Debatten om Umedalen Skulptur handlar om större frågor än parkens framtid.

”Backa lite till är ni snälla, era fötter syns fortfarande! Snart klar!” Jag står på Skärgårdsskolans skolgård en förmiddagsrast, solen är låg och blek och jag försöker fotografera en skulptur utan att få med skolbarn på bild.

Ett tips har kommit till redaktionen om att verket, en fontänskulptur i Holmsund signerad Seth Lindgren, ska ha vanskötts av kommunen och en lärare bryter nu barnens lek för att hjälpa mig göra vad jag kommit dit för.

Är detta konst? undrar barnen, men hoppar lydigt ned från det verk de gjort till lekställning, flyttar spadar och hinkar från skulpturens inre. Och ja, frågan rör det djupt konstfilosofiska – men också mer konkreta frågor kring offentlig konst, hur vi tar hand om den, vem som äger makten och ansvaret, hur dess livscykel ska se ut under dess tid ute bland människorna. Fontänskulpturen måste initialt ha varit avsedd för lekfull interaktion, men är i dag i så dåligt skick att ingen på skolgården först förstår vad jag menar när jag frågar efter en skulptur. Oavsett turerna bakom, är det ett ovärdigt öde både för det enskilda verket och för konsten i stort.

I väntan på att ta frågan om Holmsundsverket vidare till kulturnämnd och konstenhet ställer sig dock en annan konstnyhet i ljuset – en tyngre aktör, men med samma brännpunkt i frågan kring vad konsten säger om makten över stadsrummen.

Det var i förra veckan som debatten om skulpturparken på Umedalen blossade upp, detta sedan Balticgruppen tillkännagivit planerna på att bygga bostäder på ett område som skulle beröra fem av parkens dryga 40-tal skulpturer. Inget som hotar skulpturparken, menade Balticgruppens Björn Johansson på nyhetsplats i VK, medan galleristen Stefan Andersson, en av initiativtagarna till parken, på kultursidan skrev en debattext där däremot farhågor om hela Umedalen Skulpturs framtida existens uttrycktes.

Eftersom konstbråk är ett av de ting som har lättast att få genomslag i riksnyheterna fick samma farhågor utrymme i P1 Kultur, medan SVT Västerbotten lånade in kulturnyheternas konstkritiker Dennis Dahlqvist för att yttra sig på principnivå. Och visst är det bra att det blir debatt i större skala kring lokala demokratifrågor – men det lokala höghöjdsperspektiv som frågan kräver behöver belysas vidare. För frågan är: hur stort är det egentliga hotet mot skulpturparken?

Skulpturparken ingår visserligen bland Umeåkulturens bärande noder och är av internationell angelägenhet – men lika klart är att parkens nuvarande position är mera nedtonad än under glansdagarna fram till åren efter 2010. Någon skulle kanske även hävda att det varit ett större konstnärligt avbräck för parken och området att biennalerna sedan 2012 inte längre genomförs, eller att Galleri Andersson/Sandström 2016 upphörde med sin utställningsverksamhet i anslutning till parken, än att som nu kanske behöva flytta fem skulpturer.

Någon skulle kanske också undra vad problemet är med att integrera några skulpturer i bebyggelse; så är ju redan fallet med de verk i skulpturparken som står i närheten och mellan de gamla sjukhusbyggnaderna.

Att Krister Olssons stora konstintresse sträckt sig långt utöver det affärsmässiga är känt och även att många av hans satsningar sker under medias radar – själv minns jag den gigantiska privata donationen 2009, till Moderna museets satsning på inköp av kvinnliga konstnärer till samlingarna, något han absolut inte ville kommentera i intervju när jag ville uppmärksamma saken. Likaså, bara för att ta ett aktuellt exempel, kan många som uppskattat pågående Faith Ringgold-utställningen på Bildmuseet rikta ett tack till Fort Knox för bidrag till finansieringen, inte heller det omnämnt mer än i en fotnot i offentligheten.

Samma osynlighet är också det konfliktfyllda i Umeåmodellen för kulturdriven stadsutveckling – den demokratiska förskjutning som blir möjlig när en kapitalstark aktör får inflytande över stora projekt i det offentliga rummet. När nu en ny generation, vars långsiktiga agenda hittills inte hunnit framgå, tar över arvet från en dedikerad mecenat ställs detta förhållande med ens skarpt i ljuset.

Tydligt blir också kommunens beroende av en välvillig samarbetspart, men också kulturnämndens relativa maktlöshet i byggprocesserna. I SVT hoppas kulturpolitikerna på en vilja att bevara skulpturparken men konstaterar också riktigt att en privat aktör gör som hen vill. Hållningen, krass och saklig, är i något avseende tacksamt – i alla maktfrågor är transparens att föredra. Om det ligger bortom kulturnämndens makt vad som sker med ett av stans kulturella prestigeprojekt: vad ligger då å andra sidan i kommunens makt och ansvar?

Under skrivandet av denna text kommer i mejlen ett svar på frågan kring Seth Lindgrens misshandlade fontänskulptur på Skärgårdsskolan: verket, skriver kulturnämnden, skrevs ut ur konstsamlingarna i samband med bygget av sporthallen då det vid flytten bedömdes bli för kostsamt att restaurera. Inte heller detta något formellt konstigt, bara en del av en konstenhets rutinarbete, detta att ibland behöva sortera ut, skapa plats för nytt. Att fastighetskontoret blir ett konstverks sista anhalt och gravplats är inte första eller sista gången.

Samtidigt, oundvikligen: skavet som inte låter sig dämpas av att allt formellt går rätt till – olusten inför att se ett konstverk förfalla inför skolbarn i kommunens ytterkant, medan en stadskärna fylls av glänsande pumor och gröna eldar. Vackra flickprofiler i monumentalformat, guldskulpturer – prestigeverk som vårdas och omplaceras för bästa läge i varje given etapp i stadsbygget. Vackert, välvilligt, villkorat.

Sara Meidell