Referaten av omnämnanden i storstadspress en sorglig genre i lokaltidningsjournalistiken.

Jag har den osannolika lyckan att ha ett av mina favoritkonstverk hängande på min arbetsplats. En Vera Frisén, just innanför entrén till redaktionen, en ganska liten målning men alldeles perfekt med sin himmel, skog och spegelblanka sjö. Varje dag gör den mig glad och jag saknar den nu när jag tillbringar mycket mindre tid än jag hade velat på redaktionen.

Under de senaste veckorna har Vera Frisén också varit Stockholmsscenens älskling, sedan en utställning på auktionshuset Sotheby´s väckt uppmärksamhet och upptäckarglädje. Både de stora redaktionerna har varit lyriska, Mårten Arndtzén i P1 och Birgitta Rubin i Dagens Nyheter, medan Dagens Industri porträtterat galleristen Ebba de Faire som ”återupptäckt” den stora landskapsmålaren – men också bland annat Fokus och Artlover har skrivit om tilldragelsen.

Så VK då? har några hört av sig och undrat. För borde inte VK recensera? Eller: om nu inte ett auktionshus som ställer ut med kort visningstid motiverar en recension – borde inte lokaltidningen åtminstone uppmärksamma att Stockholm nu upptäckt vår Vera?

Jo, tveklöst är utställningen en händelse som väl förtjänar att omnämnas: att en av sin tids största konstnärer når en större och samtida publik är förstås en ynnest (även om det är tveksamt hur stor del av allmänheten som hittar sig fram till ett auktionshus i coronatid, eller hur många av de omkring 40 sålda verk som listas på hemsidan som kommer att ingå i offentliga samlingar framöver, men okej.)

Ändå tangerar händelsen – det plötsliga ljuset från huvudstaden, påstötningarna från lokala konstentusiaster – en lite sorglig genre i lokaljournalistiken: de där referaten vi då och då gör av storstadsmedia, när de äntligen fått syn på oss i periferin. NU hörni, har de där nere i Stockholm förstått. Nu finns vi och om detta må vi berätta i tidningen.

Att detta, uppmärksammandet av ett erkännande på riksnivå, har sin rimlighet är svårt att motsäga. De stora redaktionernas makt är ju högst konkret; ta bara det faktum att Vera Frisén-recensionen i Dagens Nyheter publicerades med motkrav om förlängd visningstid vilket beviljades av auktionshuset, detta enligt en mejlkonversation som råkade hamna i min inkorg. Att VK skulle fått en sådan önskan tillgodosedd; ”håll öppet en vecka till så skriver vi”, känns närmast skrattretande i sin orimlighet.

Att konstnärer och kulturskapare jublar högre när de når nationellt ljus är också som det ska vara. På presskonferenserna vid de stora institutionerna vet vi att om riksmedia skickat upp en skribent eller recensent, eller när de stora redaktionerna recenserar, så är det dessas texter det kommer länkas med störst stolthet till på hemsidorna eller i sociala medier. Vi vet och accepterar, men samtidigt går det inte att bortse från den lilla taggen i journalisthjärtat vid de tillfällen då hierarkierna blir som tydligast.

Det vore dock ytterligare bortkastat att inte försöka förstå vad denna lilla smärta består av mer än bara den från ömma tår och lillebrorskomplex – för vad som skapar frustrationen är inte bara ett tröttsamt reflexmässigt mindervärde, utan också det onödiga kunskapsläckage som sker på vägen mellan landsort och storstad. Den fördröjning i det intellektuella samtalet och kultursamtalet som blir följden av att vi alla behöver vänta tills Stockholm fattat grejen innan vi kan börja prata på riksnivå.

För så är det, oavsett vi tycker om det eller ej: riksmedias position som samlingsplats och referenspunkt är obestridlig. Vi behöver också ha de stora redaktionernas kompetens och tankeutbyte – men alltför ofta sätts deras uppdrag att också hålla jämna steg med bevakningsområdena utanför storstäderna på undantag.

Att Vera Frisén omnämns i DN som ”bortglömd” och ”okänd”, är nog giltigt sett till en nationell konstscen, men vi ska också komma ihåg det Västerbotten där hon varit starkt närvarande och levande i det kollektiva konstmedvetandet alltsedan sedan Marianne Ahnlund introducerade henne på sitt galleri i Umeå för 20 år sedan.

När jag för första gången vänder på redaktionens Vera Frisén-målning för att leta efter datering och titel, blir jag därför lite nostalgiskt varm i hjärtat när klisterlappen sitter på plats nedtill; ”Galleri Ahlund, Rådhusesplanaden 10, 903 28 Umeå”.

Så det lilla mindervärdet igen, alltid så nära, när jag ser lappen ovanför; ”Gåva till Västerbottens-Kurirens 95-årsjubileum den 17 maj 1995, från Dagens Nyheter.”

Sara Meidell