”Det är en bra bok, men den är också jobbig att läsa.” Det sade Stina Omma Andersson när VK:s Roland Edlund intervjuade henne häromdagen inför Augustgalan. Det var Stinas syster Ella som gav titeln till Elin Anna Labbas vinnarbok ”Herrarna satte oss hit”, om statens tvångsförflyttningar av samer under 1920- och 30-talen – det var hennes svar när någon frågade varför hon kommit till Umbyn.

Chansen att ge inte bara det samiska sammanhanget, utan hela stor-Sverige, vacker, men också jobbig läsning, gör fackbokklassen i 2020 års Augustpris till den mest intressanta. I en tid där dagsaktuella markkonflikter påminner om att de historiska övergreppen lever, inte bara i människornas minnen utan också tydligt spårbara även i de juridiska och politiska institutionerna, är boken särskilt värdefull.

Särskild tyngd får priset genom bokens hybridform, där Elin Anna Labba utifrån den journalistiska grunden vågat dra mot det poetiska och där också det grafiska har en viktig roll. När det allmänna kunskapsläget om samisk kultur och historia visar tecken på att långsamt förbättras, blir Labbas bok också en viktig markering för att det inte räcker med att ställa rätt frågor – lika viktigt är att lyssna rätt och att sant återge det hörda. Som Stina Omma Andersson konstaterar: ”Det märks att den är skriven inifrån och ut”.

Att litteraturen är navelskådande, med både läsare och kritiker som likt eldflugor dras till det förment sanna och självbiografiska, är annars den just nu rådande uppfattning som utgör den bredare bakgrunden till Augustpriserna. Det gör den skönlitterära vinnaren Lydia Sandgrens Samlade verk till en stark romanroman-vinnare – ett snällt och mycket lagom utmanande val, som med sina 700 sidor tar avfärd mot julhandeln, likt en trygg finlandsfärja att borda i tider då behovet av kultur i form av fysiska objekt är skriande.

Att Augustprisets Barn-ung-kategori i år följer trenden där mer text ger högre vinstchans, pekar ut vikten av att låta de renodlade bilderböckerna antingen få en egen kategori eller helt enkelt ställas utom tävlan – där i stället en uppvärdering möjligen kunde ske av de priser denna kategori redan har; Snöbollen, Elsa Beskow-plaketten.

Med det sagt är det lätt att applådera juryns val av årets vinnare, Kristina Sigunsdotters och Ester Erikssons Humlan, om elvaåringen som blir dumpad av sin vän. Drabbande, rolig och vacker – tycker åtminstone ett vuxenetablissemang som välvilligt vill den goda läsningens återkomst.

Minst omskrivet, blir alltså på sedvanligt vis Barn-ung-kategorin också en påminnelse – apropå Måns Wadensjös litteraturdystopiska text i SvD om en fullständigt introvert litteraturvärld – om att böcker kan vara aldrig så juryprisade och kvalitetsklassade. Litteratur blir det ändå först i mötet med läsaren.

Sara Meidell

Kommer ni ihåg fomo – fear of missing out? Hur det kändes att avstå från något, en fest, en konsert, och ängslas över att just den händelsen var den som skulle förändrat livet.

Fomo brukar omtalas som ett problematiskt förhållande till världen – nutidsmänniskans tvångsmässighet kring att alltid vilja vara delaktig i en ständigt pågående omvärld.

Men som med allt annat utmanar coronan även denna hållning; för är inte den längtan efter delaktighet i världen som fomon ger uttryck för bara ett uttryck för en djupt mänsklig drivkraft? En vilja att vara delaktig i ett pågående nu, ett samtal, en gemenskap.

Och är inte stunderna av fomo också viktiga i hela kollektivets infrastruktur? Nu syns jag, nu syns jag inte – även i detta formar vi oss själva och andra.

Faktum är att en betydande del i att vara och bli en hel människa, är att i frihet få skapa sitt jag i relation till omvärlden. I detta kan det ofta räcka att veta att världen är tillgänglig i teorin, att resorna och konsten, friheten, finns där, om vi vill. Som blinkande ljus utanför fönstret, som vuxna på en middag för ett barn under ett bord: ett samtal möjligt att ta plats i, en projektionsyta för drömmar om vad vi kan vara och bli, en rymd för tankesprång.

Att fomons potential som gemenskapsyta bygger på ett normaltillstånd av en pågående värld, har sällan blivit så plågsamt som under coronapandemin. Den allomfattande fomo som pågår nu, i makroformat, rymmer bara ickemöjligheter, andnöd och klaustrofobi. Även valet att välja bort har ryckts ifrån oss.

Ur våra försök att hitta strategier för att klara av att hantera detta stiger de irrationella beteendena fram, ilska, sorg – men också utropen om vad vi saknar, försöken att formulera och minnas hur det var, så obegripligt nyss. De ångande dansgolven, en kö till en bergochdalbana, en teaterfoaje eller en bokklubb bara.

I vår samtid har längtan och saknad låg status och är lätta att raljera över, ty den lycklige lyckade människan tar vad den vill ha när den vill ha det. I idén om modernitet och ett öppet samhälle finns också en inbyggd skepsis, som i många avseenden är sund, mot det bakåtblickande som längtan och saknad rymmer; ta bara nationalismen med sin populistiska nostalgi.

Men för ofta glömmer vi att i en sorg över något förlorat eller saknat, så formuleras också en dröm och en strävan. Vår längtan påminner på det viset om själva konsten – även den är ett rum för föreställningsförmåga, kreativitet, prövande tankar och utveckling.

När pandemin stängt kulturscenerna har en hel bransch ställts inför hot om utplåning, en kulturpublik har förlorat upplevelser, känsla av meningsfullhet och viktiga sociala träffytor.

I det undantagsläge där känslor av kaos och katastrof råder, spelar nu repressiva och auktoritära krafter ut sina kort för att ytterligare underminera den fria kulturen och göra det svårare att återuppbygga raserade strukturer och verksamheter, detta genom en klassisk retorik där kulturen ställs mot andra just nu skriande samhällsbehov.

Samtidigt har pandemin givit helt nya öppningar mot ett vidgat kulturbegrepp, där den fråga som konsten uppehåller sig kring; vad är det att vara människa? plötsligt blivit en angelägenhet för ett helt samhällssamtal. En fråga så mycket enklare att få syn på just nu, i det vi formulerar kring vad vi saknar, det som corona just nu tagit ifrån oss. Mötesplatserna, trängseln, de fysiska platserna vi skapat för gemenskap och förhandling om liv och existens.

När tysta och stängda kulturscener pausat en betydande sektion av kulturjournalistiken, live-kritiken, är det bland annat dessa frågor som behöver fylla kultursidorna: vad är det vi just nu går miste om när konsten inte pågår som vanligt? Vad är det vi saknar? Vad är det vi behöver återerövra när pandemin bedarrat? Hur ser den kultur ut som håller oss så mänskliga som möjligt?

En del svar på detta ges framöver på VK Kultur, under rubriken ”Kulturen, jag saknar dig”, där kultursidans skribenter berättar om sin saknad och längtan. I en tid starkt präglad av det icke-möjliga pekar de tillsammans ut vägar för tankerymd och gemenskap, för det möjliga i mänskligheten. Följ oss under de kommande veckorna!

Sara Meidell

Öppen hand hellre än knytnäven – det är att föredra när en man behöver slå en kvinna. Det menade Sean Connery i en intervju från 1987 med Barbara Walters, ett klipp som fått spridning i en underström till hyllningarna till den avlidne stjärnan. Om en kvinna driver saker till sin spets, menade han, är omständigheterna sådana att en smäll är helt befogad.

Vid tidpunkten för intervjun 57 år gammal, stod han fem år senare fast vid sin åsikt i en ny intervju med Vanity Fair, innan han slutligen, i ett väldigt sentida uttalande menade att våld mot kvinnor nog ändå inte var försvarbart. Tiden hade väl kommit ikapp honom, men sitt eftermäle kan inte ens Bond styra och nu kommer tiden ikapp honom med det misogyna stråket inskrivet i det samlade eftermälet.

Öppen hand, så slår man en kvinna enligt Connery, men 2003 vittnade hans tidigare hustru Diane Cilento om knytnävsslag i ansiktet, detta i ett öppet brev till medierna i hemlandet Australien. Äktenskapet tog slut 1973 och 2005 släppte hon självbiografin om 11 år av fysiskt och psykiskt våld, där bland annat en misshandel ska ha ägt rum, så grov att hon blev liggande en natt på ett badrumsgolv.

Att det skrivna ordet annars kan vara en förlängning av en patriarkal överordning påminde visserligen Jan Myrdal om, en annan stor man som i helgen gick bort. Kompromisslöst och konsekvensneutralt, menade han själv om sin skrivande metod – vilket förvisso innebar avklädning av den egna sexualiteten och lusten, men också bland annat grova uthängningar av två tidigare hustrur – båda döda när de närmast övergreppsliknande redogörelserna för deras sexliv och anklagelser om könssjukdomar publicerades i boken Ett andra anstånd.

Men i höst ger två litterära vittnesmål från kvinnor hopp om en annan ordning, när de skriver fram ett strålkastarljus och en förhörslampa på historien – båda i högst strategiska konfrontationer, på sina förövares planhalva.

Skådespelerskan Lena Nymans minne som en kreativ, skarpt tänkande och skrivande människa har stigit klarare sedan hennes död. Hon ville vara fri, och var det också i många avseenden – ändå formades hennes liv i alltför hög grad av män, med disciplinerande kommentarer, krav och anspråk på hennes kropp, tydligt tecknat redan i biografin av Annika Persson från 2013.

Nu utkommer också Lena Nymans egna ord om åren som skildrades, med det urval ur dagböckerna från åren 1962-1974, som i höst utgivits och fått mindre uppmärksamhet än de förtjänat. Roligt ofta, både skarpt och innerligt skriver hon, och befäster bilden av en yrkeskvinna som alltför ofta stod reducerad till knull-Lena eller musa för manliga regissörer. Särskilt drabbande är att veta att hon skrev för sig själv, men också för offentligheten – att det var hennes egen önskan att dagböckerna skulle tillgängliggöras för allmänheten efter hennes död. Hur hon nedtecknar strukturerna, men kanske vet att tiden inte är mottaglig – hur hon därför skickar en tidskapsel in till en framtid där upprättelse kanske blir mera möjlig.

En projektil mot historien skjuter i stället Vanessa Springora i det litterära vittnesmål som boken Samtycket är – en bok som haft bombeffekt långt utanför den franska offentligheten. Som fjortonåring övertalas Vanessa Springora att inleda ett förhållande med den 50-årige författaren Gabriel Matzneff, en kulturprofil vars pedofila böjelser genom decennier sopades under mattan av ett helt kulturetablissemang, trots att han skrev om dem i dagboksform, där även Springora förekom i paraden av unga offer.

Detta, att låsas in i litteraturen, är ett av tusen smärtsamma stråk i vittnesmålet om hur utstuderade och grymma övergreppen var under de år det pågick – ett maktutövande som bidrog till att hålla traumat levande genom åren. Samtidigt pekade det ut vägen till att slå tillbaka; efter många års tvekan blir ett prestigefullt författarpris till Matzneff den utlösande faktorn och Vanessa Springora bestämmer sig för att låsa in sin förövare i litteraturen för att själv försöka bli fri.

Strax efter bokens publicering uppmanade åklagare fler offer att träda fram, Matzneffs förlag bröt kontakten, författarpensionen drogs in och i dag är han paria i både de kulturella och övriga offentliga sammanhang där han tidigare hölls skyddad. Revansch uppnåddes i någon mån – något som tyvärr tillhör undantagen i fall av övergrepp.

De uppgörelser som i dag sker med historiens sexualförbrytare är ändå oundgängliga för mer än individens upprättelse – om, vill säga, vi tar emot dem som vi bör: som större än de enskilda fallen, som omistliga kartläggningar över vilka strukturer, beteenden och maktförhållanden som möjliggör övergreppen – då och nu.

Sara Meidell