Det fanns en stadsdel som hade en berättelse om ett centrum, en dunge, en skolväg. En berättelse om tisdagar och lördagar, om mellanmjölk och pizza. Om sorg och glädje, fotboll och barnvagnar.

Det var en berättelse om en stadsdel byggd för lek på innergårdar, inte för bilar. Ändå var det med bilar ni kom, för att skaka hand, signera en annan berättelse. En mera vinnande, som ni lät oss förstå.

Ni är otrygga, stod det i den berättelsen – ändå var det inte vi som tog omvägar, som körde hela vägen fram, som lät bilarna gå på tomgång när barnen släpptes till bortamatcherna.

Vi var hemmamatcherna och från våra läktare kunde vi alla våra barns namn. De var aldrig bara siffror på ryggar, staplar i någon statistik, aldrig otrygga när de var med oss.

Ni är våldsutsatta, stod det i er berättelse, men ni glömde att berätta om den våldshandling det är att inte berätta om våldet på de egna gatorna.

Ni är rädda, stod det i er berättelse, och just då blev vi rädda, för att någon med större kapital och starkare röst hade tagit våra ord.

Ni är Det Andra stod det inte i er berättelse, bara mellan raderna, för om någon ska vara Det Första måste någon alltid vara Det Andra. Någon måste vara utanförskapet, så att innanförskapet blir varmt och tydligt, så att karriärkliven kan tas, så att det går att kora vinnarna.

Vinnarna, de med rätt att ta bilen hela vägen, med rätt att missa de upptrampade stigarna mellan höghusen. Med rätt att aldrig få höra namn ropas hem till mat från balkongerna. Med rätt att aldrig känna värmen i strålkastare över en fotbollsplan, se hur det ljuset ibland bländar ut själva stjärnhimlen.

Sara Meidell