När är det, trots publikens längtan, trots kulturskaparnas och konstnärernas akuta behov av försörjning, ändå till störst gagn för kulturen i ett längre perspektiv, att skjuta upp?

Samtidigt som Norrlandsoperan inleder danshösten i Umeå kommer beskedet att premiären av operan Macbeth skjuts upp. För stora konstnärliga kompromisser, meddelar nya vd Erik Mikael Karlsson i ett mera sällan anfört argument till inställd kultur; de strikt konstnärliga skadeverkningarna. Beslutet, lätt att sympatisera med, pekar ut ett fält som behöver få mer plats i debatten om pandemikrisen. För att det inte bara är publikens och kulturarbetarnas hälsa som står på spel blir alltmer klart ju längre coronaanpassningarna letar sig in i de konstnärliga processerna.

Ett redan hårt pressat kulturliv kommer framöver i allt högre grad behöva ta ställning till frågor som; hur mycket avkall är rimligt att göra på en konstnärlig vision i coronaanpassningens regim? När är det, trots publikens längtan, trots kulturskaparnas och konstnärernas akuta behov av försörjning, ändå till störst gagn för kulturen i ett längre perspektiv, att skjuta upp?

Att flytta premiären av Macbeth är ett beslut där jag för första gången sett konstnärlig kvalitet understrykas med större tyngd. Beslutet framstår som både vettigt och rimligt och det är bra att en stor aktör som Norrlandsoperan går ut och försvarar den konstnärliga kvaliteten – det pekar ut vilka konsekvenser som coronaanpassningar får utöver de tappade inkomsterna. Samtidigt visar det på vilka som har råd och marginal nog att fatta ett tungt beslut som detta; de stora institutionerna – allt detta understryker vikten av mer krispengar till kulturen, både de stora och små aktörerna.

En mer coronasäker akt än danspremiären Origami är hursomhelst svår att tänka sig – en ensam aktör, utomhus, på höghöjd och med långt avstånd till en begränsad publik. En akt som också gav en ny bild av begreppet ”fullsatt”, att förhoppningsvis snart få minnas som ikonisk för ett stort undantagstillstånd av förvirring och svårbegripliga regelverk för ett krisande kulturliv. Glesa plaststolar inom avspärrningar, på ett par hundra meters avstånd från en myllrande trång veckoslutskommers i butiker nyligen återbördade till långlånga öppettider.

Återbördad till vårens digitala kulturscener blev i stället undertecknad, som under pågående kortkarantän i väntan på corona-provsvar var hänvisad till den livesändning som gick ut under fredagen. Tillsammans med ett fyrtiotal andra skärmtittare tog jag del av dansaren Satchie Noros fängslande akrobatik kring den röda containern utanför Väven. I ett suggestivt flöde utforskades teman om stad och natur, människa och teknik, men också själva tyngdlagen och den mänskliga kroppens gränser.

Det blev en vacker stund framför datorn – en konstupplevelse i egen rätt förstås, samtidigt en säsongsöppning jag innerligt önskar minnas som ett undantag; en sista livesändning innan återinträdet i det kulturens fysiska rum som vi alla behöver. Ett rum som inför höstsäsongen kommer ställas inför åter nya utmaningar, konstnärligt och i fråga om smittspridning – men som brådskande behöver få öppna upp och åter bli tillgängligt, både för publiken och konstnärerna.

Sara Meidell