Jag visste att vägen alltid är längre än man tror mellan Umeå och Skellefteå, men den lördag då jag kör upp till Berättarfestival är den extra lång. En guldbro i Stockholm har blockerat mediesikten gällande andra pågående vägprojekt och att E4 nu överraskande visar sig gå genom Dalkarlså slukar den extra halvtimme man ändå aldrig har när man kör till guldstaden.

Guldstaden, batteristaden, men också trästaden och kulturstaden, tänker jag när jag viker av mot Nordanå. Sedan jag senast åkte till, eller om det var genom stan, minns inte riktigt, har Sara kulturhus vuxit ordentligt – redan högre än jag trodde, trots att arkitektskisserna varit aldrig så tydliga i sin gestaltning av klivet rakt upp i himlen; världens högsta träbyggnad.

Men högre ska det bli, får jag snart veta, på plats på Västerbottensteatern där dagens arrangemang äger rum. Det är helt nya proportioner, människorna på bygget är så små, säger en deltagare som från sitt kontor har utsikt över processen – hon medverkar från Skellefteå Kraft, i dag i kulturens uppdrag och händelsecentrum, för i en stad som vill växa behöver många vilja befinna sig på de hotspots där energin är i rörelse.

Vi möts i Västerbottensteaterns verkstad innan dagens händelse, berättartävlingen, drar igång – om ett år ska den och hela teatern vara på plats i kulturhuset vid Möjligheternas torg, liksom konsthall, bibliotek, och ja, inte minst, utan kanske mest: hotell&konferens.

Om ett år är det premiärer och banketter, ändå gör kulturhuset redan nu sitt jobb som platsmarknadsförare och hoppfullt fyrtorn för bosättare och investerare. I Norran refereras hur ambitionerna om hållbar och god arkitektur, hela det spektakulära, väcker internationell uppmärksamhet, om konferens- och kulturbokningar för tusenfaldiga besökare. Dyrt blir det, berättar Norran också för de lokala läsare som bidrar med pengarna, dyrare än någon hade trott förstås, som det är med kulturhus.

Siffrorna i den hastigt omritade prognosen är det svårare med, hur pandemin dragit om villkoren för hela det event- och besöksmaskineri som ska bära huset går det inte att rapportera riktigt bra om.

Hur många blir 1200 sittande gäster efter corona-avdrag? Och de 1500 stående besökare som utlovats plats för – hur långt fram i tiden ligger ens en sådan utopi; stående kulturkonsumtion?

Efter arrangemanget måste jag snabbt söderut, måste alltid snabbt söderut efter Skellefteå-besöken: avståndet mellan kuststäderna är visserligen världens längsta när man kör, men inte så långt att man stannar över natten, inte ens vid Berättarfestival. Men nästa år, säger en av arrangörerna, då stannar du hela veckan. Bor på hotellet. Tar en drink, tittar på utsikten – den kommer vara magisk.

Eftersom tiden är ut-och-in händer det sig att jag en vecka senare i stället tar in på hotell i min egen stad – det är inget kulturhushotell men fasaden lyser i rosa som U&Me och jag får min höghöjd på en av toppvåningarna. Utsikten är vad den är, ingen magi, men en vy över en stad som fortfarande Vill Mer och linjerna som drar ut på vilka sätt den vill det. För första gången får jag blicka ner på takradhusen på Utopia, över Folkets hus, taxibilarna, ångorna från allt som konsumeras därnere.

Väven ser jag inte från mitt fönster men sex år efter dess invigning är frågorna som restes under dess uppförande desamma – och desamma som de som i dag ställs kring Sara Kulturhus. Plötsligt nyväckta av en pandemi som åderlåter kommunbudgeten på hyresintäkter, som utan annan agenda än sig själv tippat femårsplanerna över ända för varje del av samhället, varje kulturhushotell.

Vad är det vi har byggt? Vad är det vi inte har byggt? Vad finns kvar när turnéerna dragit vidare, när publiken gått hem? Finns platserna där kulturen också kan skapas och inte bara upplevas? Finns ateljéerna, verkstäderna, takhöjden, experimentscenerna? Finns stödet från en politisk majoritet som tydligt kan markera mot en opposition som vädrar kulturfientlig morgonluft i pandemins undantagsläge?

På söndagsmorgonen råder corona-anarki vid frukostbuffén, varje slot-tid är full och hotellet myllrar av jazzmusiker med sina entourage. För femtio personer har de spelat, nu dricker de upp det sista av kaffet. Lämnar en halv croissant innan de blir upphämtade av taxibussar och åker mot flyget.

Sara Meidell