Kommer ni ihåg fomo – fear of missing out? Hur det kändes att avstå från något, en fest, en konsert, och ängslas över att just den händelsen var den som skulle förändrat livet.

Fomo brukar omtalas som ett problematiskt förhållande till världen – nutidsmänniskans tvångsmässighet kring att alltid vilja vara delaktig i en ständigt pågående omvärld.

Men som med allt annat utmanar coronan även denna hållning; för är inte den längtan efter delaktighet i världen som fomon ger uttryck för bara ett uttryck för en djupt mänsklig drivkraft? En vilja att vara delaktig i ett pågående nu, ett samtal, en gemenskap.

Och är inte stunderna av fomo också viktiga i hela kollektivets infrastruktur? Nu syns jag, nu syns jag inte – även i detta formar vi oss själva och andra.

Faktum är att en betydande del i att vara och bli en hel människa, är att i frihet få skapa sitt jag i relation till omvärlden. I detta kan det ofta räcka att veta att världen är tillgänglig i teorin, att resorna och konsten, friheten, finns där, om vi vill. Som blinkande ljus utanför fönstret, som vuxna på en middag för ett barn under ett bord: ett samtal möjligt att ta plats i, en projektionsyta för drömmar om vad vi kan vara och bli, en rymd för tankesprång.

Att fomons potential som gemenskapsyta bygger på ett normaltillstånd av en pågående värld, har sällan blivit så plågsamt som under coronapandemin. Den allomfattande fomo som pågår nu, i makroformat, rymmer bara ickemöjligheter, andnöd och klaustrofobi. Även valet att välja bort har ryckts ifrån oss.

Ur våra försök att hitta strategier för att klara av att hantera detta stiger de irrationella beteendena fram, ilska, sorg – men också utropen om vad vi saknar, försöken att formulera och minnas hur det var, så obegripligt nyss. De ångande dansgolven, en kö till en bergochdalbana, en teaterfoaje eller en bokklubb bara.

I vår samtid har längtan och saknad låg status och är lätta att raljera över, ty den lycklige lyckade människan tar vad den vill ha när den vill ha det. I idén om modernitet och ett öppet samhälle finns också en inbyggd skepsis, som i många avseenden är sund, mot det bakåtblickande som längtan och saknad rymmer; ta bara nationalismen med sin populistiska nostalgi.

Men för ofta glömmer vi att i en sorg över något förlorat eller saknat, så formuleras också en dröm och en strävan. Vår längtan påminner på det viset om själva konsten – även den är ett rum för föreställningsförmåga, kreativitet, prövande tankar och utveckling.

När pandemin stängt kulturscenerna har en hel bransch ställts inför hot om utplåning, en kulturpublik har förlorat upplevelser, känsla av meningsfullhet och viktiga sociala träffytor.

I det undantagsläge där känslor av kaos och katastrof råder, spelar nu repressiva och auktoritära krafter ut sina kort för att ytterligare underminera den fria kulturen och göra det svårare att återuppbygga raserade strukturer och verksamheter, detta genom en klassisk retorik där kulturen ställs mot andra just nu skriande samhällsbehov.

Samtidigt har pandemin givit helt nya öppningar mot ett vidgat kulturbegrepp, där den fråga som konsten uppehåller sig kring; vad är det att vara människa? plötsligt blivit en angelägenhet för ett helt samhällssamtal. En fråga så mycket enklare att få syn på just nu, i det vi formulerar kring vad vi saknar, det som corona just nu tagit ifrån oss. Mötesplatserna, trängseln, de fysiska platserna vi skapat för gemenskap och förhandling om liv och existens.

När tysta och stängda kulturscener pausat en betydande sektion av kulturjournalistiken, live-kritiken, är det bland annat dessa frågor som behöver fylla kultursidorna: vad är det vi just nu går miste om när konsten inte pågår som vanligt? Vad är det vi saknar? Vad är det vi behöver återerövra när pandemin bedarrat? Hur ser den kultur ut som håller oss så mänskliga som möjligt?

En del svar på detta ges framöver på VK Kultur, under rubriken ”Kulturen, jag saknar dig”, där kultursidans skribenter berättar om sin saknad och längtan. I en tid starkt präglad av det icke-möjliga pekar de tillsammans ut vägar för tankerymd och gemenskap, för det möjliga i mänskligheten. Följ oss under de kommande veckorna!

Sara Meidell