Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Julbelysningen får mig att svämma över av ömhet

Av , , Bli först att kommentera 4

När andra vågen kom orkade jag inte längre försöka få den digitala kulturen att vara tillräcklig för min längtan efter scenerna – jag släckte ner och gav mig ut på gatorna i stället. Någon slags variant av det vi lärt oss i tider av hemma-jobb; men i stället för en morgonpromenad runt kvarteret för att iscensätta att gå till jobbet, ett försök att suggerera fram känslan av att vara på väg till en pjäs, en dans, en uppläsning. Ett varv runt stan, en liten fantasi, sedan hem.

Det har inte varit så förtvivlat som det låter, i stället väldigt fint. Nya sidor av gatorna och stadsdelarna har skymtat och i stegrande styrka har alla husens julljusshower blivit en kulturhändelse i sig, som givit mig stor glädje. Ni har börjat tidigare i år och jag förstår er – aldrig förr har väl ljusen behövts så akut, känslan av att kunna mota ett mörker med traditionerna och de vanliga ritualerna.

När fotografen Krister Hägglund för nästan tio år sedan började sina vandringar i mörker och fångades av ljusen var tiden en annan – och särskilt intresse väcker hans nya fotobok när den nu utkommer i coronaåret 2020. Lux heter boken och utgör en unik kartläggning och utforskning av hur vi ljussatte våra hem i juletid under ett decennium i tidigt 2000-tal. Att kunna presentera ett urval av hans bilder här på kultursidan känns särskilt betydelsefullt i år, av flera anledningar.

Just hemmet har ju blivit en central och laddad plats under pandemin (så har också kultursidans julkryss i morgon just hemmalivet som tema) – och mycket ny förståelse finns att utvinna om samhället och människorna utifrån det som avtäckts under karantän-livet, bland annat kring idéer om familjen, villkoren kring vårt boende och gränser mellan våra privata och offentliga sfärer.

I pandemins första våg blev balkongerna symboler för gränslandet däremellan – men också för den längtan efter kultur som så plötsligt ryckts bort. Italienska arior sjöngs ut över en vår som öppnade sig mot sommar i en anda av kamp mer än den resignation som skulle följa när vi snart behövde förstå att tiden av nedstängning då bara hade börjat.

Därefter har zoom-möten och karantän gjort hemmet till en förvrängd plats av artificiell intimitet och livsstilsshow – allt i en märklig skenande dance macabre där människorna som haft sina jobb placerade i digitala miljöer också varit dem som haft tid och pengar över att fortsätta med en heminredning på steroider, växla upp renoveringstempot. Att bostadsmarknaden också förblivit livlig genom pandemin har inte heller minskat febern kring styling och uppgraderingar.

Förutsättningarna för en perfekt storm fanns alltså för en vansinnig upplaga av julbelysningen i år – för utöver en coronasituation som placerat hemmet i ljuset, har samma coronasituation alltså fått oss att längta starkare än någonsin efter just ljus och trygga riter som kan bädda in oss i förvissning om upprätthållen världsordning, trots allt.

Och ja, kanske har inrednings- och homestylingen pushat julbelysningen till nya höjder i år, med en ny professionaliserad och ytterligt komplicerad insvepning av villorna och bostadsrätterna. Att välja olika stråk för sina löpturer eller promenader har varit ett spännande nöje i sig, varje bostadsområde med sina koder och trender för arrangemangen.

Men mer än något annat har årets julbelysning nog laddats som ett omistligt område i gränslandet mellan det privata och det gemensamma; ljusspelens motsvarighet till huttrande utemiddagar, samtalen över staketen när vi inte kunnat besöka varandra i hemmen.

Var det något pandemin lärde oss, var det ju också detta – betydelsen av att kunna mötas, i hemmen, men lika mycket i offentligheten. Så har vi fått en ny blick både på våra hem, men också en ny insikt om värdet av våra gemensamma rum för möten, kulturens salonger, idrottshallarna, torgen.

Därför är det kanske de spretigaste och mera valhänta julbelysningarna som griper mig starkast, i likhet med Krister Hägglund. De där slingorna som åker upp mera ostrukturerat, den mänskliga närvaron överordnad estetiken, elektricitetens besvärjelse mot mörkret det primära ärendet.

”Mörkret har krävt ett svar. Ett bra svar”, som Thomas Tidholm skriver i efterordet till fotoboken, om det ofattbar stora mörkret och om det mänskligt existentiella sökandet som tar sig uttryck i julslingorna. Att julljusens motivvärld, tomtarna och renarna kanske inte är svaret vi behöver, har han samtidigt alltför rätt i. Och att våra ljusföroreningar nu uppmärksammas för hur de kladdar ned rymden, stärker också insikten om att människan med sin elektricitet ännu är en liten parentes i världsalltet.

Är det just därför jag översvämmas av ömhet inför ljusslingorna i år? De omsorgsfullt lindade staketen och förstukvistarna. Förlängningsanordningarna ut till trädgårdarnas alla hukande buskage. Balkongernas oupphörliga blinkningar – en mystisk morsekod till människovännerna, signaler om fortsatt liv.

Är skulpturparken verkligen hotad?

Av , , 1 kommentar 1

Debatten om Umedalen Skulptur handlar om större frågor än parkens framtid.

”Backa lite till är ni snälla, era fötter syns fortfarande! Snart klar!” Jag står på Skärgårdsskolans skolgård en förmiddagsrast, solen är låg och blek och jag försöker fotografera en skulptur utan att få med skolbarn på bild.

Ett tips har kommit till redaktionen om att verket, en fontänskulptur i Holmsund signerad Seth Lindgren, ska ha vanskötts av kommunen och en lärare bryter nu barnens lek för att hjälpa mig göra vad jag kommit dit för.

Är detta konst? undrar barnen, men hoppar lydigt ned från det verk de gjort till lekställning, flyttar spadar och hinkar från skulpturens inre. Och ja, frågan rör det djupt konstfilosofiska – men också mer konkreta frågor kring offentlig konst, hur vi tar hand om den, vem som äger makten och ansvaret, hur dess livscykel ska se ut under dess tid ute bland människorna. Fontänskulpturen måste initialt ha varit avsedd för lekfull interaktion, men är i dag i så dåligt skick att ingen på skolgården först förstår vad jag menar när jag frågar efter en skulptur. Oavsett turerna bakom, är det ett ovärdigt öde både för det enskilda verket och för konsten i stort.

I väntan på att ta frågan om Holmsundsverket vidare till kulturnämnd och konstenhet ställer sig dock en annan konstnyhet i ljuset – en tyngre aktör, men med samma brännpunkt i frågan kring vad konsten säger om makten över stadsrummen.

Det var i förra veckan som debatten om skulpturparken på Umedalen blossade upp, detta sedan Balticgruppen tillkännagivit planerna på att bygga bostäder på ett område som skulle beröra fem av parkens dryga 40-tal skulpturer. Inget som hotar skulpturparken, menade Balticgruppens Björn Johansson på nyhetsplats i VK, medan galleristen Stefan Andersson, en av initiativtagarna till parken, på kultursidan skrev en debattext där däremot farhågor om hela Umedalen Skulpturs framtida existens uttrycktes.

Eftersom konstbråk är ett av de ting som har lättast att få genomslag i riksnyheterna fick samma farhågor utrymme i P1 Kultur, medan SVT Västerbotten lånade in kulturnyheternas konstkritiker Dennis Dahlqvist för att yttra sig på principnivå. Och visst är det bra att det blir debatt i större skala kring lokala demokratifrågor – men det lokala höghöjdsperspektiv som frågan kräver behöver belysas vidare. För frågan är: hur stort är det egentliga hotet mot skulpturparken?

Skulpturparken ingår visserligen bland Umeåkulturens bärande noder och är av internationell angelägenhet – men lika klart är att parkens nuvarande position är mera nedtonad än under glansdagarna fram till åren efter 2010. Någon skulle kanske även hävda att det varit ett större konstnärligt avbräck för parken och området att biennalerna sedan 2012 inte längre genomförs, eller att Galleri Andersson/Sandström 2016 upphörde med sin utställningsverksamhet i anslutning till parken, än att som nu kanske behöva flytta fem skulpturer.

Någon skulle kanske också undra vad problemet är med att integrera några skulpturer i bebyggelse; så är ju redan fallet med de verk i skulpturparken som står i närheten och mellan de gamla sjukhusbyggnaderna.

Nej, den brännande frågan är snarare hur stor plats konsten kommer att ha i det framtida Umeå sedan Balticgruppens Krister Olsson för några år sedan lämnade över till nästa generation. Fallet Umedalen Skulptur tecknar såtillvida en dramaturgisk hotspot, med två av Olsson-barnen vid Fort Knox, ägare av skulpturparkens verk och tidigare moderbolag i Balticgruppen innan bolagen separerades helt – och det tredje barnet vid Balticgruppen, som nu vill bygga bostäder.

Att Krister Olssons stora konstintresse sträckt sig långt utöver det affärsmässiga är känt och även att många av hans satsningar sker under medias radar – själv minns jag den gigantiska privata donationen 2009, till Moderna museets satsning på inköp av kvinnliga konstnärer till samlingarna, något han absolut inte ville kommentera i intervju när jag ville uppmärksamma saken. Likaså, bara för att ta ett aktuellt exempel, kan många som uppskattat pågående Faith Ringgold-utställningen på Bildmuseet rikta ett tack till Fort Knox för bidrag till finansieringen, inte heller det omnämnt mer än i en fotnot i offentligheten.

Samma osynlighet är också det konfliktfyllda i Umeåmodellen för kulturdriven stadsutveckling – den demokratiska förskjutning som blir möjlig när en kapitalstark aktör får inflytande över stora projekt i det offentliga rummet. När nu en ny generation, vars långsiktiga agenda hittills inte hunnit framgå, tar över arvet från en dedikerad mecenat ställs detta förhållande med ens skarpt i ljuset.

Tydligt blir också kommunens beroende av en välvillig samarbetspart, men också kulturnämndens relativa maktlöshet i byggprocesserna. I SVT hoppas kulturpolitikerna på en vilja att bevara skulpturparken men konstaterar också riktigt att en privat aktör gör som hen vill. Hållningen, krass och saklig, är i något avseende tacksamt – i alla maktfrågor är transparens att föredra. Om det ligger bortom kulturnämndens makt vad som sker med ett av stans kulturella prestigeprojekt: vad ligger då å andra sidan i kommunens makt och ansvar?

Under skrivandet av denna text kommer i mejlen ett svar på frågan kring Seth Lindgrens misshandlade fontänskulptur på Skärgårdsskolan: verket, skriver kulturnämnden, skrevs ut ur konstsamlingarna i samband med bygget av sporthallen då det vid flytten bedömdes bli för kostsamt att restaurera. Inte heller detta något formellt konstigt, bara en del av en konstenhets rutinarbete, detta att ibland behöva sortera ut, skapa plats för nytt. Att fastighetskontoret blir ett konstverks sista anhalt och gravplats är inte första eller sista gången.

Samtidigt, oundvikligen: skavet som inte låter sig dämpas av att allt formellt går rätt till – olusten inför att se ett konstverk förfalla inför skolbarn i kommunens ytterkant, medan en stadskärna fylls av glänsande pumor och gröna eldar. Vackra flickprofiler i monumentalformat, guldskulpturer – prestigeverk som vårdas och omplaceras för bästa läge i varje given etapp i stadsbygget. Vackert, välvilligt, villkorat.

Sara Meidell

Nu hörni har Stockholm sett oss, nu finns vi!

Av , , Bli först att kommentera 1

Referaten av omnämnanden i storstadspress en sorglig genre i lokaltidningsjournalistiken.

Jag har den osannolika lyckan att ha ett av mina favoritkonstverk hängande på min arbetsplats. En Vera Frisén, just innanför entrén till redaktionen, en ganska liten målning men alldeles perfekt med sin himmel, skog och spegelblanka sjö. Varje dag gör den mig glad och jag saknar den nu när jag tillbringar mycket mindre tid än jag hade velat på redaktionen.

Under de senaste veckorna har Vera Frisén också varit Stockholmsscenens älskling, sedan en utställning på auktionshuset Sotheby´s väckt uppmärksamhet och upptäckarglädje. Både de stora redaktionerna har varit lyriska, Mårten Arndtzén i P1 och Birgitta Rubin i Dagens Nyheter, medan Dagens Industri porträtterat galleristen Ebba de Faire som ”återupptäckt” den stora landskapsmålaren – men också bland annat Fokus och Artlover har skrivit om tilldragelsen.

Så VK då? har några hört av sig och undrat. För borde inte VK recensera? Eller: om nu inte ett auktionshus som ställer ut med kort visningstid motiverar en recension – borde inte lokaltidningen åtminstone uppmärksamma att Stockholm nu upptäckt vår Vera?

Jo, tveklöst är utställningen en händelse som väl förtjänar att omnämnas: att en av sin tids största konstnärer når en större och samtida publik är förstås en ynnest (även om det är tveksamt hur stor del av allmänheten som hittar sig fram till ett auktionshus i coronatid, eller hur många av de omkring 40 sålda verk som listas på hemsidan som kommer att ingå i offentliga samlingar framöver, men okej.)

Ändå tangerar händelsen – det plötsliga ljuset från huvudstaden, påstötningarna från lokala konstentusiaster – en lite sorglig genre i lokaljournalistiken: de där referaten vi då och då gör av storstadsmedia, när de äntligen fått syn på oss i periferin. NU hörni, har de där nere i Stockholm förstått. Nu finns vi och om detta må vi berätta i tidningen.

Att detta, uppmärksammandet av ett erkännande på riksnivå, har sin rimlighet är svårt att motsäga. De stora redaktionernas makt är ju högst konkret; ta bara det faktum att Vera Frisén-recensionen i Dagens Nyheter publicerades med motkrav om förlängd visningstid vilket beviljades av auktionshuset, detta enligt en mejlkonversation som råkade hamna i min inkorg. Att VK skulle fått en sådan önskan tillgodosedd; ”håll öppet en vecka till så skriver vi”, känns närmast skrattretande i sin orimlighet.

Att konstnärer och kulturskapare jublar högre när de når nationellt ljus är också som det ska vara. På presskonferenserna vid de stora institutionerna vet vi att om riksmedia skickat upp en skribent eller recensent, eller när de stora redaktionerna recenserar, så är det dessas texter det kommer länkas med störst stolthet till på hemsidorna eller i sociala medier. Vi vet och accepterar, men samtidigt går det inte att bortse från den lilla taggen i journalisthjärtat vid de tillfällen då hierarkierna blir som tydligast.

Det vore dock ytterligare bortkastat att inte försöka förstå vad denna lilla smärta består av mer än bara den från ömma tår och lillebrorskomplex – för vad som skapar frustrationen är inte bara ett tröttsamt reflexmässigt mindervärde, utan också det onödiga kunskapsläckage som sker på vägen mellan landsort och storstad. Den fördröjning i det intellektuella samtalet och kultursamtalet som blir följden av att vi alla behöver vänta tills Stockholm fattat grejen innan vi kan börja prata på riksnivå.

För så är det, oavsett vi tycker om det eller ej: riksmedias position som samlingsplats och referenspunkt är obestridlig. Vi behöver också ha de stora redaktionernas kompetens och tankeutbyte – men alltför ofta sätts deras uppdrag att också hålla jämna steg med bevakningsområdena utanför storstäderna på undantag.

Att Vera Frisén omnämns i DN som ”bortglömd” och ”okänd”, är nog giltigt sett till en nationell konstscen, men vi ska också komma ihåg det Västerbotten där hon varit starkt närvarande och levande i det kollektiva konstmedvetandet alltsedan sedan Marianne Ahnlund introducerade henne på sitt galleri i Umeå för 20 år sedan.

När jag för första gången vänder på redaktionens Vera Frisén-målning för att leta efter datering och titel, blir jag därför lite nostalgiskt varm i hjärtat när klisterlappen sitter på plats nedtill; ”Galleri Ahlund, Rådhusesplanaden 10, 903 28 Umeå”.

Så det lilla mindervärdet igen, alltid så nära, när jag ser lappen ovanför; ”Gåva till Västerbottens-Kurirens 95-årsjubileum den 17 maj 1995, från Dagens Nyheter.”

Sara Meidell