboj under den tid jag var en mamma som sov i ett vardagsrum, men som egentligen var alldeles för hård. Kanske blir det Krille som köper den, vi har en bra diskussion på gång.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

En berättelse om en stadsdel

Av , , Bli först att kommentera 2

Det fanns en stadsdel som hade en berättelse om ett centrum, en dunge, en skolväg. En berättelse om tisdagar och lördagar, om mellanmjölk och pizza. Om sorg och glädje, fotboll och barnvagnar.

Det var en berättelse om en stadsdel byggd för lek på innergårdar, inte för bilar. Ändå var det med bilar ni kom, för att skaka hand, signera en annan berättelse. En mera vinnande, som ni lät oss förstå.

Ni är otrygga, stod det i den berättelsen – ändå var det inte vi som tog omvägar, som körde hela vägen fram, som lät bilarna gå på tomgång när barnen släpptes till bortamatcherna.

Vi var hemmamatcherna och från våra läktare kunde vi alla våra barns namn. De var aldrig bara siffror på ryggar, staplar i någon statistik, aldrig otrygga när de var med oss.

Ni är våldsutsatta, stod det i er berättelse, men ni glömde att berätta om den våldshandling det är att inte berätta om våldet på de egna gatorna.

Ni är rädda, stod det i er berättelse, och just då blev vi rädda, för att någon med större kapital och starkare röst hade tagit våra ord.

Ni är Det Andra stod det inte i er berättelse, bara mellan raderna, för om någon ska vara Det Första måste någon alltid vara Det Andra. Någon måste vara utanförskapet, så att innanförskapet blir varmt och tydligt, så att karriärkliven kan tas, så att det går att kora vinnarna.

Vinnarna, de med rätt att ta bilen hela vägen, med rätt att missa de upptrampade stigarna mellan höghusen. Med rätt att aldrig få höra namn ropas hem till mat från balkongerna. Med rätt att aldrig känna värmen i strålkastare över en fotbollsplan, se hur det ljuset ibland bländar ut själva stjärnhimlen.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Hur mycket ska corona få kosta i konstnärliga avkall?

Av , , Bli först att kommentera 0

När är det, trots publikens längtan, trots kulturskaparnas och konstnärernas akuta behov av försörjning, ändå till störst gagn för kulturen i ett längre perspektiv, att skjuta upp?

Samtidigt som Norrlandsoperan inleder danshösten i Umeå kommer beskedet att premiären av operan Macbeth skjuts upp. För stora konstnärliga kompromisser, meddelar nya vd Erik Mikael Karlsson i ett mera sällan anfört argument till inställd kultur; de strikt konstnärliga skadeverkningarna. Beslutet, lätt att sympatisera med, pekar ut ett fält som behöver få mer plats i debatten om pandemikrisen. För att det inte bara är publikens och kulturarbetarnas hälsa som står på spel blir alltmer klart ju längre coronaanpassningarna letar sig in i de konstnärliga processerna.

Ett redan hårt pressat kulturliv kommer framöver i allt högre grad behöva ta ställning till frågor som; hur mycket avkall är rimligt att göra på en konstnärlig vision i coronaanpassningens regim? När är det, trots publikens längtan, trots kulturskaparnas och konstnärernas akuta behov av försörjning, ändå till störst gagn för kulturen i ett längre perspektiv, att skjuta upp?

Att flytta premiären av Macbeth är ett beslut där jag för första gången sett konstnärlig kvalitet understrykas med större tyngd. Beslutet framstår som både vettigt och rimligt och det är bra att en stor aktör som Norrlandsoperan går ut och försvarar den konstnärliga kvaliteten – det pekar ut vilka konsekvenser som coronaanpassningar får utöver de tappade inkomsterna. Samtidigt visar det på vilka som har råd och marginal nog att fatta ett tungt beslut som detta; de stora institutionerna – allt detta understryker vikten av mer krispengar till kulturen, både de stora och små aktörerna.

En mer coronasäker akt än danspremiären Origami är hursomhelst svår att tänka sig – en ensam aktör, utomhus, på höghöjd och med långt avstånd till en begränsad publik. En akt som också gav en ny bild av begreppet ”fullsatt”, att förhoppningsvis snart få minnas som ikonisk för ett stort undantagstillstånd av förvirring och svårbegripliga regelverk för ett krisande kulturliv. Glesa plaststolar inom avspärrningar, på ett par hundra meters avstånd från en myllrande trång veckoslutskommers i butiker nyligen återbördade till långlånga öppettider.

Återbördad till vårens digitala kulturscener blev i stället undertecknad, som under pågående kortkarantän i väntan på corona-provsvar var hänvisad till den livesändning som gick ut under fredagen. Tillsammans med ett fyrtiotal andra skärmtittare tog jag del av dansaren Satchie Noros fängslande akrobatik kring den röda containern utanför Väven. I ett suggestivt flöde utforskades teman om stad och natur, människa och teknik, men också själva tyngdlagen och den mänskliga kroppens gränser.

Det blev en vacker stund framför datorn – en konstupplevelse i egen rätt förstås, samtidigt en säsongsöppning jag innerligt önskar minnas som ett undantag; en sista livesändning innan återinträdet i det kulturens fysiska rum som vi alla behöver. Ett rum som inför höstsäsongen kommer ställas inför åter nya utmaningar, konstnärligt och i fråga om smittspridning – men som brådskande behöver få öppna upp och åter bli tillgängligt, både för publiken och konstnärerna.

Sara Meidell

Bli först att kommentera