Öppen hand hellre än knytnäven – det är att föredra när en man behöver slå en kvinna. Det menade Sean Connery i en intervju från 1987 med Barbara Walters, ett klipp som fått spridning i en underström till hyllningarna till den avlidne stjärnan. Om en kvinna driver saker till sin spets, menade han, är omständigheterna sådana att en smäll är helt befogad.

Vid tidpunkten för intervjun 57 år gammal, stod han fem år senare fast vid sin åsikt i en ny intervju med Vanity Fair, innan han slutligen, i ett väldigt sentida uttalande menade att våld mot kvinnor nog ändå inte var försvarbart. Tiden hade väl kommit ikapp honom, men sitt eftermäle kan inte ens Bond styra och nu kommer tiden ikapp honom med det misogyna stråket inskrivet i det samlade eftermälet.

Öppen hand, så slår man en kvinna enligt Connery, men 2003 vittnade hans tidigare hustru Diane Cilento om knytnävsslag i ansiktet, detta i ett öppet brev till medierna i hemlandet Australien. Äktenskapet tog slut 1973 och 2005 släppte hon självbiografin om 11 år av fysiskt och psykiskt våld, där bland annat en misshandel ska ha ägt rum, så grov att hon blev liggande en natt på ett badrumsgolv.

Att det skrivna ordet annars kan vara en förlängning av en patriarkal överordning påminde visserligen Jan Myrdal om, en annan stor man som i helgen gick bort. Kompromisslöst och konsekvensneutralt, menade han själv om sin skrivande metod – vilket förvisso innebar avklädning av den egna sexualiteten och lusten, men också bland annat grova uthängningar av två tidigare hustrur – båda döda när de närmast övergreppsliknande redogörelserna för deras sexliv och anklagelser om könssjukdomar publicerades i boken Ett andra anstånd.

Men i höst ger två litterära vittnesmål från kvinnor hopp om en annan ordning, när de skriver fram ett strålkastarljus och en förhörslampa på historien – båda i högst strategiska konfrontationer, på sina förövares planhalva.

Skådespelerskan Lena Nymans minne som en kreativ, skarpt tänkande och skrivande människa har stigit klarare sedan hennes död. Hon ville vara fri, och var det också i många avseenden – ändå formades hennes liv i alltför hög grad av män, med disciplinerande kommentarer, krav och anspråk på hennes kropp, tydligt tecknat redan i biografin av Annika Persson från 2013.

Nu utkommer också Lena Nymans egna ord om åren som skildrades, med det urval ur dagböckerna från åren 1962-1974, som i höst utgivits och fått mindre uppmärksamhet än de förtjänat. Roligt ofta, både skarpt och innerligt skriver hon, och befäster bilden av en yrkeskvinna som alltför ofta stod reducerad till knull-Lena eller musa för manliga regissörer. Särskilt drabbande är att veta att hon skrev för sig själv, men också för offentligheten – att det var hennes egen önskan att dagböckerna skulle tillgängliggöras för allmänheten efter hennes död. Hur hon nedtecknar strukturerna, men kanske vet att tiden inte är mottaglig – hur hon därför skickar en tidskapsel in till en framtid där upprättelse kanske blir mera möjlig.

En projektil mot historien skjuter i stället Vanessa Springora i det litterära vittnesmål som boken Samtycket är – en bok som haft bombeffekt långt utanför den franska offentligheten. Som fjortonåring övertalas Vanessa Springora att inleda ett förhållande med den 50-årige författaren Gabriel Matzneff, en kulturprofil vars pedofila böjelser genom decennier sopades under mattan av ett helt kulturetablissemang, trots att han skrev om dem i dagboksform, där även Springora förekom i paraden av unga offer.

Detta, att låsas in i litteraturen, är ett av tusen smärtsamma stråk i vittnesmålet om hur utstuderade och grymma övergreppen var under de år det pågick – ett maktutövande som bidrog till att hålla traumat levande genom åren. Samtidigt pekade det ut vägen till att slå tillbaka; efter många års tvekan blir ett prestigefullt författarpris till Matzneff den utlösande faktorn och Vanessa Springora bestämmer sig för att låsa in sin förövare i litteraturen för att själv försöka bli fri.

Strax efter bokens publicering uppmanade åklagare fler offer att träda fram, Matzneffs förlag bröt kontakten, författarpensionen drogs in och i dag är han paria i både de kulturella och övriga offentliga sammanhang där han tidigare hölls skyddad. Revansch uppnåddes i någon mån – något som tyvärr tillhör undantagen i fall av övergrepp.

De uppgörelser som i dag sker med historiens sexualförbrytare är ändå oundgängliga för mer än individens upprättelse – om, vill säga, vi tar emot dem som vi bör: som större än de enskilda fallen, som omistliga kartläggningar över vilka strukturer, beteenden och maktförhållanden som möjliggör övergreppen – då och nu.

Sara Meidell